Intervju med Gummi: del 2 - "Jag är ute efter att få en utmaning"
LSK FANS fick sig en pratstund med Ljungskiles tränare Gudmunudr Magnusson efter torsdagsträningen.
Här kan du läsa del ett
Du har ju visat prov på ett rätt hetsigt temperament under matcherna och är har ofta en och annan diskussion med domaren. Tror du att detta kan ligga dig i fatet?
– Det ligger mig i fatet redan egentligen. Tyvärr är det nog så att mitt rykte har gått före mig hit. Jag är ju ganska känd i Skaraborg för mitt temperament. Först som spelare, sen som tränare. Det finns två kategorier av domare, det finns ju dom som ändå gillar mig. Men det finns kanske fler som hatar mig. Så tyvärr har mitt rykte gått före mig lite. Jag tycker själv inte att jag har varit speciellt hetsig egentligen. Återigen, det har varit tre till fyra grejer som jag tycker har varit rena överfall ute på plan. Och det tycker jag att man måste reagera över. Det är ju mitt sätt att se på det hela. Jag försöker lugna mig men samtidigt är det så att det är en del av det som gör mig. Jag är ju den som är väldigt spontan som tar tag i situationen. Varken jag eller någon annan gynnas av att jag har några dispyter med domaren.
Har du någon tränarförebild?
- Jag har haft några tränare jag tycker att jag har plockat lite från var och en. Dels är det nog så att man måste bilda sig sin egen tränarprofil. Men vissa tränare man har haft tycker man att den har varit väldigt social och trevlig och inspirerat och nån annan har haft andra bitar. Jag kan ta vissa saker ifrån dom här tränarna. Men i det stora hela är det ändå så att man måste utgå ifrån sig själv då, det tycker jag.
Du har ju en rätt hyfsa meritlista med ett isländskt ligaguld och en landskamp. Kan du berätta om din karriär?
– Jag grät väl mig till att få börja som femåring. Egentligen fick man inte börja förrän man var sex år. Det var faktiskt Eidur Gudjohnsens farfar som tränade ett lag i mitt kvarter. Så det var det första då. I övrigt var det så på Island att jag spelade på grusplan hela livet. Jag var i en division fyra klubb och den var nästintill ny när jag började och jag är en sån som alltid har haft mycket föreningskänsla, starka känslor för klubben jag befinner mig i. Så det fanns väl möjligheter för mig att gå vidare och spela i lite starkare lag men jag blev alltid övertalad att bli kvar. Så det enda sättet för mig att ändra på det var att flytta utomlands, och det gjorde jag ju 1985, då hade vi precis vunnit division fyra på Island och då var ju 21. Då hade jag varit lagkapten för det laget i tre år då. Så kanske redan där kunde man ana att man kanske kunde bli tränare.
Då hamnade jag i Lammhult, det var i division fem och där fanns det en viss Peter Svensson (son till Stig Svensson, legendarisk ledare i Östers IF, reds anm.) som spelade i Lammhult då. När jag hade varit där några träningar så damp det ner ett brev ifrån Alvesta där Peters bror, Tommy Svensson var tränare i division tre. De undrade om jag ville komma till Alvesta och spela i division tre. Men det gjorde jag inte, jag spelade ett år i division fem. Tränade lite med Öster på hösten men det hände inte så mycket utan jag hamnade i Skövde 1987, i söderettan. Sammanlagt har jag spelat nio säsonger i Skövde, mest i tvåan då. Sen var jag tillbaks på Island 1991, det var kanske mitt bästa år. Då man delvis blev Isländsk mästare och delvis fick spela några minuter i landslaget mot Danmark. Och kom med i årets lag i både tidningar och radio. Så det var ju ett kul år.
Hur kommer det sig att du flyttade tillbaka till Island, fick du något erbjudande?
– Det var ju så här. De var ju i början av nittiotalet och det var taskiga tider i Sverige och det var lite svårt att få tag i jobb. Spelade i Skövde och hade inget jobb och var klar med studierna. Jag kände att här blir det tufft att få ihop det här. Då fick jag kontakt med en kille på Island som spelade i det laget och dom var intresserade då så jag tänkte att jag åker dit och spelar en säsong i alla fall. Så det gjorde jag. Jag hade precis fått ihop det med min nuvarande fru så hon följde med till Island, men hon ville inte flytta dit permanent så vi åkte tillbaka till Sverige emellan då och så åkte jag tillbaka till Island 1992 då. Då kom vi bara sexa eller sjua i serien, ett sämre år. Fick spela i Europacupen mot CSKA Moskva, men vi förlorade både hemma och borta. 1-0 hemma och 4-2 borta. Det var också ett roligt år, men inte lika roligt som 1991.
Du nämnde landskampen mot Danmark, hur mycket fick du spela?
– Jag fick spela två minuter. Det roliga i sammanhanget var att när jag var i Lammhult då var Bosse Johansson tränare i Öster, som sagt var jag tränade lite med Öster på hösten där. Då fick man bara ha två utlänningar och det var två finska landslagsmän där så det blev inget i Öster utan jag flyttade till Skövde. Sen var det roliga att när jag kom tillbaka till Island 1992 då var Bosse Johansson landslagstränare. Så hans sista landskamp med Island var just landskampen mot Danmark, där jag fick spela då. Så det kanske bara var så att jag bara skulle vara tolk, hehe. Men jag i alla fall spela några minuter och det var ju roligt. Och sen 1992 blev ju Danmark europamästare
Varför blev det inga fler landskamper?
– Efter det så bytte dom förbundskapten så det laget som kom tvåa när vi vann serien. Deras tränare blev ju förbundskapten så det blev ju en liten annan inriktning på landslaget. Det blev fler ifrån det laget då. Så är det ibland.
Varför valde du att flytta till Sverige 1985?
– Jag började på universitetet på Island, läste till civilekonom då. Men trivdes sådär med studierna så jag tänkte att jag skulle ta ett sabbatsår och lära mig ett nytt språk samtidigt. Så jag var på väg till Tyskland med en klasskompis från gymnasiet som också skulle dit. Men då var det så att min mor jobbade på ett företag där ägaren hade kontakter i Sverige och då berättade hon att det fanns en möjlighet att åka dit och jobba ett år. Så då tog jag den chansen.
Hur gick det till när LSK kontaktade dig?
– Jag var uppe i Stockholm med jobbet på en kurs där. Det var i början av december, då ringde Bosse Erlandsson och undrade om jag var intresserad av att komma till Ljungskile. I och med att det var ganska sent då. Hade tränat Tibro ett år, så det var inte helt självklart egentligen. Men samtidigt hade jag gjort klart för Tibro att skulle det dyka upp nåt sånt här från en elitklubb så måste jag möjligheten att ta den chansen. Så det kändes ju helt rätt från början med Ljungskile. Jag har ju varit mycket på här kusten. Fick en förfrågan från Degerfors några år tidigare plus en intresseförfrågan från Häcken, men då hade jag redan tackat ja till Skövde när Häcken ringde. Och när det gällde Degerfors kände jag att det var lite fel håll egentligen. Att åka upp till Värmlandsskogarna var inte helt rätt även om det kunde varit rätt fotbollsmässigt. Men som sagt, västkusten och klubben och allt det kändes helt rätt.
Tog det lång tid att bestämma sig?
– Näe, jag sa direkt att jag var intresserad och jag åkte ner två dagar senare och dom ställde några frågor till mig och så. Jag gav mig aldrig in i några förhandlingar egentligen. Jag kände att det inte är pengarna jag är ute efter. Utan jag är ute efter att få en utmaning här nere. Det enda hindret ifall familjen tyckte att det var okej då och hur det var med jobbet då, så det var bara att kolla upp med jobbet egentligen då angående tjänstledighet.
Hur gick dina tankar när du valde att hoppa på det här tåget?
– Det kändes väldigt spännande, det kändes helt rätt att få den här chansen. Hade kanske trott att man skulle få den tidigare. I och för sig fick man ju den med Degerfors och sådär. Den största frågan var om man skulle släppa jobbet som man trivs väldigt bra med, och hur skall det gå och pendla. Men det har gått väldigt bra.
Hur tycker du att din första tid som elittränare har varit? Har det varit som du trodde, vad har varit annorlunda?
– Det har nog varit lite annorlunda än vad jag trodde egentligen. Jag fick ett jättebra intryck av klubben från början. Så det har ha känts jättebra hela vägen då. Sen är det en stor fördel att kunna tränar på dagarna som killarna får göra. Men i dom andra klubbarna jag har haft så har man haft små resurser och man har jobbat väldigt lokalt och fyllt på med nån enstaka utifrån då. Här händer det mycket mer saker, mycket agenter och sån skit. Den biten gillar inte jag i alla fall. Det är många som tar kontakt med oss och så visar det sig det är slöseri med tid.
Jag har deltagit mycket i utveckling av klubbarna jag har varit i förut, som har varit lite mindre klubbar då. Tidaholm, Skövde AIK. Man har kommit in med nya idéer då. Här finns ju mer eliterfarenhet då. Men samtidigt känner man ändå att det är vissa bitar som kan bli bättre som man har lyckats med hyfsat i de klubbarna man har varit i förut. Skövde till exempel, alla tränade efter jobb eller skola. Men det var väldigt bra fokus på de träningarna när jag hade dom och det var det kravet jag hade då. Det kan jag känna ibland att skillnaden mellan en elitspelare och en spelare på nivån under är att det är mer fokus och mer koncentration på det man håller på med när man är elitspelare. Ändå känns det ibland att det borde vara ännu bättre fokusering på det man gör. Men det är nåt som vi får jobba med. Det trodde man kanske fanns innan man kom hit.
Du är ju inte ensam i tränarstaben, där finns ju också Andreas Holmberg, Mikael Svedberg och Thomas Perstedt. Hur ser fördelningen ut?
– Jag är huvudtränare. Andreas är hjälptränare och han skall coacha u-21 laget en hel del. Micke har ju fysbiten då, men det är ju utifrån mina önskemål då. Sen tar han hand om skadorna också, men det lägger jag mig inte i. Andreas är ju egentligen materialansvarig också och det lägger jag mig inte heller i. Perstedt har hand om målvaktsträningen och där har vi dialog om saker och ting kring målvakterna.
Del tre kommer att dyka upp under lördagskvällen.
