Krönikan: Vissa väcker känslor
Det är stort att väcka känslor. En av de saker man är stolt över som gnagare är att AIK väcker känslor. Ute i landet har folk en lite lagom positiv inställning till Bajen. Laget är liksom lite folkligt oförargligt och inget man lägger krut på att ha någon direkt åsikt om. Djurgården är något av ett vitt papper.
Inte trevligt men heller inte otrevligt. Man gillar inte Djurgården men man ogillar inte föreningen heller. Kort sagt Djurgården väcker inga känslor.
Vad AIK beträffar är det precis tvärt om. I mindre och medelstora städer som Örebro, Gävle, Borås och Kalmar är det ingen som sörjer över att det inte finns några lokalderbyn. De har ändå en match som i hathänseende är i paritet med ett derby. Matchen mot AIK.
Det är inte utan glädje jag konstaterar att anhängare till Göteborgslagen Gais, ÖIS och Blåvitt ser matchen mot AIK som större än matcherna mot varandra. Ogillandet mot AIK är större än det är mot lokalkonkurrenterna. Vänder man sedan på det så finns det inget lag i Sverige med så hängivna fans som AIK. På samma sätt som andra ogillar oss mer än något annat så älskar vi vårt lag mer än andra lags supportrar. Vi hänger oss mer, lever mer för klubben och ställer högre krav på vårt lag än andra. Troligen är vår kärlek och övrigas hat något som stärker varandra i någon slags spiral.
Att spela i och leda AIK är därför säkert i mångt och mycket svårare än att göra det i andra lag. Spelare som misslyckas hos oss lyckas då och då bättre i andra klubbar. Att gissa att det handlar om killar som inte riktigt pallat trycker är inte särskilt vågat.
Bieffekten - känslor eldas upp av egna
En bieffekt av det här är att vi känslosamma och engagerade AIK ofta låter våra känslor eldas upp av våra egna. Jag syftar då på de spelare och ledare som finns och funnits i AIK som väckt debatter som ibland vuxit gräl. Ett bra exempel är Rikard Norling som genom sin stora glöd och sina starka AIK-uttalanden snabbt blev en man som väckte känslor. Inledningsvis uteslutande positiva då han nådde resultat och samtidigt pratade som om han var supporter.
När resultaten blev sämre ändrade många – av förklarliga skäl – inställning till Norling. I forumdiskussioner kunde man ändå se att vändningen ibland blev oproportionerligt stor. Någon som uttalade sitt stöd för Norling i en debatt kunde ofta hånas med uttryck som ”Norlingälskare”. I mångas ögon tycktes Rikard ha förvandlats från livräddare till dödgrävare. En något överdriven reaktion kan tyckas. Många – och visst jag var en av dem – var vi dock som stöttade Rikard Norling in i det sista. Så här i efterhand kan jag ändå känna att det var en ganska destruktiv avgå-avgå inte-sparka-sparka inte-debatt som knappast ledde till ökad stöd för laget eller framgång.
Nye lägerdelaren - Bojan Djordjic
Nu har vi funnit något av en ny lägerdelare. Nej, det är inte Micke Stahre. Han kan komma att bli det framöver men vi är inte där än – tack och lov. Årets för-eller-emot-namn är Bojan Djordjic. Han lanseras i debatter som allt från given i startelvan till bollkalle. Självklart är Bojans personlighet på många sätt upphov till detta. Hans AIK uttalanden är ju som Rikard Norlings fast i kvadrat – eller kanske kubik.
Bojan har gjort 94 minuter i årets allsvenska. 90 av dessa igår mot Trelleborg och nu tycker vissa att han var bäst i laget igår, andra att han borde förpassas till bänken, läktaren eller ännu längre bort. Något som stärks då man tittar på fansens betygsättning på GF. 68 personer ger honom lägsta betyg och 32 högsta. Betydligt fler ytterlighetsröster än någon annan spelare. Kan vi inte bara konstatera att han gjorde sin första match sedan förra säsongen efter ett långt skadeuppehåll. Att han inte var världsbäst men som comeback betraktad får hans insats anses som ok.
Som jag ser det så ska de spelare som startar stöttas av fansen.
När en ny match börjar är det väl allas önskan att de elva som fått äran att representera Sveriges största, bästa och vackraste lag ska prestera så bra som möjligt.
