Vägen mot München i tid och rum
Jon Nordström minns sitt sena 70-tal: Bengt Grive, Trä-Hitler, Jugge-Martin och naturligtvis Malmö FF.
Det mesta har skrivits om den där sagolika färden från den 13 september 1978 till den 30 maj 1979 när Malmö FF slog ut de då stora fotbollsnationerna Frankrikes, Sovjets, Polens och Österrikes mästarlag för att slutligen stupa mot Englands då bästa lag.
Jag var bara en halvliten och vilsen påg när allt det där ägde rum men jag minns mest av allt den där Austria Wien-supportern som spottade i mitt matchprogram när han insåg att slaget var förlorat på Malmö Stadion. Framsidan är fortfarande lite bucklig där han träffade.
Från just den matchen, den enda vi såg på plats, är minnesbilderna fragmentariska i övrigt eftersom jag och min mamma stod på västra kortsidan så långt bort man kan komma från målet där den i luften mol alene Tommy Hanssons boll singlade in i Baumgartners högra kryss.
Jag minns inte om jag var rädd för den där ensamme österrikaren där han stod och svor sig igenom semifinalen på svensk mark men jag minns en stor mustasch och ett stort ansikte och en lysande lilavit halsduk. Det är mer fragment av känslor än faktiska bilder som poppar upp i minnet. Däremot minns jag finalen där vi sitter i min mammas rum i vår lägenhet högst upp på Ängelholmsgatan 4.
Det är vackert att se den starkt himmelsblå MFF-tröjan kontrastera mot den helmörkröda Nottinghamdressen. Dess bärare springande på lysande grön matta. Adidas Tangoboll. Jag är inte stor men förstår att MFF har det svårt och om det är en klar försommarkväll så bör man kunna se ända bort till Barsebäck och till och med Danmark från det lilla fönstret. Att se över till ett annat land. Att se kärnkraftverk. Att se Malmö FF på världens just då största fotbollsscen.
Förstår man det just då hur stort det är? Att åtminstone i den västra hemisfären riktas just då alla fotbollsintresserade blickar mot Jan-Olov Kinnvalls frilägeslobb rakt upp i luften, Claes Malmbergs fina djupledsboll mot en tyvärr för trött och ensam Cervin eller att en endast 19-årig Robert Prytz här tar sin kommande karriärs studentexamen där han tvingas jaga febrilt mot en John Robertson till synes fylld med saliggörande säckpipsinblås i sina skotska lungor?
Jag sätter mitt vuxna jag mellan mitt pojkjag och min mamma och försöker förstå. Varför hon ens har flyttat in tv:n där har jag glömt men varken jag eller min syster beklagar oss. Vi får se det vi vill se ifred men ikväll är min mamma med. Om min far ser matchen vet jag inte och inte heller om jag diskuterar den med mina kompisar i klassen på Johannesskolan morgonen därpå. Ingen av dom är särskilt fotbollsintresserade.
Kanske har vi ”Trä-Hitler” i slöjden, kanske säger tillsynslärare Sjöberg något för hans dotter spelar ju ändå i MFF? Kanske spelar vi som vanligt med tennisboll på lilla grusplanen för att spela upp matchen i repris? Kanske blir det hål på byxorna som vanligt? Kanske spelas det med trätollor eller Tretorn-gympaskor? Kanske är det där och då tre år äldre Roger J bestämmer sig för att kapa mig brutalt nästa läsår?
Jag minns inte. Men det gör inget. MFF är mitt lag, hela stadens lag. Vi har följt vårt hårt skadedrabbade lag genom fransk medelhavsvärme, ukrainsk senhöst, polsk lervälling, österrikisk aprilafton, malmöitiskt regn, snö och försommarkvällsljumma. Det är en europeisk utflykt som vi MFF:are som var, med oavsett ålder, för alltid kommer att ha som ett riktmärke i våra liv.
För mig som flyttade bort ett drygt år senare blir den perioden ofrånkomligt en port till det förflutna med alldeles för många minnen och känslor på för kort tid. Bengt Grive och Ove Kindvall skänker allvar, lugn och kunskap till sitt referat och ett starkt kvalitetsdecimerat MFF-lag blir ännu mer skadeskjutet när Staffan Tapper tvingas gå ut i första halvleken men innan nämnde Claes Malmberg, Bobs handplockade mittfältspotatis under hela 70-talet, gör ändå en fin match kan jag konstatera när jag ser matchen många år efteråt.
Vi har nått ända fram till slutdestinationen München den där ljuvliga kvällen när maj går över i juni 1979 men vi har redan innan hindrats att triumfera. En eller två skador för mycket. Jag tror jag minns en fin vinter 78/79 med skridskoåkning på Pildammarna och snöiga backar. Jag minns landhockey på gården och nere i hobbyrummet.
Hetlevrade finska brödraparet Termo och Terho, Dansk-Jens, Stockholms-Tomas, Danskfinske Torbjörn, Jugge-Martin. Snöbollskastning och tomburkssamling kring Folkets park. Malmö i slutet av 70-talet. Döende progg och många lila cyklar. Dekanens grus fyllt av liv. Underbara VM 1978 i färskt minne. Luktar alltid vitlök i trappen. Judefamiljen är snäll liksom det lättposhiga och barnlösa paret på samma våning.
Det är först mot Dynamo Kiev som TV börjar sända och då i ett sammandrag efter Sportnytt. Mot Wisla Krakow hemma bandar dom ett sammandrag från första halvlek och visar andra direkt. Mot Austria Memphis från Wien får man se båda matcherna direkt i tv men den första går för sent för att jag ska orka se klart och den andra ser jag ju live.
I väntan på julen och kvartsfinalerna passar min far på att skaffa mig en lillebror med sin nya fru. Får beskedet under landhockeymatch i källaren. Blir jätteglad men lider ännu av separationen. Har också förlikat mig med att jag inte platsar i MFF:s knattelag men det är kul med fotbollsskolan också. På vintern spelar vi pingis i MFF:s regi men jag hade föredragit handboll.
Robertson kommer runt både Prytz och Roland A och Francis nick upp nättaket är otagbar och vacker. Paradoxalt nog ett av de snyggaste finalmål som skådats. Till och med det kan vi känna stolthet över. Att Nottingham tvingades till yppersta ansträngning och kvalitet för att knäcka oss. Världsklasspelarryck och världsklassinlägg till världsklasspanna (hade de drabbats av samma jobsposter som vi inför finalen hade segern lätt varit vår. Vår trupp var helt enkelt bättre.)
Å andra sidan så kan man undra vem som skjutit en snyggare målfrispark och gjort viktigare halvlekshattrick än Puskas, rakat in frejdigare retur och hoppat gladast i snödriva än Tore Cervin, kämpat mer heroiskt med skadad tå i final än Staffan Tapper, skjutit snyggare halvvolleyskottsmål än J-O Kinnvall, forecheckat vackrare som lag än MFF, blundnickat i kryss snyggare än Tommy Hansson, spelat mognare som ynglingar än Ingemar, Magnus, Prytz och Kent, tystat monegaskiska, ukrainska och österrikiska audienser med finare parader än Janne Möller, rest Europa runt lika lojalt som avbytare än nämnde Malmberg, ”Balja” Arvidsson, Tommy Andersson och reservkeepern Arne Åkesson, spelat resolutare högerbacksspel än Roland Andersson, lojalt ställt upp mer än för annan klubb redan flyktade Krister, lika majestätiskt hunnit styra både mittfält och backlinje i samma cup som Bosse, varit lika självskriven och cool andrekeeper som Arne Åkesson, gjort ett mästerligare tränarjobb med ett amatörlag än Bob Houghton, varit mer självsäker och karismatisk ordförande än Cavalli Björkman, laglett hemligare än Egon ”Todde” Jönsson, masserat lika djupverkande som Bertil Ravald, agerat med samma ackuratess som dr. Arne Lindberg, målvaktstränat bättre än Tore Svensson och materialförvaltat mer ordentligt än Preben och Ingrid Magnusson i Europacupernas historia?
Det finns ingen kraft att uppbåda de sista fyrtiofem minuterna av den här långa resan i tid och rum den här majaftonen 1979. Dock har Malmö FF som klubb betraktad nu 30 år senare inte ens kommit till halvtidsvila. Kanske närmar vi oss bara slutet av den första halvtimmen tänker jag där jag sitter mellan mig själv och min mamma på hennes säng medan ledsna men stolta MFF:are vandrar ut ur Olympiastadions mäktiga sal, saluterade av tillresta, himmelsblå själar.
