Vägen till München: En oväntad comeback
”Denna gigant bland giganter”. För en del år sen använde Robert Gustafsson uttrycket när en av hans figurer - som jag tror hette Ernst Hugo Järegårds nackspärr - skulle beskriva Wilhelm Moberg. Jag vill använda det för att beskriva Krister Kristensson, som spelade 626 matcher för Malmö FF. Den sista av dem var första semifinalen i Europacupen 11 april 1979.
Krister Kristensson kom till MFF redan 1963 och hade egentligen valt att lämna klubben efter Cupfinalen mot Kalmar hösten 1978 efter 624 matcher i den himmelsblå tröjan. Jag frågade honom hur han hade funderat kring att sluta just då med tanke på det stundande Europacupspelet, om han hade lekt med tanken på att det kunde bli ett längre avancemang.
- Ja, såklart visste man att där var några matcher kvar att spela om vi skulle gå hela vägen, som vi ju också gjorde till slut. Men det var ändå ett beslut som skulle fattas, nån gång måste man ju sluta. Men när jag väl bestämde mig för att trappa ner och gå till Trelleborg som spelande tränare så sa Bob: ”Du, du behöver inte skriva på några papper där förrän er serie börjar i alla fall, man vet aldrig vad som händer här under vintern med skador och sånt där”. Så jag skrev egentligen inte på för Trelleborg då, det var ju ändå ok att spela träningsmatcher, men jag hörde fortfarande till MFF. Sen blev ju Bosse skadad och Roy blev skadad, dom två som skulle spela i mittförsvaret. Då ringde Bob, just inför den här matchen mot Austria Wien borta. Man hade ordnat en träningsmatch på Stadion mot nåt brasilianskt lag; ”Så du får komma hit på fredag kväll så får vi se vilken form du är i, och så får du spela den matchen” sa han. Och det gjorde jag och det gick väl rätt hyfsat, jag tror vi spelade 0-0. Sen var det tid att åka på söndagen till Wien inför den onsdagsmatchen, första semifinalen.
Vi konstaterar att det var en något annorlunda uppladdning inför en så viktig match, men trots att Bob bett Krister avvakta med att skriva på för TFF så hade han egentligen inte tänkt på att det kunde bli så att han kunde få spela.
Du måste ha hållit dig i bra form under vintern och försäsongen
- Ja, hyfsat, men inte bra. Man tränade två kvällar i veckan i Trelleborg bara, man tränade en tre, fyra i MFF. Plus att jag skötte träningen själv så man skubbade väl en del där... Men ändå, man sprang ju klart en del. Lite hade man såklart också med sig från året innan.
Inför matchen var Austria Wien vad jag har förstått väldigt segervissa, hur var er känsla och inställning inför matchen?
- Vi visste att det skulle bli svårt, det var tidigt på året, man var inte riktigt på gång här i Sverige med Allsvenskan, vi hade inte mer än några träningsmatcher. Men vi klarade ju det bra, vi var rätt taktiskt drivna på den tiden.
Jag ber honom berätta lite om matchen för oss som var i minsta laget för att minnas.
- Jag tror att dom pressade rätt mycket, stora delar av matchen i alla fall. Och vi spelade väl vårt spel. Vi försökte få upp bollen på den andra planhalvan så fort som möjligt så fort vi lyckades få tag på den för att försöka kontra på dom. Men vi var nog konstant pressade om jag minns rätt.
Jag berättar att jag läst att nån av motståndarna efter matchen sa att det kändes som att spela mot tusen backar. Krister skrattar förnöjt och säger att det kanske ligger något i det.
- Vi var ju inte rent för offensiva i alla fall.
Malmö FF var ett tufft lag att möta.
- Ja, vi visste vad som gällde, vi hade ju spelat så många år med det här laget internationellt i Tipscupen och så varje sommar, vi hade mött dom flesta storlagen som Milan och Bayern München, så vi hade ju ingen större respekt.
Var ni nöjda med resultatet?
- Ja, verkligen! Det var rätt bra, för den tiden på året också, med 0-0. Skulle det varit juni månad så kanske man hade tyckt att vi skulle kunnat slå dom. För vi var väl ungefär lika bra men deras hemmaplan och tiden gjorde dom kanske lite bättre.
Krister Kristensson var ju en väldigt tuff spelare, en man som med självklarhet inger respekt. Dessutom är han ju vår meste MFF:are vilket självklart förtjänar ännu mer respekt. Kanske var det därför jag var ganska nervös inför intervjun, och särskilt nästa fråga kändes lite jobbig att ställa, men det kändes också som om det inte gick att inte ställa den.
Du är den som spelat allra flest matcher i Malmö FF och så missade du finalen i Europacupen som ju är något av det största i klubbens historia. Känns det bittert eller känner du dig ok med beslutet?
- Nja, det var ju litta korkat egentligen, det är klart.
Här blir han först helt tyst och sen brister vi båda ut i ett förlösande skratt. Han fortsätter sen förklara: - När jag nu ändå varit i MFF så pass länge kunde jag ju i och för sig väntat att skriva på för Trelleborg till det här var avverkat. Men jag tänkte väl aldrig tanken så långt. Men det är klart att när vi väl kom till semifinal så fanns ju chansen där att ta sig till final, ingen tvekan om det. Och vi slog ju dom (Austria Wien) hemma…
Vi lämnar ämnet genom att slå fast att det är lätt att vara efterklok och att semifinalen trots allt blev ett bra minne för Krister tillsammans med alla hans SM- och cupguld och en massa annat. Vi går istället över till att prata mer om Krister själv. Även om säkert många känner till en hel del om honom ber jag honom ändå beskriva sig själv som spelare. Man kan nästan se glimten i ögat på honom genom telefon när han svarar: ”En stor dum jävel! Han fortsätter sen, lite mer allvarligt:
- Nej, jag vet inte riktigt… Jag var hyfsat snabb och ganska spänstig och rätt tuff och bra balans efter min tid som brottare när jag var ung. Det har jag haft stor nytta av faktiskt.
Vi går vidare till att prata om 79-laget, om vad som gjorde att de kunde ta sig ända till finalen Europacupen, och vad som gjorde att de verkade bli stärkta av motgångar
- Vi var taktiskt drivna och tuffa att spela emot…. Litta bonntjuvar! Sen hade vi ingen större respekt för dom lagen vi mötte på vägen till finalen. Vi hade ju till exempel Monaco som vi slog borta och vann efter 0-0 hemma, det var jättestarkt för dom var ett bra lag. Men vi hade liksom ingen respekt ändå utan vi körde vårt spel, det vi var bra på, vi visste att det kunde hålla mot vem som helst egentligen. Det gäller att inte vika ner sig utan man ska gå ut med självförtroende, speciellt hemma, och särskilt nu med ny arena. När vi hade hemmaplan var vi nästan oslagbara, vi förlorade inte många matcher där. Jag har träffat många i efterhand som Benno Magnusson bland annat som sa ”Fan, när man såg er i spelargången så låg man ju redan under med 2-0”. Och det ska väl nån jävel kunna få i huvet på folk nu också på nya arenan att komma hit det ska inte vara så enkelt.
Vi pratar vidare om laget och om Bobs Houghtons roll i framgångarna.
- Han kom ju efter två rätt så miserabla år. Det var samma lag, jag tror knappt vi fick nåt nyförvärv ens när han kom. Vi visste ju att vi hade ett bra lag, men vi hade dålig taktik, vi spelade inte som man borde. Direkt, första gången Bob kom dit, började han ställa upp oss på planen som schackpjäser. ”Där ska du stå och där ska du va”. Vi fick ett spelsystem som vi till slut kunde i sömnen, du kunde väcka oss mitt i natten så visste vi precis vad alla skulle göra. Och så vi var vi ju ganska rutinerade tex jag hade fyllt 30 och Bosse närmade sig 30.
Puskas sa att ni var så samspelta taktiskt att även om någon spelare föll ifrån så var det lätt att stoppa in någon annan på den positionen för alla kunde spelet utan och innan.
- Absolut, vi tränade jättemycket på det där. Och ändå tränade vi inte försvar, utan vi tränade mest anfallsspel.
Va! Var det verkligen så?
- Ja det var så alltid på träningen, det var jag och Roy mot alla dom andra. (skratt) Så var det! Det var bara anfallsspel, för det andra det kunde vi. Vi började ju såklart från grunden där när Bob kom, från början gick vi igenom mycket i försvaret, men sen var det bara framåt som gällde!
