Serieledare
Ovanstående kan djurgårdarna titulera sig efter 3–1 borta mot Malmö FF. Och segern var välförtjänt, trots stundtals slarvigt spel och ett starkt hemmalag.
Efter gynnsamma 2–2 för Hammarby hemma mot Häcken hade Dif ett gyllene läge att för första gången sedan april 1999 toppa en icke haltande tabell. Men motståndet var starkt och namnkunnigt. Malmö har en ypperligt stark centrallinje i Majstorovic–Nielsen–Skoog och borde egentligen kunna blanda sig i allsvenskans översta skikt.
Djurgårdens märkliga uppställning med Rickard Henriksson som vänsterback och Abgar Barsom som center (!) skördade inledningsvis inga framgångar alls. Henriksson såg vilsen och osäker ut och Barsom gick alldeles för långt ner i sin iver att hämta boll. Uppspelen gick mycket enahanda via Rasck och Bärlin och inte ens Rehn gjorde en särskilt bra första halvlek. Logiskt gjorde Malmö 1–0 efter elva minuter. Vänsteryttern Peter Ijeh vände bort Dorsin och lyrade in bollen till Niklas Skoog, som säkert skallade in ledningsbollen. Andreas Isaksson hade otur och fastnade i gräset vid upphoppet.
Minuterna senare vann Abgar Barsom en höjdduell i straffområdet och touchade ner bollen till helt fristående Andreas Johansson. "Adde" passade på att byta fot innan han sköt på Jonnie Fedels vänsterhand från tre meter. Bollen höll ändå på att dala in mot mål, och Stefan Bärlin skulle bara sätta huvudet till för att fullborda kvitteringen, men fick en knuff av Olof Persson på mållinjen. Logiskt nog blev resultatet frispark för Malmö.
Ytterligare ett skott av Johansson, den här gången från halvdistans, var Djurgårdens enda övriga målchans i den första halvleken. Däremot var Mats Lilienberg, annars blek, nära att slinka igenom vid ett tillfälle, men Isaksson nådde första på djupledsbollen.
Vid spelarnas entré i första halvlek spelades en fräsig diskotrudelutt till den frenetiskt vrålande speakerns och den klappande publikens stora glädje. NHL-känslan förstärktes av allehanda jippon och lotterier. Steget till reklamavbrott och musik vid fasta situationer kändes inte lång, och man får för de genuina Malmösupportrarnas och den svenska fotbollskulturens skull hoppas att MFF:s matcharrangörer inte driver vansinnet längre.
Dif-spelet hade inte fungerat under första 45 minuterna. Uppspelen hade ensidigt gått via högerkanten och en felfri Niclas Rasck, och Rehn/Dorsin hade svårt att hitta de öppnande passningarna. Abgar Barsom ville vara mittfältare och anfallare samtidigt. Rickard Henriksson såg blyg och bortkommen ut. Alltså: förändring. Louay Chanko ut, Jones Kusi-Asare in. "Abbe" ut på vänsterkanten, Jones in i mitten.
Och nog blev det förändring alltid. Djurgården jobbade sig envetet in i matchen. Stor del i det hade Kusi-Asare, som med sina enastående targetplayerkvaliteter sög åt sig bollar från när och fjärran och vårdat fördelade dem vidare.
En dispyt tidigt i halvleken med Daniel Majstorovic – säkert en av allsvenskans tre bästa mittbackar, lysande i kväll – tände Jones och hela Djurgården.
Christer Mattiasson byttes in för Mikael Dorsin för att ytterligare spetsa till attackerna. Eftersom Jones är orubblig som central forward fick Mattiasson finna sig i en vänsterytterplats, som han skötte klart godkänt.
I mitten av andra halvlek jobbade Kusi-Asare ikapp en boll nere vid kortlinjen och skickade in den mot Mattiasson, som inte kom till men som banade väg för Andreas Johanssons helt öppna målläge. 1–1.
Rickard Henriksson kom efter paus in i matchen, spelade bra defensivt och klokt offensivt. Klokast var beslutet att gå upp på den indirekta frisparken som Abgar Barsom skaffat med ett ryck och en fiffig löpning in i ryggen på MFF-försvarare. Stefan Bärlin, som tydligen fått förtroendet vid offensiva fasta situationer, knorrade in bollen mot 18-åringen – och han mötte perfekt med pannan. Djurgården hade vänt.
Ett "nästan-friläge" för Erik Johansson efter sjabbel av Patrik Eriksson-Ohlsson resulterade sånär i en obehaglig kvittering. Likadant på slutet, när duktige Brian Steen Nielsen fick skottläge från 17 meter med straffområdet fullastat med folk. Johan Wallinder, som ovanligt inspirerat ersatte Stefan Bärlin, och Andreas Isaksson räddade med gemensamma krafter.
Och så kunde på en vacker kontring Christer Mattiasson bredsida in slutresultatet 1–3 efter fint samspel med Andreas Johansson. Detta på övertid.
Segern var rättvis. Lägg till ovanstående målchanser ett osannolikt bra läge i en tre mot noll-kontring för Jones Kusi-Asare, som lyckades med konststycket att missa målramen från några få meter. Mittfältet vanns undan för undan och backlinjen höll Malmös tre anfallare förhållandevis ofarliga, även om det kändes darrigt vid några tillfällen. Det som framför allt avgjorde var att Åkeby/Lukic vågade förändra den misslyckade anfallslinjen; förnuftet gick före stoltheten och det dumdristiga tålamodet.
Om seriens fortsättning vågar jag inte spekulera. Ett visst grundämne bör inte nämnas förrän allvarliga skäl föreligger. Så kallad Au-frossa med anledning av upphaussade förväntningar från övermodiga supportrar är Djurgården inte förtjänt av.
Fotnot: Spelarbetygen är som vanligt satta av hemmalagets redaktion.