Krönika: Özcan Melkemichel
Jag såg in i ögonen som blixtrade av passion, glimrade av kärlek och fuktades av lidelse, aldrig sedan dess så har jag tvivlat på generalen som skall leda oss igenom det lätta o det ljusa och igenom det svåra o det mörka.
Vad får en man att hitta drivkraften till att fortsätta i den mörkaste av de mörkaste tider? Vad får en man att inte tappa bort sig i det ljusaste av ljusaste tider?
I början av år 2008 så ställde sig alla frågan, om Syrianska FC skulle klara av pressen att ta steget upp till Superettan? Pressen lades i huvudsakligen på en man. Namnet på denna man var Özcan Melkemichel, Syrianska FC´s tränare som var en av dem som pekades ut av vissa för debaclet år 2007, (när laget klarade av att ta steget upp på plan, men inte på papperna). Så glädjen var givetvis stor när det i slutet av år 2008 stod klart att klubben tog det historiska steget upp till Superettan.
Men vägen har varit lång. Det har funnits stunder då lyckan har varit total, för att bara på några minuter förvandlas till total uppgivelse. Laget ifrån Södertälje, med fans över hela Sverige har inte fått gå den lätta vägen, vägen har varit allt annat än rak och hur Özcan Melkemichel klarade av att gå en sådan lång väg, går bara att spekulera i. Men en sak är säker, denna man är Syrianernas gåva till fotbollen.
Från spelare till tränare
Historien om den fotbollstokiga mannen och SFC börjar år 1978. Då den då lilla Özcan vid 10 års ålder började spela för klubbens pojklag i Södertälje. Med lockigt hår så debuterade Özcan i A-laget 1983 och var med om när klubben avancerade ifrån division 7 till division 2, innan han år 1992 lade skorna på hyllan och sedan dess så har han varit allt ifrån styrelsemedlem, ordförande, sportchef och är vid denna tid tränare för SFC.
År 2003 tog han för första gången över som tränare, efter en misslyckad sejour av Igor Panomarev så räddade Özcan till slut kvar Syrianska FC i dåvarande division 2 (Östra Svealand). Året därefter så fortsatte SFC med Özcan som tränare, denna säsong slutade med en stabil 5e plats. Men år 2005 så satsade man på att gå upp från den nystartade division 1 serien och då valde SFC att satsa på Benny Persson och Robert Johansson som tränare. Detta misslyckades totalt och eldens hopp svalnade, men ännu en gång så hoppade Özcan in som tränare och det blev succé med en vunnen serie (där dramatiken var enorm då man i sista omgången gick ifrån 4e plats till 1a plats) och kval till Superettan som man tyvärr förlorade mot Qviding efter en jämn kvaldubbel.
Detta ingav stort hopp i föreningen som år 2006 spelade för första gången på den då nya arenan (Södertälje Fotbollsarena) och startade med 8 segrar och 1 oavgjord på de första 9 matcherna. Men sedan så kom tappet för SFC och Özcan fick vid sidlinjen se på när spelare efter spelare skadade sig och det höll inte truppen för. Året efter 2006 så tog Özcan o co tag i läget med truppen, så att man denna gång skulle kunna hantera avsaknaden av skadade spelare på ett bättre sätt. Detta var även året då man skulle möta rivalerna från andra sidan stan. Men säsongen började lite ”svajigt” och inför mötet med Assyriska FF så sågs konkurrenterna som favoriter till segern. Men det var då vändningen i serien kom, när laget inför storpublik vann derbyt med 2-1 och efter det så flög man igenom serien med idel poängfångst.
Men efter några veckor så kom den stora smällen som skulle få oanade konsekvenser, 6 bortdragna poäng och 3 poäng vardera till seriekonkurrenterna Assyriska FF och Vasalund IF. Fast det svåra läget så kämpade man in till det sista och vann bla ännu en derbyseger, men det räckte ändå inte hela vägen fram. I efterhand så kan man se att SFC skulle ha vunnit ligan poängmässigt, men nu var det som det var och hela klubben led. Fansen var otröstliga, klubben hade misslyckats med målet att ta steget upp till Superettan och Özcan visste inte längre vad han skulle ta sig till. ”Det känns tomt nu. Kanske för tomt. Jag har lagt ner väldigt mycket kraft för att lyckas och det har tagit hårt” var orden han sa i LT (Södertäljes länstidning) och framtiden var oviss. Bland fansen så ställdes bla frågorna ”vad kommer att ske? ”och ”hur ska det gå utan Özcan?”.
På den sistnämnda frågan har ingen fått svar på ännu. Men en sak var säkert, att 1 år senare så hade Syrianska FC tagit det historiska steget upp till Superettan, genom att mer eller mindre krossa division 1 norra och mannen som stod vid fronten var ingen mindre än, ja just det, Özcan Melkemichel. Man hade klarat av den stora pressen som blev till innan och under år 2008 där bla tongångarna lät såhär ”Skulle vi missa avancemang under nästa säsong kanske vi får ta det lite lugnare under några år” som sades av Ordförande Andreas Temiz till LT.
Men nu lät det istället såhär ”Detta är en fantastisk känsla. Alla i och kring föreningen är så värda den här framgången. Det har varit en enorm press, inte minst på mig, att vi ska gå upp. Men det är det klimat som råder i Syrianska och det ligger också bakom mycket av vår framgångssaga” sade Özcan i LT efter avancemanget och hela Södertälje kokade.
Nuläget och framtiden
Ännu en gång så valde Özcan att fortsätta som tränare, men denna gång så mäts hans kapacitet på en helt ny nivå. Det skiljer sig mycket mellan division 1 och Superettan och tiden får utgöra om han klarar av att leda laget till ytterligare framgångar i framtiden eller om det nu avstannar. Huvudmålet i årets Superettan är att klara sig kvar i ligan och det är få som tror att SFC inte skulle klara sig kvar i ligan efter att ha nått sitt ”drömmål”. Men nya ”drömmål” skapas alltid bland klubbens fans, det är en av anledningarna som gör SFC till en sådan speciell klubb inom svensk fotboll, så fort man lyckas med något så arbetar man på tills man lyckas med nästa mål. Det avstannar aldrig.
Och det är inte långt kvar tills SFC möter stadskonkurrenterna ännu en gång, för den 31a maj så smäller det igen i Södertälje. En match som är svår att beskriva, en match som skapar legender och en match som skiljer de starka ifrån de svaga. Och fansens hopp vilar på Özcans axlar, en seger som betyder väldigt mycket för klubbens anhängare. Den 31a maj så får vi svar på om han ännu en gång tar oss igenom ”Derby D´Suryoye” med rätten att festa hela natten lång.
Personlighet
Özcan beskrivs oftast som en passionerad, viljestark och en man med auktoritet. Det sägs att han inte vill prata med någon efter en förlust, vare sig det stämmer eller inte så är hjärtat för klubben enormt. För om inte Özcan skulle vara tränare, sportchef eller styrelsemedlem, så skulle han nog vara en av dem där som står på läktaren och hejar fram laget i sitt hjärta.
Med Özcan i rodret så ska ingen supporter tvivla på att laget går i första hand, han är och förblir Mr Syrianska!
Våra krönikörer uttrycker fritt sina åsikter och de behöver nödvändigtvis inte överrensstämma med Syrianskas redaktion för övrigt.
