Henrik Hasselqvist om Allsvenskan 2009: ”Va kul de ska bli”
Jag såg en intervju på tv med en Chelsea-supporter för några veckor sedan. Journalisten frågade om han saknade något från den tiden Chelsea var skit, även rent sportsligt, och han svarade något i stil med att ”jag blev gladare för en vinst innan vi blev så här bra”. Det var väl så vi djurgårdare kände innan guldåren och jag tror den totala glädjen man kände efter en vinst på den gamla goda tiden kommer tillbaka vid varje trepoängare som införskaffas i år.
I mars månads sista 08-fotboll diskuterades supporterstereotyper. Alla var eniga om att den typiska nidbilden av en hammarbyare var en gubbe som knäckt bärs ihop med Nacka Skoglund och skrek ”heja Bajen”, med en sån där skön söndersupen stämma, åt folk som passerade hans parkbänk. Innan dess hade redaktionens Björn Johnson beskrivit den typiska gnagaren som en svennebanan som tycker det är fränt att åka till Rhodos på sommaren och supa skallen av sig medan Alex Schulman, med sitt sedvanliga nonchalanta uppträdande illustrerat av sin halvliggande sittstil och sitt pillande på snusdosan, menade att den typiska djurgårdaren var en annonsförsäljare som trodde han och DIF var mer framgångsrika än vad de egentligen är. Samtliga uttalanden är enligt mig väldigt roliga och sanningsenliga (nidbilderna ser ju ut precis så som de beskrevs i programmet) men jag vill fokusera extra på Alex Schulmans träffsäkra skildring av den typiska djurgårdaren. Många djurgårdare, mig själv inräknad, har väldigt höga tankar och krav på laget hjärtat slår för. Vi tror ofta att Djurgården är bättre än vad de egentligen är och vi vill ha en tränare som delar vår uppfattning och säger att vi ska leka oss igenom serien. Detta tycker jag inte är negativt. Tror man inte på sig själv kommer man ju ingenstans. Vi är Djurgår´n och vi har höga ambitioner!
Mina förväntningar på grabbarna i blåa ränder har emellertid lett till att jag inte kunnat njuta av en match sedan jag vet inte när. Inför säsongen 2003 hade hybrisen för min del nått sitt klimax. Jag började förvänta mig att Djurgården skulle krossa allt motstånd och jag blev knappt glad när de vann, känslan som infann sig vid en blårandig vinst stavas lättnad. En förlust var så otänkbar att ångesten över en förlust var betydligt större än glädjen efter en vinst. Helt plötsligt såg jag inte riktigt fram emot matcherna, för jag var så nervös inför dem. Inte förrän våra superstars gett oss en betryggande 3-0 ledning eller nått kunde jag slappna av. Precis så här har jag faktiskt känt enda sedan 2003, trots att Djurgården blivit mycket sämre sedan dess och tappat alla superstars. Lagets kapacitet har inte stått i proportion till mina förväntningar de senaste åren, vilket förstås har varit otroligt jobbigt. Jag lurade tom mig själv att tro på guld inför förra årets allsvenska säsong...
I år har mina krav på Djurgården blivit mer rimliga. Jag förväntar mig inte guld, allt jag begär är att vi spelar bra fotboll och att vi utvecklas (även om det förstås är mycket möjligt att vi skräller och vinner alltihopa, allsvenskan är inte bättre än så). För första gången på mycket länge ska jag njuta av att se Djurgården. Jag kommer bli glad av varje vinst och jag ska försöka acceptera förluster. Jag tror att många djurgårdare delar min uppfattning. Ingen förväntar sig någonting egentligen, det ska bara bli soft att glo på fotboll. Känslan jag har inför säsongen 2009 är bara ”va kul de ska bli.”
Men om några år vill jag att DIF ska vara tillbaka i toppen av allsvenskan, starkare än någonsin. Inom några år vill jag höra Zoran säga; ”Det finns risk för att allsvenskan blir tråkig i år”. Inom några år vill jag att den där ångesten ska infinna sig igen inför varje match. Vi är ju trots allt Djurgår´n och vi har höga ambitioner!
Henriks Allsvenska 2009
Vi trillar boll fint emellanåt men försvaret funkar inte riktigt så det räcker inte hela vägen, men vi blir bäst i stan. De svartgula fansen kallar till kvartsamtal med tränaren till sommaren, hammarbyarna skiter i tabellen redan i maj och vi djurgårdare skrattar åt dem båda och har det bara allmänt roligt. Några bönder lyfter bucklan i slutet som vanligt men ingen bryr sig, som vanligt. Daniel Sjölund lyfter DIF på sina axlar och får äntligen den hjältestatus bland fansen han förtjänar. Efter 2009 är han lika älskad som Markus Karlsson och nästan lika älskad som Stefan Rehn. Just det, vi får klart med en arena också, och den ligger mer centralt än Akalla...
Årets...
Genombrott: Martin Andersson
Flopp: Prince Ipke Ekong
Nyckelspelare: Daniel Sjölund
Målkung: Johan Oremo
Slutplacering: Femma