Gästkrönika: Bosse Larsson och den röda containern
Gästkrönikören Ali Nasabi minns platsen där Nya Stadion idag tronar. En plats som väcker många minnen till liv. Om en tid innan Facebook.
Bosse Larsson tog avsparken och hela stadion skanderade hans namn. Jag har aldrig sett Bosse spela. I stället fick jag rysningar i kroppen av att tänka på en container. En container som förr låg där han nu stod. En röd, rostig och graffiti-nerklottrad container.
Det var med ett visst vemod jag gick in på premiären den trettonde dagen i april. Jag som alltid har bott så nära Stadion hade på ett sätt följt bygget på håll. Först i början från en sunkig lya hos flickvännen i Köpenhamn, sen när kronan blev allt starkare eller svagare, beroende på hur man ser på det, återigen från nära håll på Lorensborg. Ändå hade jag aldrig gått in där förrän den dagen. Jag hade gått runt där och sett på bygget. Ja, jag kunde till och med se bygget från mitt fönster. Men jag vågade aldrig gå in där. Det var ju trots allt min mark som de hade tagit. Min bakgård.
Allting började med att vi flyttade in till Lorensborg från Kroksbäck. Min far hade sett att där fanns en grusplan nära hemmet och dessutom sett att massa småbarn jagar bollar där, precis som bin jagar sockerbitar. Han är inte så insatt i fotboll. Dock hade han sett att barnen verkade ha kul åt denna världens roligaste leksak. Lat som han är och med närheten till hands, så skrev han upp mig till fotbollsskolan. Jag fick en t-shirt och vår ledare började med att på första träningen skandera att vi alla är sopor och att han lätt kunde dribbla av oss allihop. Jag kommer till och med ihåg med vilken överlägsen min han sa det. Sen blev jag ett av bina som jagade sockerbiten.
Så småningom började jag spela i pojklaget, eller P85 som vi hette då, och vi hade åtskilliga träningar på denna usla grusplan med stålnät överallt. Ibland fick vi besök av de riktigt stora grabbarna och ett kärt minne är när Jens Fjellström en kall höstdag stod i mål med Jonas Wirmola samtidigt som vi ungar bombarderade dem med skott. De fick inte använda händerna. Det tyckte vi var fuskigt. Istället höll de varandra i handen och sjöng konstiga visor.
Andra gånger fick vi besök av de riktigt tuffa grabbarna som stod där med ölflaskor och andades rök mitt i sommarvärmen. De verkade mer intresserade av att styla för tjejerna, som inte alls verkade intresserade. Då bad oss tränarna byta plan. Det fanns ju trots allt två stora grusplaner. Så småningom fick vi börja spela på 11-manna. Gräsplaner! Vi mötte flera år äldre tjejer. Hallå? Vi skäms ju som 12-åringar att gå in i närkamper mot tjejerna. Ge oss några år bara. Tränarna slog vad sinsemellan. Vi vann såklart.
Ändå är det inte från tiden i P85 som jag har mina bästa minnen från denna mark.
Åren gick och jag växte, blev både stor och tuff. Jag slutade spela i MFF då du som fjortonåring inte orkar springa upp och ner för trapporna i Pildammsparken när solen skiner och alla dina polare är i stan. Detta var innan Zlatan och hans 120 miljoner kronor om året. Det var under åren efter som jag lärde mig uppskatta denna mark allt mer. Då det var så nära mitt hem, så det kändes som min egen bakgård. Min trädgård. Vi spelade där åtskilliga gånger mot alla möjliga typer.
Fotbollen. Världens roligaste leksak. Det var den gången vi hade landskamp mot Polackerna – en farfar, far och sonen. Tre mot tre. De snackade skit på polska, väste åt oss och fullkomligt slaktade oss. Så sura vi var. Vi fokuserade på att glidtackla dem så hårt att vi hade fler skrapsår än Henrik Larsson hade efter sin senaste match. Gruset hade ju nu blivit konstgräs, men vilket sådant – det var mer grus på den än innan. Det var här Peter Ijeh knäckte foten. Ärren på knäna från den matchen är fortfarande ett kärt minne.
Det var den gången några från Svedala hade tagit sig in. Oklart vad de gjorde på okända marker, men kaxiga var de allt. Ni där! Vågar ni möta oss? 190 cm mot våra knappt 180. Ungdomar mot tonåringar. Pannband mot häng på shortsen. Adidas Speziale mot våra billiga grusskor från Umbro. Tacklingar mot teknik. Sex mot fem. Ante kolla till vänster, chippa över, pang boom. Momme spring höger, jag tunnelpassar – han tunnlar också in den. Först till tio. De hann inte ens till hälften under de matcherna vi spelade. Vi blev anklagade för att vara riktiga fotbollsspelare. Spelar du i lag? Nej. Har du spelat då? Ja. Var? I MFF. Aha, det förklarar en del. De ville ju egentligen bara lattja lite. Vi grillade tillsammans senare på kvällen, på gräset bredvid planerna.
Jag har aldrig sett dem igen. Detta var ju innan Facebook.
Varje sommar var det bara att ringa några polare, damma av skorna och ta sig ner till planerna. Där fanns alltid någon. Det behövdes inga tråkiga uppvärmningar, löpträningar eller passningsövningar. Det var bara att sätta igång och köra match. Får vi vara med? Ja, visst. Det är vi här mot araberna. Iranierna mot juggarna. Oj, en kurd spelar med juggarna. Skitsamma. Därborta står Litmanen. Han passar runt med Dahan. Vi har spelat i fyra timmar. Vi är trötta, vi går hem. Litmanen står kvar. Jag minns min sista spark på den marken. Den skedde på samma ställe som nuvarande bortasektion ligger. Eller sektion H om ni så vill. Det var sista målet vinner matchen. En jämn kamp. Jag sköt och det blev mål. En lagkamrat som jag inte ens känner blev så glad att han kallade mig vår egen Del Piero. Jag kallade honom för vår Maldini. Skoog lunkar runt på andra sidan, rehab eller? Skitsamma. Jag går hem och käkar. Tack för idag grabbar.
Jag har aldrig mer spelat på den marken. Jag har faktiskt knappt rört en boll sen den gången som snart är tre år sedan. Vad hände med containern då? Jo, innan varje träning fick jag som knatte en femma av farsan. Efter träningen fanns det på den tiden en liten ”affär”, eller vad vi ska kalla det, inuti containern, som strategiskt låg placerad mellan de fyra planerna. Där kunde man köpa en Cuba Cola för femman.
Nu finns varken containern eller Cuba Colan kvar på mark(nad)en och på min barndoms bakgård, där står en helt ny stadion. Den kallas redan Sveriges finaste och jo, när jag gick in och såg resultatet den där trettonde dagen i april, så var jag mäkta stolt över att ha fått spela där en gång i tiden.
