Gästkrönikan: Fotbollssupportrar, vart befinner vi oss?
Dagens gästkrönika tar upp en roll som har svårt att bli tagen på allvar, och som gör det svårt att bli tagen på allvar. Joel Berglund behandlar ett ämne somvi alla relaterar till. Fotbollsupporterns.
Sedan jag var åtta år gammal har jag följt AIK slaviskt. Som så många andra drabbades jag av denna ljuvliga men livslånga förbannelse när jag såg de svarta tröjorna vandra in på Råsundas risiga vårmatta för första gången. Gary, Pascal, Dick och de andra åtta spelarna på Råsundas plan invigde mig i fotbollens magi och kärlek.
Det där är snart femton år sedan och mycket har hänt. Stormar har stormat, tränare har lovat och girigbukar mättats. Minnen och sorger, vinster och förluster. Detta är inte unikt för oss gnagare. Detta gäller alla klubbar och fans i storleken större. AIK är inte längre den enda klubben med nosen i vädret . Klacken är fortfarande trogen, men vi har inte längre monopol på läktarkulturen. Fotbollssupportrar i den mer fanatiska bemärkelsen följer sina favoritlag och sjunger sina sånger landet runt .
Fotbollen har på många sätt blivit en folkfest, men också ett omdiskuterat samhällsproblem.
Jag skriver detta i ett consensusperspektiv.
För en gång skull vill jag tala, skriva och framföra mitt budskap som fotbollssupporter, inte som gnagare. I takt med att fotbollssupportrar i Sverige börjar få mer och mer gemensamt blir våra problem mer och mer nationella. Pyroteknikförbud, biljettpriser, annorlunda matchtider och pissljumna chorizos. Förutom det sistnämnda är de alla brännande punkter för alla supporters oavsett klubbtillhörighet. Detta tycker jag är intressant, och jag vill ta chansen att belysa detta genom en krönika trots att jag är medveten om att många känner till detta. Allt skrivet behöver inte vara revolutionerande.
Huliganfrågan - en sten i skon
Den ofrivilliga huliganstämpeln är också en pisspöl vi alla hängivna fans får stå i då och då, när samhället vill peka på osundheter i att älska ett fotbollslag. Huliganfrågan har växt i media till ett samhällsfenomen i Al-qaida-klass och är idag en sten i skon för både klubbar, familjer, samhället och oss vanliga fans. Alla vill komma till tals, och alla vill lösa problemet.
Jag såg att en bajensupporter ställde upp i Josefssons pajkastningsprogram på SVT. Vältaligt och artigt framförde han sin syn på huliganismen och dess konsekvenser. Trots hans sympatiska och trevliga ”bajensätt” togs han inte på allvar i debatten.
Konstigt? Nej.
Vi fotbollssupportrar kommer aldrig bli accepterade i finrummets diskussionsforum.
Ingen ifrån supporterleden kommer bli tagen på allvar eftersom vi representerar en grupp som är allt för bred.
Under matchen BP-AIK på Grimsta sjöng hundratals människor i klacken om hur fet BP:s målvakt är. Ena dagen är det lågstadiefasoner, den andra skall vi representera oss själva i seriösa debatter. Fotbollens kärlek och hat och fotbollens smutsiga charm kommer nog aldrig kunna förenas med seriösa ställningstaganden i frågor som berör andra än oss själva.
Vi kan inte ena dagen kasta in saker på planen och den andra tala om för hårda pyroteknikregler. Heller kan ingen ta ansvar för vad de oansvariga gör. Tyvärr har jag inga lösningar eller förslag.
Denna krönika är ett försök att sätta ett finger på samhällskartan och visa var vi fotbollssupportrar i Sverige befinner oss.
Sen var vi vill vara är upp till oss själva.