Isidors hörna: Mutumba, domartabbar och arenan (igen)
Martin Mutumba. En spelare som mognat sedan våra svältfödda år efter talanger 2003. Domartabbar som kan avgöra Allsvenskan. Och återigen Arenafrågan på tapeten. Det här är veckans Isidor.
Det har gått sex år. Men jag minns Martin Mutumbas första matcher för AIK som det var igår. Vi var svältfödda på lovande talanger då. Något som kan tyckas märkligt när vi idag har en flora av talanger att ta del av.
Tiderna var annorlunda.
Efter att ha sett miljontals kronor läggas på sådana som Svante Samuelsson, Pontus K-märkt med flera längtade många av oss efter att se en egen spelare bryta igenom. Någon som kunde bli något stort.
Det var då det började surras extra mycket om Martin Mutumba. Hans namn nämndes med lika frapperande hastighet som hans överstegsfinter.
Trots en valpig kroppsbyggnad, ett smånaivt spel och att han nog inte var redo för Allsvenskan fick han mycket uppmärksamhet.
Efter tio allsvenska matcher försvann han. Och med tanke på hur det gick till räknade nog få av oss på att se honom igen på Råsunda.
Sex år och en berg och dalbane färd har tagit honom tillbaka till AIK. Det har gått via ett tragiskt benbrott, personligt trubbel, spel i Finland, provspel i Spanien och en sejour i Väsby United. Det där är en rätt rejäl resa. Och det märks att Martin Mutumba vuxit med den.
Jag kan tycka att han showboatar lite för mycket ibland. Att han har en tendens att göra en överstegsfint för mycket som gör att det där läget, som bara finns i en bråkdels sekund på elitnivå, försvinner. Men samtidigt har han mognat rejält spelmässigt.
Det var en överraskning att se honom på topp i startelvan mot Halmstad. Mikael Stahre visade dock klockren fingertoppskänsla. Mutumba hade en konstant rörlighet och skapade chanser och tog avslut. Den målgörande passningen till Gabriel Özkan såg kanske enkel ut men föregicks av både rappa fötter och snabba tankar.
Han kommer bli en tillgång framöver.
*********************************************
Hej, jag heter Markus Strömbergsson och jag ska bli den nye Anders Frisk...
Svenska domare hävdas ofta ligga på en hög internationell nivå. Det har jag aldrig begripit fullt ut. I synnerhet inte efter Allsvenskans första omgång. Det blev fem straffar i fyra av matcherna. Av dom fem så var det möjligen straff på en av dem. Och i det läget var Markus Strömbergsson först på väg att varna Denni Avdic i Elfsborg för filmning innan linjedomaren påpekade att det var straff.
Det är sorgligt. Glenn Strömberg och Ola Andersson satt i fotbollskväll och påpekade ”att det är inte lätt”.
Självklart är det inte det. Och när det rör sig om en bråkdels sekund säger det sig självt att det blir mänskliga misstag.
Men när fyra horribla straffar döms i samma omgång är det något som är fel. Fyra så grava felbedömningar får inte göras av fyra olika domare samtidigt.
I synnerhet inte när domarna haft fri sikt och bara stått några meter ifrån varje ”incident”.
Då är något allvarligt fel.
Dessvärre har svenska fotbollsförbundet och domarkåren en tradition av att aldrig kritisera sina egna eller uttala sig självkritiskt.
Diplomatic immunity kallas det.
En oskriven sådan.
*********************************************
Óbolo visade inte sin normala klass i premiären. Men jag är inte särskilt oroad.
För en gångs skull så lutar vi oss inte bara mot Argentinaren och Özkan på att något ska hända. Fler individer kan bryta fram och göra något matchavgörande. Till och med Jorge Ortiz verkar ha fått bort mentala troll som hindrat honom i spelet.
Det är en rätt skön kontrast mot fjolåret då många ofta spelade Óbolo för att slippa behöva göra något själva. Och då vi andra satt på läktaren med svår ångest för vi visste att ingen annan kunde göra något.
I år är det annorlunda. Det känns väldigt mycket som 2006.
*********************************************
Veckans ”stackars jävel” ger jag till Örgrytes reservkeeper David Stenman. Stenman fick rycka in sedan Örgryte strulat till det med papprerna för deras nya inlånade målvakt.
Upplagt för en sagohistoria med andra ord där 20-årige Stenman inte bara skulle få debutera i A-laget och göra Allsvensk debut. Han skulle göra det inför en nybyggd och fullsatt arena.
Fem insläppta mål senare, varav det första var en ofantlig blunder, så kommer det nog dröja ett bra tag innan han får stå i Allsvenskan igen....
*********************************************
Nya Gamla Ullevi. En av många nya arenor som börjar komma fram. FOTO: Bildbyrån
Arenadiskussionen har lyst lite med sin frånvaro efter intensiva veckor tidigare under vintern. Förmodligen (och förhoppningsvis) så jobbar den tillsatta kommitén för fullt. Likt många andra har jag haft vånda över nya nationalarenans utformning och känt att prio ett har varit att få en mer anpassad arena till vårt publika behov.
Jag har börjat ändra åsikt kring det.
När flera allsvenska lag börjar få arenor där de får ta del av kakan matchintäkter (det vill säga det utöver biljettförsäljningen) är det livsviktigt för AIK att försöka få till stånd ett så bra avtal som möjligt. Annars kommer det publikförsprång vi har idag endast bli ett i form av åskådare och inte ekonomiskt.
Det går att se glasklart i hockeyn redan idag. En betalande åskådare i Linköping inbringar lika mycket inkomster som två betalande för Djurgården. Klubbarna från lite större städer ute i Sverige har en helt annan uppbackning från kommun och även näringsliv.
Det oroar mig mer och mer. En titt på Elfsborg visar vilket fantastiskt uppsving en egen arena kan få för ett enskilt lag. Nu har förvisso Elfsborg fått enorm hjälp från näringslivet i Borås men sedan de byggde sin arena har de stabiliserat sig i toppen. Ingen hånler idag mot faktumet att Elfsborg hör till Sveriges starkaste klubbar. Däremot hade nog flera av oss gjort det för tio år sedan.
Nu verkar inte en egen arena vara något som är möjligt för oss. Men om jag får välja mellan en arena för 50 000 åskådare där vi får större delen av alla intäkter mot en på 30 000 där vi inte får någonting alls förutom biljetterna så vet jag vad jag skulle välja...
Dessvärre verkar vi inte få varken schysst utformning eller bra avtal med nationalarenan i dagsläget.
Vi sitter i en rävsax.
Maktlösheten över det ger mig magsår.
*********************************************
Kalmar FF väntar härnäst för vårt svartgula lag. Klarar vi av en skräll där så har AIK, och Mikael Stahre, fått en dröminledning.
Glädjande nog så blir det förhoppningsvis en svartgul vägg som finns på plats och stödjer AIK. Förutom ett stapplande spel stundtals var bortaresebojkotten det tristaste med fjolsäsongen. Om än nödvändig.
Och på torsdag väntar Malmö FF.
Nervösa och förväntasfulla känslor inför de kommande matcherna.
Samtidigt underbart.
Det är bara AIK och Allsvenskan som kan framkalla det.
