Pressläktardebut: En gång är ingen gång.
Att se ut över sin julklappsskörd och inse att det närmsta man kom den önskade gokarten var en lusekofta med traktorer. Att öppna sitt påskägg och finna det fyllt med russin, mandlar och vindruvor, tillsammans med ett från den skyldige avfyrat ”frukt är också godis”-leende.
Vi var två vilsna själar som skulle göra vår pressläktardebut, två katter bland journalisthermelinerna, två fans bland proffstyckarna. Därmed har ni förutsättningarna klara.
Det pirrade förväntansfullt i magen redan på vägen mellan Halmstad C och Örjans vall. Hemmapremiär mot söderslätts stolthet, tecknen var goda. Blå himmel, granna töser sittande solande vid Picasso, en leende Jörgen Persson med träningsbag på ryggen vid Nissans kant.
En leende Jörgen Persson är som vi alla vet det modernas svar på romarnas cirklande örnar och lyckosamma stjärnkonstellationer.
På egna rosa moln var jag lyckligt ovetande om att debutantkamrat Landgren stött på patrull redan vid avgång. Luftad cykel och stulen ventil resulterade i promenad till Örjan och nervlugnarcigarett.
Och ni vet ju vad man säger om stulna cykelslangsventiler…
Visst, väl på Örjan fick vi jaga runt efter vår åtrådda pressackreditering – men det berodde mest på ingång i fel grind och frågande av fel personer. Typiskt nybörjarmisstag.
Det är märkligt vad en liten plastbricka kan göra med egot hos en vanlig dödlig. Som bikarbonat för själen. Drägelgränsen hisnande nära.
Att sitta omgiven av profiler som JOW, Mats Olsson, Björn Hellberg och Blondintobbe, kan få tankar om dåligt spel förträngda. Nästan.
Men tyvärr bara nästan.
Först när fjärdedomaren tog en svängom med övertidsskylten insåg jag och min redaktionsgranne att vi inte hade mycket vettigt på lager. Inga givna intervjuoffer. Inga givna frågor. Mest uppgivenhet. Vädret var bra, spelet var dåligt. Punkt.
En antiklimax när man märker att förväntningarna innan matchen inte passar ihop med dess faktiska karaktär. Där sitter man med tomteskägget från den demaskerade farbrodern i handen och svär över den bubbla som man blåst upp till löjliga proportioner.
Men okej, helt pralintomt var nu inte påskägget. Vi fick fatt på Janne för en intervju – som visserligen han fick styrt rätt bra helt själv. Typiskt nybörjarmisstag.
Och redan nu, på avstånd för kort för att alls få kallas perspektiv, inser jag att det inte var en av de bästa och mest kritiska intervjuerna jag gjort. Och då är konkurrensen på just detta område mycket långt ifrån mördande.
Dessutom råkade vi ut för ett smärre noteringshaveri. Tobias lyckades mest spela in bakgrundsbrus, och haverikommissionen arbetar as we speak med att försöka tyda mina stukade kråkfötter. Typiskt nybörjarmisstag.
Dessutom höll vi på att gå utan att lämna tillbaka våra pressplastbrickor. Tack och lov var det Tobias och inte någon vänlig kanslisjäl som upptäckte vår orutins fadäs. Typsikt nybörjarmisstag. Det ska inte hända igen. Lovar.
För nästa gång… Nästa gång är vi veteraner. Då är vi du och hej och dödspolare med Matsan och Björne. Då sitter vi där allihop och pratar artikelminnen, dräglande över våra presspass.
