Gästkrönika: Där jag snodde min första rabba
Säsongen 2008 blev den sista på Malmö Stadion. Himmelrikets gästskribent Harald Perby är uppvuxen ett stenkast från Stadion och berättar om tiden innan Stadions tillkomst och arenans första år. Han sluter givetvis upp på invigningen efter att 1958 ha släpats iväg från Stadions invigning av en oförstående storasyster.
En kulen kväll långt himmifrån poppar de tidiga minnena upp från åkrarna utanför barndomshemmet på Roskildevägen 41. Just det, det är huset där Roskildevägen slutar i John Ericssons väg, fem minuter från Stadion. Jag får en flash-back i form av de första minnena av området kring Malmö Stadion som går tillbaka till åren precis innan Stadion byggdes.
På den tiden var John Ericssons väg Malmös gräns söderut. Här tog stenstaden mycket tvärt slut och gick över i bonnalannet med början i Lorensborg (Words stavningskontroll föreslår här ”Lorensbergs”) som på den tiden var en bonnagård med tre längor. Där den gården låg ligger nu Lorensborgs torg. Ungefär i höjd Pildammsvägens korsning med John Ericssons väg låg en annan gård (vars namn jag glömt, kanske var det den som var Borgmästargården) vars uthus eldades upp som övning för Malmö brandkår och till stor förnöjelse för två mycket unga män med alldeles för stort intresse för eld för att det skulle vara sunt. Fast bäste kompisen T och jag eldade aldrig upp något värdefullare än tändsticksaskar. Det gjorde däremot den ungefär fjortonårige sonen i husets pingstvänfamilj, som tillsammans med några jämnåriga kompisar tuttade på ett sädesfält mellan Lorensborgs torg och Lorensborgsvägen.
En väg vid stadens slut
John Ericssons väg förresten, på den tiden var det en smal grusväg som knappt tillät fordonsmöten. Längs vägen kryllade det av tofslärkor, en sydlig torrmarksfågel som nu är nästan helt försvunnen som svensk häckfågel. Tvärs över fältet löpte Ärtholmsbäcken i öppen fåra fram till Pildammsparken, ungefär mellan Stadion och Lorensborg om jag minns det rätt. Det var ett kul och inte vidare tillåtet ställe att leka på och följaktligen var vi barn där rätt ofta. I Pildammsparken kan man faktiskt fortfarande se spår av den i form av en ränna som syns svagt några tiotal meter in från Roskildevägen.
Det var alltså rena bonnalannet där Stadion nu ligger. Fram till så där 1956 låg där åkerfält så långt ögat nådde med enstaka pileträ längs dikena. Och det var där som jag som stolt femåring kom hem med min första egenhändigt snodda rabba (kålrot för språkligt obevandrade ). Den tog mossan hand om och utnyttjade i hushållet.
Fotboll med förhinder
Fotboll spelade vi ofta på Tallriken, vilket givetvis var strängeligen förbjudet. I Pildammsparken vakade en svartklädd sträng parkvakt som kallades Sillamad. Inte för att jag vet om han hade några befogenheter, det brukar inte parkvakter ha, men unga fotbollsspelare flydde för livet när han på sin cykel satte av i full fart tvärs över gräsmattan. Det gick hemska skrönor om vad han gjort med fotbollsspelande barn. Husets värsta busungar sprang till och med ner i källaren och låste in sig vid blotta åsynen av den mannen. Han ersattes så småningom av en äldre farbror i grön uniform som var en klar förbättring eftersom han var snäll och orkeslös och inte gitte jaga oss.
Ett annat ställe där vi spelade fotboll var på gårdens gräsmatta. Givetvis var fotbollsspel lika förbjudet där och det förbudet övervakades av en sur gubbe kallad Stoppljuset.
Grönt = han var inte hemma och det var fritt att spela fotboll.
Gult = han var hemma men inne. Spela fotboll men håll vakt.
Rött = han var ute och skällde.
Fast honom var vi inte rädda för, när han gick in spelade vi snart vidare.
På den tiden styrde en massa maktfullkomna småpåvar barns tillvaro. De var ingen bra tid när barn var livrädda för vuxna.
Reglerna för vårt fotbollsspel var förresten lite speciella: Tre hörnor straff och så den där specialregeln att de stora pojkarna som bestämde fick ta bollen med händerna när de ville slå en höjdboll. Gjorde vi andra det blev det frispark.
En lillgammal storasyster
Så bytte allt skepnad. Under några dramatiska år sköt husen på Lorensborg snabbt upp som svampar ur en fuktig skogsjord. Om namnet miljonprogrammet fanns på den tiden, det vet jag inte, men folk flyttade dit i mängder från trånga och omoderna lägenheter i andra delar av staden.
Kronan på verket blev den imponerande och fräscha Malmö Stadion som lagom till VM 1958 ersatte Malmö IP som hemmaplan. Eller som vi sa: Gamla Idrottsplatsen. Stadions invigning var det gratis inträde till varför vi Roskildevägsungar hoppade omkring på sittplatsläktaren, men jag bommade större delen av evenemanget. En oförstående storasyster agerade självutnämnd representant för den ännu mera oförstående föräldramakten och släpade hem sjuåringen med motiveringen att det var läggdags. Alla ni som har lillgamla storasystrar känner igen sådana övergrepp. Och vissa bättrar sig aldrig.
Stadion blir hett
Under många år fick vi se hur detta område då och då pulserade av liv. Först kom VM med ett enormt publiktryck. Folk strömmade i mängd till matcherna, trafikplaneringen var usel och det blev totalt trafikkaos kring Stadion. Titt som tätt blev det plåtskador när bilar trängdes uppe i kröken vid Bobergsängen. Använda biljetter låg i drivor när folk gick därifrån, antingen glada eller missbelåtna, det är precis som nu. Vi ungar samlade dem i tjocka högar, och på baksidan stod ”Ta’t lugnt, ta en Toy”. Även till allsvenskan var det rusning med två allsvenska lag i staden.
Nybygget var inte enbart uppskattat av mina kamrater. Vi ville alla se fotboll antingen vi var ”blåa” eller ”gula” (den senare åkomman var utbredd på den tiden) men våra ekonomiska resurser var mycket begränsade. På Malmö Idrottsplats kunde man definitivt se en del av matchen även utifrån och det fanns bra plankningsställen som de större kunde utnyttja. På Stadion var det däremot mycket svårt att klättra in. Det gick visserligen rykten om att några hade lyckats klättra in mitt på ståplats, men den uppgiften verkar inte särskilt trolig.
Dramatik på Lorensborg
Bästa läget för gratis fotboll hade de som bodde i sextonvåningshuset närmast Lorensborgs torg. En gång ryckte faktiskt brandkåren ut med brandsegel eftersom det stod en misstänkt självmordkandidat på taket. Den misstänkte självmordskandidaten hade tagit sig dit upp för att se matchen utan att betala!
Min veckopeng kom först 1964 upp i en nivå som innebar att det blev möjligt att gå på match. Jag vill minnas att det kostade en krona per barn då, men där kan minnet svika mig. I varje fall hamnade jag snabbt på den plats klacken stod på till dess att ståplatsläktaren byggdes om.
Nu är Stadion en trött gammal arena. Förfallen och mogen för pensionering. Ingen har sagt det men med kommunens ekonomi är det en given misstanke: det kan till och med bli rivning inom några år och med det försvinner många minnen. MFF har vunnit en massa matcher där, sina flesta titlar och vi har sett en av Sveriges bästa spelare genom alla tider avverka större delen av sin karriär där och dagens svenska världsstjärna födas. Där har spelats både kvartsfinal och semifinal i mästarcupen. Kort sagt: det finns många positiva och roliga minnen från Stadion och dess omgivningar. Nya Gamla Stadion, jag behåller dig i varmt minne. Det är dags för en ny era på åkrarna där jag snodde min första rabba.
****
Dela gärna med er av egna erfarenheter i kommentatorsfältet./Red
