Gästkrönika: Att hålla på MFF i blåvitt
Stefan Persson, kanske mera känd på forumet som Fabrikören, berättar bland annat om varför han blev Himmelsblå trots att han spelade i blåvitt.
Jag var sex år när Malmö spelade sig fram till Champions League-final. Men eftersom jag inte kommer från en fotbollsintresserad familj, var det ingen som informerade mig om att historia skapades bara några mil bort. Kärleken till iff iff växte istället fram några år senare när Masse och Lasse härjade och man slog på sporten för att se om Masse eller Lasse hade gjort flest mål i Malmös segermatch. Att Malmö skulle vinna serien var liksom självklart den gången. Frågan var bara med hur mycket. Att man höll på Malmö var ännu mer självklart även om man spelade i blåvitt (Tomelilla alltså). Sen att tokstollarna på förbundet i 08 fick införa slutspel för att få lite spänning i serien spelade ingen roll. Alla visste ju att Malmö var de sanna mästarna – hver gang!
Jag tror att jag var tretton eller fjorton när Tomelilla köpte in samma blå-röd-vita Puma-träningsställ som Malmö hade. Det var stort. Nu kunde man äntligen känna sig lite som en riktig MFF-are, även på utsidan. Jag är säker på att det bidrog till att lyfta Tomelilla som klubb. Något år senare gick de i varje fall upp i tvåan och var ett tag på väg upp i ettan.
Ungefär i samma veva plankade jag in på Tomelilla Sommarland så som vi lokala ungar brukade göra var varannan dag på sommarlovet. Där träffade jag för första gången en Malmö-spelare i verkliga livet. Mobiltelefonerna var ännu inte uppfunna, så Hasse Borg hade tid att både spela fotboll och vara med på jippon. Om jag inte minns fel vann han BMX-tävlingen, jag fick en autograf och vi hade likadana Puma-tröjor på oss. Efter den dagen tjatade jag på farsan tills han gav med sig och körde mig in till Malmö så att jag äntligen kunde få se en match. På TV visades de inte och snacket gick om man ens skulle visa sammandrag. Risken fanns ju att det påverkade publiksiffrorna negativt. Kunde publiksiffrorna verkligen bli sämre, undrade jag.
När sedan både Henrik Nilsson från Spjutstorp och Anders Andersson från Svenstorp började spela i Malmö och jag fick träna med A-laget i Tomelilla kändes det som att drömmen om att dra på sig den himmelsblå tröjan kunde bli verklighet. Henrik hade jag ju spelat med i Spjutstorp och visst var han bra, men så himla bra var han väl inte. Anders hade jag mött i kommunmästerskapen. Honom var det inga problem att få stopp på. Lillkillen var lätt att trycka in i sargen. Det var bara det att jag var betydligt bättre utan boll än med boll, så någonstans insåg jag väl redan då att drömmen skulle förbli en dröm.
När 80-tal blev 90-tal var jag tillräckligt gammal för att själv ta mig från landet till stadion. Jag var då en av de där 500 fansen som ansåg att fotboll ska ses live - på ståplats. När inte pengarna räckte till både tåg och biljett liftade jag in. En kall höst hamnade jag i Trelleborg på väg hem efter en tråkig match på Stadion. Där blev jag upplockad av en fotbollsintresserad kille som frågade ut mig om matchen och jag frågade varför han inte själv hade varit och sett den. Det hade han gärna gjort, men han var tvungen att jobba. Han hade varit i Helsingborg där han hade gjort en intervju med en ung kille med rastaflätor som spelade i nåt lag från Helsingborg som tydligen kallades Mjölkkossan. Henrik Larsson, som han hette, hade visst hjälpt Masse att sparka upp laget i allsvenskan och fotbolls-Sverige ville veta vem han var. Den fotbollsintresserade killen visade sig vara Pelle Thörnberg på tv-sporten som jag sett tusen gånger. Men ansikten har aldrig varit min starka sida, så det var först när jag frågade vad han hette som jag insåg vem jag åkte med. Jag hade inte flyttat till Malmö och blivit malmöit än, så jag tyckte det var ganska häftigt att få lift av en riktig tv-kändis. Han körde mig dessutom till dörren (Tack för det Pelle!).
På något sätt markerade resan med Pelle Thörnberg en vändning för mig och mitt Malmö. Fotbollsfesten från 80-talet var slut och man fick nöja sig med publikfesterna när HIF kom till stan och enstaka bra matcher rent fotbollsmässigt. Ökenvandringen blev lång och det var inte förrän en annan ung kille sparkade tillbaka Malmö i allsvenskan som man igen kunde börja drömma om att kunna slå på sporten utan att vara orolig för att ens lag hade fått stryk. Vi har väl inte direkt tokdominerat 2000-talet, men det känns som att vi är på väg och på vår nya borg ska det bli både fotbollsfest och publikfest. I år värmer vi upp borgen med ett cup-guld, sedan blir det fem raka som på det glada 80-talet.