Att förstå brottet är ett måste
Veckans gästkrönika handlar om det sk fotbollsvåldet, och myter kring detta fenomen.
I alla tider har fotbollen - mer än någon annan sport -drabbats av våldsamheter utanför planen. Som fotbollssupporter och idog besökare på IFK Göteborgs matcher klassas man i vissa kretsar således automatiskt som en förhärdad våldsverkare och stigman. Det är långt ifrån sanningen. Alla fotbollsanhängare är inte övertygade om att det är rätt och riktigt att slå folk på käften. Men, och det här är något som journalister, förståsigpåare och ordningsmakt snarast bör ta till sig, därmed inte sagt att fotbollsligister inte har något intresse för sitt lag. Så länge det är den allmänna uppfattningen kommer inte problemen runt fotbollen att lösas.
Jag är inte en person som tolererar våld i samband med fotbollsmatcher. Min flickvän var med på läktarna i Köpenhamn när dansk kravallpolis gjorde chocker in i folkmassan. Jag har sett hur stenar, flaskor och asfalt kastas mot barnfamiljer. Förtvivlat har jag lyssnat till hur en pappa med gråtande son, efter att lagens män hindrat dem från att gå ombord på IFK:s abonnerade tåg med motiveringen "vi skall ner och slåss först", säga att han aldrig skall besöka en match mer. Jag avskyr företeelsen. Finge vi en dag fotboll helt utan blickar in i gränder och spända ansikten så fort en folksamling utan kända ansikten passerar, vore jag den första att applådera.
Samtidigt har jag varit med i tjugotalet år nu. Jag har varit på bortamatcher på alla möjliga ställen i Europa. Från ett ödsligt Stadio das Antas i Porto till ett kylslaget Timrå IP. Och vet ni vad? Jo, överallt dyker det upp folk som av de som vet föraktfullt kallas "huliganer" och som vanligen avfärdas med endera av tre fraser: kriminellt element, osnuten småunge eller fotbollsfientlig marodör utan klubbkänsla. Så, om dessa nu saknar klubbkänsla och kärlek till sin förening. Hur kommer det sig då att samma personer kör de femton milen till Jönköping för att se Blåvitt möta Skövde i Tipshallsvenskan en lördag i februari? Hur kommer det sig då att samma personer lägger ut stora summor på att åka tåg till Borlänge en torsdagkväll för att se en meningslös match mitt i säsongen? Hur kommer det sig att samma personer kan ses runt Valhalla grus i snöstorm när IFK Göteborg spelar 0-0 mot ett danskt lag vars namn ingen minns när lederna börjar tina upp i höjd med Centralstationen? Håll i er nu: För att de har klubbkänsla. För att samma personer som hängs ut som bråkstakar runt favoritlagets matcher också när en passion för sitt lag.
Det kanske är svårt för en icke initierad person att tro på. Det förvånar mig inte. Som initierad person är det här än svårare att tro på. Jag kan helt enkelt inte förstå varför man gör det, för naturligtvis så skadar det föreningen. Men, det är bortom den här artikelns horisont att fullt reda ut vad som driver de här personerna. Jag är inte beteendevetare, men jag är fotbollssupporter. Jag är anhängare av IFK Göteborg och jag vet att sanningen inte är så enkel som en del vill göra gällande.
Nyckeln för att förstå brottet, och därmed ha möjlighet att lösa det, är att våga se sanningen. Det är lätt att avfärda huliganer som enbart våldsverkare, och det finns definitivt personer som rycks med i den här cirkusen för chansen att springa omkring och leka kurragömma med ordningsmakten. Men, det finns också personer som tar det här betydligt allvarligare, och vill fotbollen bli av med dem, krävs att fotbollen också inser hur deras väsen är.
Ställ dig själv en enkel fråga. Om A enbart är intresserad av att få bråka med en person. Vad gör han då? 1: Han åker till stan en fredagkväll och stöter till någon på gatan som en förevändning, X: Han åker till stan en lördagkväll och stöter till någon på gatan som en förevändning, 2: Han reser 50 mil, betalar dyra pengar och söker kontakt med en person som håller på ett annat fotbollslag.
Ett förenklat exempel månne, men om du radar upp de 200 värsta huliganerna i Sverige, så är det inte många av dem som uppfyller kriteriet "endast intresserad av att slåss". Hade alla varit det, hade de funnit en annan arena för sina aggressioner. Åtskilliga av dem är t.ex. helt vanliga individer utanför fotbollen. De är inte yrkeskriminella eller ens speciellt asociala. Bortsett från just deras förkärlek för att hamna i bråk med andra supportrar, är de precis som du och jag.
Däremot är inte särskilt många av dem medlemmar i officiella supporterklubbar och liknande. Men, inte för att de avskyr vanliga supportrar. Bland annat en person här i Göteborg har sagt att han inte är medlem för att det han gör inte skall behöva drabba en seriöst arbetande förening.
Jag skall inte låtsas som att jag tänker försvara huliganerna, även om sanningen om deras framfarter inte alltid har det minsta med rapporterna att göra. Jag hoppas de alla slutar upp med våldet å det snaraste. Min brorsdotter och min brorson har precis börjat gå och förstår till fullo att Gais är av ondo skapat, men det vore trevligt om de slapp pöbelfasoner när de går in på matcherna med gott humör och förväntningar.
Vad jag dock säger, och alltid kommer att säga, är att jag inser till fullo problematiken runt det här. Fotbollen har ett inslag av supportrar som hamnar i konflikt med varandra och det är en hemsk företeelse. Måhända ännu hemskare är det faktum att det är folk som har starka känslor för sitt lag som deltar i det här. Det är något som klubbar, press, polis och allmänhet måste lära sig att förstå.
Vi supportrar som inte slåss jobbar hårt för att förbättra vårt rykte, och vi gör vad vi kan. Men, så länge Helsingborgspolisen använder parollen "en bra blåvittare är en död blåvittare", ivrigt påhejad av en press som skriver om kriminella element, så är vårt arbete föga värt. Då sluter sig bara leden och det blir ännu mera vi mot dom. Den största förloraren är fotbollen. Fast, å andra sidan så är ju fotbollfans bara busar ändå, så varför skulle vi bry oss?
Gästkrönikör: Andreas Johansson
Texten ovan har tidigare även publicerats på www.sourze.se
