Inför MFF-ÖIS
En premiär är ofta efterlängtad, måndagens är inget undantag. Nu börjar en ny era, framåt Malmö!
Höst. Blåst och kyla. Regnet har duggat tätt hela eftermiddagen. För de drygt 20000 personer som tillbringat de senaste timmarna på Malmö Stadion spelar varken väder eller temperatur längre någon roll. Trots frusna händer och våta halsdukar är glädjen total. Efter en lång säsong och en ännu längre period utan framgångar är det klart. MFF har alldeles nyss tagit hem sitt femtonde SM-guld.
Det är nära nu. Snart är den inte bara ett ämne att blogga om eller en anledning till att ta en nyfiken promenad. Snart är den mer än senaste bilderna på nätet. Snart är den mer än högt ställda förväntningar på att bli lyftet för en stampande storklubb. Snart är den mer än något vi diskuterar, drömmer om och längtar till.
I helgen röjdes containrar och byggstaket undan. Cykelställ och orienteringsskyltar monterades. Det är snart fem år sedan vi stod på Stortorget och hyllade våra favoriter. Den dagen var Malmö en lycklig stad, fylld av segrare som sjöng och hurrade om vartannat. Det enda som vittnade om att allt ännu inte var fulländat, att det fortfarande fanns mer att åtrå, var de skallande ropen efter en ny arena. I helgen kommer träningspassen äga rum där, på det nya gröna gräset. Det är nära nu.
Det är där vi kommer vara från och med måndag. Där kommer att vara det nya hemma. Det som varit hemma kommer heta Gamla stadion, det nya kommer att bli vad vi gör det till. För vissa är det ett problem att den bär samma namn som en bank För andra är det strunt samma vad den heter, bara man får stå upp. Andra är mer oroliga för att deras förnäma gäster verkligen ska trivas i sina VIP-fåtöljer, medan andra tycker det är ett stort steg i rätt riktning att kunna avnjuta en falafel i pausen. Vi är alla olika, ändå lika.
Det är där vi kommer att uppleva vårt fotbollslag. Det är där vi kommer att beskåda aktörer och artister. Det är där vi får chansen att se unga talanger och gamla trotjänare. Det är där vi kommer att hålla tummarna för personliga favoriter, det är där vi kommer gotta oss åt senaste prestigevärvningen. Det är där vi kommer att flyga upp ur stolen, vrålande och med armarna i skyn. Det är där, i lika äkta som spontan glädje vi kommer att omfamna både bekanta och främlingar. Det är där vi kommer att hysa kärlek för känsliga vänsterfötter, rensningar på tilläggstid och mål ur misstänkt offsideposition.
Det är också där vi kommer att vältra oss i besvikelse över oönskade resultat. Det är där vi förgäves ska försöka förstå oss på laguttagningar och spelarköp. Det är där vi ofta kommer besväras av överförfriskade översittare och högljudda motståndarsupportrar. Det är dit vi ska ta med våra barn med förhoppningen om en familjär föreställning, utan att själva kunna ta ansvar för hur andra sköter sig.
Det är där vi kommer att trivas, så pass att vi lägger om semesterdagar för att inte missa en hemmamatch. Det är där vi kommer att försöka begripa på oss själva och vår passion, efter ännu en totalt intetsägande och försumbar 0-0-match. Det är bara där vi kommer att betrakta regndroppar i elljus som ett av världens underverk. Det är där vi så småningom kommer att minnas, men också blicka framåt. Det är nära nu.
Även i spelarkorridoren är det blött. Doften av svett, glädjetårar och billig champagne ligger tät. Spelare kramar varandra, tränare kramar om materialförvaltare, styrelsemedlemmar kramar om vaktmästare. Utanför har gräsplanen stormats av jublande anhängare. Euforin går inte att ta miste på. Det sjungs om guld, SM-guld. Mitt i ruset försöker en tapper TV-reporter få till en intervju med Malmöspelaren Olof Persson. På den lika omöjliga som oundvikliga frågan om hur det känns, svarar Olof så korrekt och sammanfattande som det bara går:
– Vi är värda detta!
