AIK:s premiärer. Del I 1998-2003
Andreas Andersson. En av många nostalgiska namn som återkommer när Gnagarforum går igenom de allsvenska premiärerna de senaste tio åren.

AIK:s premiärer. Del I 1998-2003

På söndag 15.00 tar AIK emot Halmstads BK på Råsunda; matchen som inleder den Allsvenska säsongen 2009. För att kunna ladda på rätt sätt presenterar nu Gnagarforum en nostalgisk resa genom tiden, där vi går igenom de senaste 10 årens premiärmatcher. Både glädje och antiklimax blir det i denna den första delen av 2.

1999 AIK-Örebro 1-1
Året efter att AIK tagit SM-guld och varit en av de drivande krafterna i att bygga upp publik-hypen kring Allsvenskan var förväntningarna på premiären 1999 mot Örebro SK givetvis stora. Till säsongen värvades flera namn modell något större, som alla skulle hjälpa AIK att klara av kvalet till Champions League samt bärga ännu ett SM-guld. Bland annat plockades Daniel Tjernström, Kalle Corneliusson, Martin Åslund och 1997 års (delade) skytteligavinnare Christer Mattiasson in. Tjerna är för övrigt den ende spelaren som fanns med 1999 och som fortfarande spelar i klubben. Den sortens lojalitet, alternativt någon annan förklaring, måste sägas vara ovanlig i dagens moderna fotboll.
 
I termer av atmosfär och publik motsvarade AIK:s guld- och publik-hype förväntningarna i premiären, åtminstone med den ”tidens” mått mätt. Totalt 13.512 personer sökte sig till Råsunda måndagen den 12 april 1999. Jämfört med vad vi är vana vid nu (med undantag för höstdelen av förra säsongen) var detta inte mycket till publiksiffra, men för att vara 1999 var detta stort. Faktiskt så stort som AIK:s bästa premiärsiffra sedan 1964. Jämfört med året innan var siffran fantastisk; 1998 kom enbart 5.870 personer för att se matchen mot Trelleborgs FF. Denna storhetsstund till ära mönstrade AIK följande elva, vilken på många positioner kan få hårdare karlar än jag att fälla några tårar: 

Mattias Asper -
Tomas Gustafsson, Michael Brundin, Patrick Englund, Mike Kjölö
Daniel Tjernström, Krister Nordin, Andreas Johansson, Thomas Lagerlöf
Marino Ramberg, Nebojsa Novakovic 

Matchen då? Personligen har jag förträngt samtliga minnen från denna stora dag, men friskar upp detsamma genom att krypa in bakvägen på AIK Fotbolls gamla hemsida och notera resultatet 1-1. ÖSKs mål gjordes av Johan Wallinder, medan AIK:s gjordes av en viss Andreas Johansson som debuterade i AIK i denna match. Johansson som sedermera gick till Djurgården för en miljon + Sharbel Touma. Det bytet kan man ju ha i åtanke när man kritiserar dagens värvningar. 

I matchen var det var AIK som tog ledningen, då Andreas Johansson gjorde 1-0 på assist av Nebbo i 36:e minuten. Glädjen blev dock kortvarig, då Wallinder gjorde 1-1 strax efter (42:a minuten). AIK dominerade första halvlek totalt, borde ha gjort fler mål och borde ha vunnit matchen. Närmast var det när Ramberg slog bollen i stolpens innersida. 1 poäng blev dock allt AIK fick med sig, medan Andreas Johansson blev utnämnd till matchens lirare av AIK.se:s läsare. 

Hur säsongen slutade minns väl de flesta? För den som förträngt det kommer en smärtsam påminnelse. AIK kom tvåa, Helsingborg vann, och Arild Stavrum avgjorde det hela på ett horribelt offsidemål.




Thomas Lagerlöf hyllas efter att ha gjort mål i premiären mot Elfsborg. FOTO: Bildbyrån


2000 Elfsborg - AIK 0-2
Till premiären år 2000 hade en del sköna lirare lämnat Gnaget. Bland annat Krister Nordin, Iron-Mike Kjölö och Tomas Gustafsson (numera Antoneliusson). Satsningen på Champions League hade dock gett AIK en relativt tung trupp, speciellt tung på lönekontot. Andreas Andersson hade värvats till CL-kvalet (och där gjort några fina baljor) och även Pontus Kåmark, Fylle-Thylle, Andreas Alm och Teddy Lucic hade tillkommit. Lägg till det även Sharbel Touma, som inte är lika poppis nu för tiden som han ändå var då. Truppen som ställde upp i premiären 2000 avslöjade dock klart att AIK skulle fortsätta sin satsning på att bli Sveriges topplag. 

Premiären detta år stod på bortamark nere i Borås där Elfsborg stod för motståndet. 10 april var speldagen och 9.449 personer tog sig till matchen. För AIK:s del mönstrade följande elva upp: 

Mattias Asper
Pontus Kåmark, Michael Brundin, David Ljung, Teddy Lucic -
Karl Corneliusson, Thomas Lagerlöf, Andreas Alm, Daniel Tjernström 
Nebojsa Novakovic, Andreas Andersson


Ingen tokig elva här heller, där speciellt anfallsparet och det synnerligen elaka mittfältet väcker starka minnen. Lägg till detta att Ishizaki och Mattiasson hoppade in i matchen, samt att Hochen satt på bänken. Nebbo och AA på toppar fuktar förstås många ögon, vilket även förmodligen Pontus K gör. Dock i annan känslomässig riktning. 

Till en början var AIK rejält pressat i matchen, och Elfsborg hade flera klara chanser redan efter de första fem minuterna. Överlag hade Elfsborg tiotalet klara målchanser i matchen, och förtjänade egentligen att vinna efter fint spel. Det dröjde fram till 25:e minuten innan AIK ens kom till ett riktigt anfall. Men det räckte för att tända vinnarsuget och strax efter den första anstormningen nickade Thomas Lagerlöf in 0-1 till AIK på en frispark från Tjerna. 

I andra gick Elfsborg in i ett bekant mönster för att kvittera; djupledsbollar på hårbandets svenska ikon nummer 1 Fredrik Berglund. Som ofta händer då kvitterade även Berglund tidigt i andra halvlek och Elfsborgspressen bara tilltog. Men tji fick boråsarna i slutändan. AIK lyfte sig sista 20 minuterna och avgjorde matchen då nuvarande tränaren Alm fick in en drömträff från långt håll och skickade in ett skott i mål. Premiärsegern betydde att AIK spelat 14 raka premiärer utan förlust. Ett svårslaget rekord. 

Säsongen då? Många besvikna supporters fick se AIK sluta 3:a. Två tuffa förluster mot Örebro och Örgryte fick AIK att tappa i guldstriden. Senare seglade även Helsingborg förbi och knep andraplatsen. Cupen? Förlorades i finalen. Jävla fan. 




Över 17 000 på Malmö Stadion fanns på plats för att se ett starkt AIK. Det gick som vanligt i Malmö. Förlust och början på vad som skulle bli ett jobbigt år... FOTO: Bildbyrån


2001 Malmö FF-AIK  2-0
Men, 2001 kändes det väl allt som att det skulle vända igen, och att Gnaget skulle ta hem det? Så kändes det i alla fall för mig. Förstå då besvikelsen när ett visst Bajen tog guldet för första, och förmodligen sista, gången. Vid det här laget hade truppen dock tunnats ut något, med förluster av Brundin, Ola Andersson och Mattiasson för att nämna några. In kom dock Röde Rubarth, och han slog sig snart in i allas hjärtan. Även Per Nilsson anslöt till truppen.
Premiären blev återigen lottad till bortaplan, denna gång mot Malmö FF. Respektabla 17.100 skåningar och tillresta tog sig till Malmö Stadion för att bese den match som skulle bli Zlatan Ibrahimovics. AIK ställde upp med följande spelare: 

Daniel Andersson
Luke Casserly - Teddy Lucic - Erik Edman - Sharbel Touma
Thomas Lagerlöf - Martin Åslund - Daniel Tjernström - Andreas Andersson
Patrik Andersson - Nebosja Novakovic 


I efterhand kan man dämpa sin entusiasm när man beser startelvan. Trots närvaron av sköna grabbar såsom Martin Åslund, Casserly och Lagerlöf så är elvan betydligt svagare än den som mönstrade på skeppet för avsegling 1999. Märk också det något underliga tilltaget att spela Sharbel Touma som högerback. 

AIK startade matchen bra, och Andreas Andersson hade ett kanonläge redan efter sju minuter. Dock gick avslutet mitt på en utrusande Fedel. En stund senare var även Touma fri med Fedel, men bommade även han. Ett par andra bra chanser utkristalliserade sig också. Dock blev det hela MFF:s match, och speciellt Zlatans. Efter cirka 30 minuter får Zlatan skyffla in bollen när han kommer helt fri. I andra halvlek sköt Zlatan sedan 2-0 då han ur närmast obefintlig vinkel krutade bollen på Daniel Andersson som tagit ett par steg utåt. Alla blev förvånade, då det var omöjligt att se om Zlatan försökte sig på ett skott eller ett inlägg. Det lär vi nog aldrig få veta. I och med detta 2-0 sprack även AIK:s fantastiska svit på 14 premiärer utan förlust. 

Säsongen? Sämst i stan, men ändå på en tredjeplats. Nog om det. Eller…vi slog ju i alla fall Bajen med 5-2 efter Rubarths bicycleta. Det kan man leva på ett tag. Se klippet HÄR!




Trots norska ligans bästa spelare i form av Svante Samuelsson blev 2002 års premiär en besvikelse. Här tar sig Lasse Nilsson förbi AIK:s Per Nilsson. FOTO: BIldbyrån


2002 AIK-Elfsborg 0-2
1-2-3-3 var resultatraden för AIK:s senaste säsonger när det blev dags för premiären 2002. Efter att ha spelat borta i premiären två år på raken var det äntligen dags för ännu en hemmapremiär! Elfsborg stod för motståndet söndagen den 7 april 2002. Vid det här laget hade AIK cementerat sin position som Sveriges publiklag nummer ett; något som ytterliggare förstärktes av att hela 18.783 tog sig till Råsunda denna söndagseftermiddag. Nytt rekord slogs i och med att detta återigen blev AIK:s högsta premiärsiffra sedan 1964. Hur många besökte egentligen Råsunda den där premiären 1964? Matchen i fråga stod 12 april, mellan AIK och Norrköping, och drog hela 22.509 personer. 3-3 slutade tillställningen efter mål från AIK:s sida av Sören Häggström, Lill-Garvis och Lars Sjöström. Startelvan i den matchen går jag inte in på, utan vi rusar in på den elva AIK hade mot Elfsborg istället: 

Daniel Andersson
Jimmy Tamandi - Benjamin Kibebe - Per Nilsson - Teddy Lucic
Stefan Ishizaki - Martin Åslund - Svante Samuelsson - Mats Rubarth –
Patrik Andersson - Andreas Andersson 


Jämfört med premiären året innanställde laget nu upp med ett par andra och mycket minnesvärda gubbar. Vad man minns dom för är dock individuellt. Vi märker bland annat närvaron av ”Norges bäste spelare” Svante Samuelsson (som har långa ben) och Kibebe med den märkliga sången. De flesta håller väl dock med om att yttermittfältet är synnerligen sexigt? 

Rekord och Svante Samuelsson till trots blev det hela mitt förmodligen största premiär-antiklimax. På den här tiden var man ung och stark, och drack därefter. Engelsk frukost, guldvideon på repeat och några backar Åbro Mellan och det är klart att stämningen blir på topp. Den pös dock ganska rejält senare på dagen. Känslan sattes direkt, då Elfsborg efter bara några minuter hade en boll i stolpens insida. En ganska blek insats av båda lagen gjorde att avgörandet dröjde till de sista 10 minuterna, vilket förstås enbart spädde på stämningen och förhoppningarna om en hjälteseger mot slutet. Ett tag trodde man också att AIK skulle ta det, bland annat efter bra lägen av både AA och Måsen. Men det blev istället Elfsborg som gjorde 0-1 i 85:e minuten. Vilken kalldusch. Andreas Drugge hette boven. Störigare än så blev han i 90:e, då han spelade fram Hasse Berggren till 2-0. Marsch hem, bums i säng, bakfull dagen efter. 

Säsongen slutade med en femteplats och ännu en förlust i cupfinalen. Tränarkarusellen tog som alla vet fart detta år, och om den kommer jag inte att skriva ett ord. Bitter, jag? 




Tifot i premiären mot Enköpings SK. En klassiker för de nästan 20 000 som fanns på plats. FOTO: Bildbyrån


2003 AIK-Enköpings SK 3-0
Men skam den som ger sig. Strax (så som man minns det nu) var det dags för ännu en premiär och nya uppskruvade förväntningar. Det vankades nya rekord när ett lag med ännu ett par nya spelare ställde upp på innerplan denna söndag i april. Tillkommit hade bland annat Håkan Svensson, Fredrik Björk, Martin Mutumba och Gary Sundgren, jämfört med förra årets premiär. Värt att nämna är även Moneys intåg, vilket gjorde att AIK började spela 4-3-3. Premiärrekordet (det där sedan 1964) rök igen, när 19.691 personer tog sig till Råsunda för att se AIK möta nykomlingarna ESK söndagen den 6 april. När matchen blåstes igång stod följande herrar att beskåda i dressen: 

Håkan Svensson – Jimmy Tamandi-Per Nilsson-Gary Sundgren-Daniel Tjernström – Karl Corneliusson-Krister Nordin-Daniel Hoch-Stefan Ishizaki – Andreas Alm-Andreas Andersson 

Laguppställningen säger 4-4-2-, men tidigare nämnda 4-3-3 var det som gällde då Hochen spelade som tredje forward. 
En relativt trevlig inledning gav dock inga vidare målchanser. Tills det att Kalle Kula, denna dag som högerytter, säkert placerade in 1-0 efter en förvirrad situation i ESK:s straffområde i 28:e mintuen. Ett riktigt snyggt mål stod Ishizaki för cirka 12 minuter senare då han tunnlade en ESK:are, spelade in till Alm som bröstade bollen till Hoch, som i sin tur gjorde en vacker dragning och placerade in avslutet säkert. Säkra 2-0 i halvtid alltså. 

Halvtidsvilan blev även den väldigt mysig, då Stefan Söderberg avtackades för sina insatser. Hattens hatt flög upp på läktaren, och lycklig vare den som fick den trofén att ha hemma på väggen.



Martin Mutumba. I AIK:s dress för sex år sedan. Då i betydligt tunnare skick än dagens, mycket mer biffiga, Mutumba. FOTO: Bildbyrån


I 58:e minuten gör Alm sedan 3-0 till AIK och matchen är avgjord. I övergivet mål skyfflade Alm in en retur. Mot slutet av matchen kom den återigen bekante Mutumba in. Publiken var nöjd och gastade. Tyvärr slutade inte denna Martins första sejour något vidare. AIK Fotbolls Mats Håkansson avslutar sin rapport med orden: ” Det var en härlig premiär!” och det är bara att hålla med. Enkla, men ack så vackra ord. Några klipp från Youtube kan jag inte hitta, men dock den HÄR filmen från spelarbussmottagningen. 

Den fina starten höll dock inte hela vägen fram, trots en förstaplats efter åtta omgångar och trots en fin uppryckning och tre raka segrar de sista omgångarna. Ännu en femteplats blev resultatet.


I nästa del täcker vi in premiärerna 2004-2008, och avrundar det hela med lite trevlig statistik från premiärerna…

Raffe Sundberg2009-04-02 17:00:00
Author

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan