Gästkrönika: Vi drunknar
"En utomstående skulle antagligen se på oss som kärlekskranka idioter, ett gäng apor som hoppas att det regnar bananer. Vi lider, förstår dom inte det?"
Året är 2009, vi är en bottenförening med ekonomiska svårigheter. Vi har ett nytt spelsystem, nya tränare och samma gamla spelare. Vi har tagit 7 poäng på 10 matcher, 7 poäng av 30 möjliga.
Här är DIF:s femårsplan:
Ta två SM-guld inom fem år.
Spelat gruppspel i Champions League eller Uefacupen minst en gång inom fem år.
År 2013 ska truppen innehålla minst 40 procent egna produkter
(egen produkt definieras här som att ha spelat i klubbens ungdoms- och/eller juniorlag innan man når a-laget).
Det här är vår verklighet, en drömmande styrelse och en grå hård verklighet. Vi är ett bottenlag för att vi har ingen som tar ansvar för vår kära förening, vi är precis där vi förtjänar att vara.
Det finns ingenting som är positivt med vår förening i dagsläget, vi är slut.
Människor undrar varför det går dåligt, människor undrar hur vi kan ligga där vi ligger. Svaret är såklart inkompetens, man går inte från att leda utvecklingen till att ligga sist av alla på några få år. Det är med sorg vi har sett hur Djurgården har reducerats till vad vi är idag, frågan är varför det har skett.
En enkel förklaring är misslyckade värvningar, finns det något skäl att vi köper in oprövade spelare för många miljoner. Det enda skälet är pengar, det finns inget annat skäl. Det brinner i fickorna och snabba cash skall komma in så fort som möjligt.
Djurgården har blivit en dålig spelnarkoman, vi är produkten av vår egna girighet. Allt ska lösas med "talanger" som skall inbringa massor med pengar efter en given succé. Dessa "talanger får också chansen i match efter match trots uteblivna resultat, det är inte längre det sportsliga som är viktigt utan hur mycket vi kan få för spelarna. Det skulle fungera om spelarna ifråga kunde spela fotboll, men istället för att undersöka och hålla i plånboken så köper vi allt som verkar glimma. Vi fans kräver stora namn, en räddare i nöden.
Med ovanstående i åtanke är det enkelt att förstå varför det går dåligt, vi har blivit en klubb som vill tjäna pengar och inte vinna. Idag finns det som exempel inte en enda Djurgårdare i A-lagstruppen, det finns två som nosar på en plats och det är allt. Vi köper istället in legoknektar som skall ge oss resultat, det kommer vi fortsätta med tills det inte finns något kvar.
Så vad kan vi fans göra åt saken, när kan vi säga att nog är nog? Det var 3 år sen vi skulle sagt det, det är vår förening som körs i botten. Det är vi som får lida mest, inte några andra. Det är vi som får gå hem med sorgen i hjärtat, det är vi som vill skrika ut att det är nog. Vi ser leende tränare och spelare som pratar om en vändning, något som inte kommer hända.
En utomstående skulle antagligen se på oss som kärlekskranka idioter, ett gäng apor som hoppas att det regnar bananer. Vi lider, förstår dom inte det?
Superettan blir vår räddning?
