Måndag morgon: Mer än en match inklusive Schyffert
"IFK och MFF är de enda två riktiga giganterna i svensk fotboll varför en seger mot de blåvita från Göteborg betyder något mer."
Bengt Madsen hävdade i en intervju på MFF-TV att invigningen av Nya Stadion och segern därpå är det största han någonsin upplevt med Malmö FF och lägger till ”inklusive guldet 2004”. För andra står just det guldet däremot ut som det absolut största. Jag har en bekant som anser att en höjdpunkt i hans liv var när han fick Yksel Osmanovskis autograf och ett ”hej, läget med dig?”. Rätt många skulle svara Malmö FF:s framgångar i Europacupen 1978-79.
Men Malmö FF är nittionio och ett halvt år gammal så att svaren skiljer sig åt är fullständigt naturligt. En del beror det på hur gammal man är, om man var på plats när något hände, vad man har för relation till laget nu och förr. Det finns inga fel, allt ligger i betraktarens öga.
Sömnsvåra kvällar roar jag mig ibland med att ranka mina främsta ögonblick med MFF. De brukar vara desamma, men det växlar vilket som är nummer ett. Guldet 2004 ligger förstås alltid bra till. Vi hade väntat så länge på det och på sättet som det till slut bärgades på gör att det är något alldeles extra. Jag har gråtit sedan dess, men då har det berott på dödsfall, och den eftermiddagens tårar på Malmö Stadion smakade lycka och äntligen.
Där finns segern hemma mot Wisla Krakow 1979. Efter att ha förlorat på bortaplan med 2-1 och dessutom underläge med 1-0 en bit in i andra halvlek var jag ytterst nära att stänga av teven. När matchen var slut hade MFF vänt till 4-1 på en halvtimme. Tore Cervin stod i en snödriva och jublade medan jag ställde mig på balkongen i villaområdet och skrek rakt ut.
Men sedan finns det också några segrar i Allsvenskan där jag vårdar minnena ömt som vore de mina barn. Och de tre (för de är tre till antalet) är alla mot IFK Göteborg. Vilket inte alls är en tillfällighet. Där finns olika ingredienser i alla segrarna: den osannolika vändningen, utklassningen samt den nödvändiga segern. Jag bär dem alla med mig och jag kan inte rangordna dem, hur gärna jag än vill.
Den osannolika vändningen från 0-3 i paus till seger med 4-3 på Gamla Ullevi en tidig majdag 1994 var en sådan match som man nästan aldrig får uppleva. Helt uträknade efter 45 minuter och helt i extas efter 90.
Segern med 4-0 åtta år senare på samma arena var en utklassning som hette duga och all uppdämd ogillan mot IFK Göteborg skreks rakt ut. Det var förnedring. Total förnedring; siffrorna kunde ha blivit mycket större.
Och så är det förstås också matchen 2004, en oktoberkväll i ett strilande regn med 39000 på läktarna, varav drygt 8000 var himmelsblå. 2-0 i paus och 2-1 till slut och det var inte bara hoppet om guld som fortfarande levde. Det var inte heller bara det att Göteborgs hopp om det samma släcktes. Det var så mycket mer.
IFK och MFF är de enda två riktiga giganterna i svensk fotboll varför en seger mot de blåvita från Göteborg betyder något mer. Mer än tre poäng och mer än tillfällig glädje: stolthet; färgen på tröjan; skölden; identitet; rivalitet. Motvillig respekt (för vad som har presterats på fotbollsplanen vill säga, inte en hel del annat). Och inte minst – att inte låta dem vinna.
Därför är kvällens match så mycket mer än bara en match i mängden. Därför kan enskilda matcher som inte alltid leder till ädlaste medaljer eller avancemang innebära eufori och, det erkännes, skadeglädje. För hur mycket vi än vårdar våra minnen är det nuet vi lever i, och en seger i kväll kommer att låta minnena vila för stunden och bara den rena och himmelsblå glädjen kommer att infinna sig. Vem vet, kanske blir denna kväll något som får en plats i boken som summerar ens liv när det är dags.
****************
Henrik Schyffert i lördags på SVT 1 var två magiska timmar. Helt jävla magiska. Och Popsicles Hey Princess, som var en slags temalåt i showen, är en av de bästa låtar som någonsin gjorts. Köp DVD:n när den kommer.
