"I det närmaste en religiös upplevelse"
I sista delen av intervjun ger Henrik Rydström sin bild av självförtroende, målbilder, domare, ilskan och hur det känns att springa in på plan.
Självförtroendet vad betyder det?
Det är rätt krasst i den här miljön, det får du hantera själv, det är ingen som hjälper dig kollektivt, däremot får du verktyg och nycklar av Nanne, vi jobbar med målbilder, man lär sig helt enkelt att man kan vara nervös och osäker men också prestera under de förutsättningarna. Men jag kan ibland tycka att det är märkligt hur lite tid man lägger på spelare individuellt som man ser man ser behöver mer stöttning än vad Rydström kanske behöver. Det ligger i den kulturella miljön inom elitidrott, det finns en slags härdningstanke, om du inte kan hantera det här själv, visst jag kan hjälpa dig lite grand men jag kan inte var någon slags dadda åt dig. På planen är det en sak, där tar jag ansvar och styr och pushar och är positiv, men utanför planen pratar jag mest med Tobbe, ”du var bra idag” eller ”hur kändes det”, annars pratar jag ytterst sällan med lagkamrater om våra prestationer. Man tänker mest ”Vad fan var det med honom idag?”, ”Vad fin han var, det var kul att se”. Vi som har lyckats ta oss igenom det där känner att det är upp till dig att göra samma sak, om du inte klarar det så ska du kanske inte vara här.
Jag läste att Anders Svensson inte är någon anhängare av mental träning för sin egen del, funkar det inte för alla?
Det beror nog på hur man gör det. Det vi jobbar med i gruppen har jag själv jobbat med omedvetet. Så gjorde även Ingmar Stenmark på sin tid. Det finns nog ingen idrottsman eller ens människa som inte tvivlar på sin egen kapacitet. Det är väl en sak om man bara ska springa härifrån till dit utan motstånd, då tävlar du bara mot dig själv, men även då kan man tvivla, ”jag känner mig trött idag” men genom att tänka positivt, så kan man helt enkelt lura sin kropp, man kan som Nanne säger skapa minnen av framtiden. Det där har vissa människor naturligt i sitt tankesätt hur de ser på livet medan vissa har en tendens att bara se det negativa och begränsar sig därmed. Men när helt plötsligt gruppen börjar tänka i banor av dels gemensamhet dels att man vågar se oss i vinnande situationer som man innan inte vågat det är klart att det får effekt.
Ja, att inte komma in på en europeisk arena och dra upp mobilerna och fota det första man gör för att man hamnat i en otrolig situation.
Mycket av det där är ju självuppfyllande om du med ditt kroppsspråk redan på förhand tror det ska gå dåligt. Sådan var jag som pojklagsspelare, jag kände mig besegrad på förhand. Flera år senare kunde jag tänka efter och inse att jag var mycket bättre än de där spelarna jag målade upp som så bra. Det ligger ju i att man är rädd att misslyckas, att man är rädd att bli besegrad av någon. Men man kan ju lika väl ha attityden att ”du är ju stor och stark och jäkligt bra men jag ska ge dig en match, vi ska kämpa som djur”. Det kan man tycka är självklart men så går man ut på plan och man är plötsligt ett lag och så är det fem stycken som inte vågar kämpa fullt ut, som inte vågar ha bollen. I en miljö där du är trygg, där du varit mycket och du vet att du har ett värde där vågar du ta emot bollen och vänta på att det ska bli en situation som du kan göra något av medan i en miljö där du inte känner dig trygg eller det är ett otroligt tryck på dig från publiken då spelar du ifrån dig bollen direkt, då blir du sämre, du bli stel och det är därför du kan se vissa spelare missa i enkla situationer och träffa fel, det beror på att de har för hög anspänning. Genom att ge sig hän så kan man uppnå det. Det kan vara mycket svårare att ge sig hän och gå upp i det 100 % för Elfsborg som möter Valencia borta för att du känner dig förminskad men om du bara går ut där och ger dig hän och skiter i att det är Valencia du spelar emot så kanske du ändå förlorar men du har gjort det på ett ärligt sätt. Det är väl det det handlar om. Och som lag kan man nå rätt långt med de där mentala bilderna. Jag har aldrig haft några konkret mål för mig själv att jag ska spela där eller ska dit eller bli proffs. Nästan alla säger att de vill bli proffs och jag har varit så trött på det att jag nästan blivit förbannad och sagt att jag vill inte bli proffs, jag vill hellre spela i Kalmar FF. För mig handlar det mer om att se till att få ut det jag vill av träningen varje dag. Och det handlar inte alltid om att bli bättre fotbollsspelare utan det handlar bara om att ge sig hän, den där en och en halv timmen av religiös upplevelse eller tjugo minuter eller vad det blir som ger en kraft.
Att vara här och nu och inte i den där matchen sen eller i proffskontraktet där.
Visst. När vi mötte Elfsborg i Svenska Cupen i höstas och ledde med 4-2 så började det kännas blasé i andra halvlek, vi spelade så mycket matcher och det var självklart att vi skulle leda. Då blev jag förbannad på mig själv och efter det försökte jag verkligen överdriva motsatsen och verkligen vara här och nu. Sen mötte vi belgarna borta och det var en riktigt go match för då var jag verkligen superfokuserade och jag hade en otrolig kontroll och var förbannad hela tiden men på ett kontrollerat sätt. Nanne tjatar mycket om att man ska vara harmonisk, man ska inte vara negativ. På ett sätt kan det negativa vara en energigivare också, jag kan t ex tycka att det kan vara skönt att tänka om vi ska springa mycket att ”usch vad vi ska springa mycket, det blir jobbigt idag”, att bara måla upp den bilden, då triggas någonting i gång i mig, något kemiskt i min kropp, det alstras adrenalin och kraft för att klara av det där. Likadant den där McEnroe-ilskan som tjänar sitt syfte, den är för att väcka mig själv ibland. Och du får de andra att också får kraft.
Men ändå kontrollera den också?
Det är ytterst sällan jag känner att jag tappar kontrollen, men sen tror ju domarna det, jag får ett utbrott och sen är jag fokuserad igen.
Är du sådan privat också eller bara på plan?
Det är nog bara på plan.
I tävlingssituationen?
Ja det är ju för att det krävs så mycket fysiskt av en. Jag är inte så mycket för tävlingsmoment och sällskapsspel, jag kanaliserar nog allt på fotbollen. Men visst kan jag bli förbannad, men det rinner av mig rätt snabbt, men jag kan bli lite arg på Tuva ibland. Men det händer mindre i dag i och för sig. Det lunkar på och så exploderar jag och så lunkar det på igen.
Det kan vara ganska skönt at bli så där arg...
Jo det är ju det, det är ventilen. Så fotbollen i sig blir mycket av en ventil.
Ditt humör och domarna? Är det dina sarkasmer som retar dem eller är du så mycket värre än alla andra?
Nej jag är ju inte det! Det handlar om vem du är, jag är intatuerad i hjärna på dem, det krävs så mycket mindre för att de ska tycka att nu får det vara nog, när jag kommer fram första gången så ser de framför sig att jag kommer 500 gånger till, för andra spelare är det första gången och domaren tänker inte på vad som ska komma sedan. Jag förstår dem, för jag har hållit på så pass mycket och i så många år, samtidigt som jag tycker att det är ett underbetyg till domarna att de inte klarar av det. I supercupen blev jag varnad, och där tycker jag att jag ska ta en varning, ibland behöver man det för att få lite energi och markera, samtidigt som när jag blir utvisad mot Åtvidaberg i träningsmatchen då kändes det lite dumt, jag sa egentligen ingenting, men där måste jag vara bättre, jag har lovat Nanne det, att känna ”det här är en domare, det går inte att säga någonting, håll käften.”
Klarar du det då?
Ja det gör jag nog… Sen kan jag alltid hamna i situationer där man blir djävulskt förfördelad och då har jag ju slutat vara människa om jag inte reagerar i de lägena. Sen kan det vara bra - och jag saknar det ibland – att fler är där och tjafsar som Blåvitt ofta gör. De är ju fyra vid varje situation och då varnar domaren inte fyra gubbar. Jag har ju haft Lasse bredvid mig som liksom vill bjuda hem domaren på fika och då framstår ju jag som ett monster. Det är ett spel och det är viktigt, ofta handlar det om att ställa upp för varandra, märker man att någon har två spelare på sig och domaren så kan man gå in där och balansera lite.
Du tycker inte att det kommer någon och backar upp dig?
Nej det gör det inte.
Tar du upp det med laget?
De tycker bara att jag ska hålla käften! :) Nej det är svårt, man är den människa man är, Viktor, hade det ju inte i sig, Rasmus har ju inte heller det riktigt va. Den ende vi har som gör det är Micke Eklund, vi är rätt snälla över lag.
Det som elitidrottare utsätts för, eller går med på att utsätta sig för, att det bara är de som är bäst som tas ut till laget, det finns ju inte någon annanstans. Är det något ni kan ha nytta av efter den aktiva karriären?
Det man antagligen kommer ha nytta av är att man lärt sig att optimera sin egen roll och att man lärt sig att bortse från det här som stör så många. Men bara för att du är på den här nivån är det inte säkert att du är bra på de här bitarna. Jag har nytta av det när jag skriver, om folk tycker att jag är en idiot så bekommer det mig inte så mycket. Men jag kommer kanske att sakna det sen. Det blir så omedelbart och direkt och du får bekräftelse som kan var till godo eller ondo. När jag var yngre var jag negativ till att vara kvar i fotbollsmiljön men allt mer inser jag att det är privilegierat. Sen kan jag känna flyktviljan också, det skulle vara rätt skönt några timmar innan match när du vet att du ska gå ut, du vet att du ska bli genombedömd och då är du kanske inte på det humöret och då krävs det ett engagemang och ibland har man inte det. Man känner att man vill stanna hemma och bara vara inne och vara osocial, då kan man ibland tänka att det vore skönt att sitta på ett kontor och stänga dörren. Samtidigt utsätter du dig sig för situationer som är så livsbejakande att det är svårt att vet hur du ska få det när du lagt av. I vissa ögonblick när du spelar är det i det närmsta en religiös upplevelse. Det går nästan inte att jämföra med något annat i tillvaron.
