Klackrader
Snart är väntan över, solen har kommit och vi ska sjunga in en ny borg.
Äntligen drar det ihop sig för hemmapremiären. Jag lämnade senaste hemmamatchen mot Sundsvall med krutröken i näsan och tankarna på Olas showmål, senaste bortamatchen med Miljans mål och lite krutrök till. Inget fel i det, tvärtom. Sju obesegrade matcher i rad, bara att fortsätta. Sen senaste hemmamatchen har det hänt grejer, som de brukar under uppehållet.
Jag har spenderat timmar med att titta på uppdateringen av bilderna på nya Stadion, suttit på olika forum och diskuterat allt ifrån färgnyanser på trapporna, djupen på målen och försökt lista ut var det är bäst att stå.
Inte blir det bättre av att försäsongen är världens längsta och samma med transferfönstret.
Så många rykten som florerat är det inte konstigt att man blir mer sugen för var dag som går.
Att Ola lämnade var ingen större chock, men de var inget roligt heller. Visst unnar man honom att spela i en större liga och ta ett nytt kliv, samtidigt är det en sådan spelare som jag vill ha i laget för att komma med i toppstriden. Nu har vi en ersättare som säger att han är i sitt livs form, i ett nedflyttningslag i Qatar; spännande.
Annars har det gått fram och tillbaka under uppehållet. Första träningen och någorlunda uppslutning från klackfolket var rolig. När matchprogramet kom ut pratades bara om det, först kolla derbyna och matcherna mot Göteborg. Nyförvärv och ständigt tryckande på F5 på alla sportsidor man känner till. Vänta in våren, kolla hur gräset ser ut på Stadion, vilken färg målnäten ska ha och så vidare att det bara blir tramsigt.
Men nu är det bara dagar kvar till första matchen, årskort och Supras senaste tröja är inhandlad. Visst sitter den lite konstigt för att vara en medium, men de går det med. Hörde en hel del snack om nya flaggor under Häckenmatchen, såg antagligen några, och de kommer alltid fler. Härligt röj där uppe för övrigt, när målet kom kändes de som att meningen ”värt fem månaders väntan” gick ur alla halsar. Själv ingick jag i ett kramkalas med både de ena och andra. Den här inspelningen av hymnen som symfoniorkestern gör förstår jag inte meningen med, själv hade jag hoppats på att sången upphör till sista versen så att vi på läktarna kan sjunga i stället. Mailade MFF om det och fick som svar att de funderade på saken, samma gäller med hedersmatcher, eller testamoniols, för några av de som slutat.
Nu ska jag inte bli långrandigare utan bege mig till närmaste uteservering. Hoppas på spontanmarsch från Möllan på måndag, glöm inte halsduken.
Vi ses
