Allsvenska tabellen tonsatt av Bob Dylan
Man kan spela mycket, dum, musik och fotboll. Radarparet Frohm och Österlind fortsätter därför att sätta musik till det spektakel som kallas Allsvenskan. Den här gången använder de sig av låtar ur Bob Dylans digra produktion.
1. IFK Göteborg - Maggies farm
Dom är stabila, stadiga, trygga, säkra och så vinner dom Allsvenskan alldeles för ofta. Men trots det skulle jag aldrig vilja hålla på dem, se på dem, eller ens jobba hos dem. Låten är från plattan Bringing it all back home. En platta vars titel tydligt talar om var guldet borde vara – himma i Malme - så klart. Även om det ser svårt ut just nu. Mikael Wiehe har också översatt och gjort en egen version. Den versionen hittar du på De ensligas allé.
2. Elfsborg – If You gotta go, go now
Den här är främst ägnad tränaren Magnus Haglund som ryktas vara på gång till Basel i Schweiz. Det är ett initiativ som vi verkligen uppmuntrar. Alldeles för länge har denna tränare fått blåsa in självförtroende och eget spel i sina taco-färgade spelare. Seså… bara iväg med dig, Haglund så kanske MFF kan börja vinna mot den taco-färgade klubben igen. If You gotta go spelades in för att ligga på superplattan Bringing it all back home (1964). Men den fick helt enkelt inte plats. Istället snodde Manfred Mann den och gjorde hit av den 1965. Dylan själv gav bara ut den som bild-singel i Holland och spelade den då och då på sina konserter. En häftig Dylan-inspelning finns på samlingen The Bootleg series volume 1-3.
3. Helsingborgs IF – I shall be released
En sång från The Bands första platta som är skriven av Bob Dylan. Den handlar om en man som dömts till fängelse – oskyldigt menar Dylan och många med honom. En väldigt vacker sång, här låter vi den spegla det faktum att alla Helsingborgsanfallare som spelar med den oförliknige Henrik Larsson, verkligen blir befriade – eller snarare förlösta. Man kan ju om man vill tolka det som en önskan om att vi MFF: are ska bli befriade från oket av att ha en lillebror som presterar bättre än oss, i alla fall tillfälligt, förhoppningsvis högst tillfälligt.
4. AIK – Knocking on heaven’s door
Soundtracket från filmen Pat Garret and Billy The Kid som är från 1973. Ett mästerverk som berörde filmens regissör, Sam Peckinpah, så till den milda grad att han genast hyrde in Dylan för en roll. Och visst är det så nu för AIK att de är och Knabbar på himlens dörr (som Kal P Dal sjöng). Det här är en låt som spelats in av många olika artister, likheten är slående med AIK: s trupp under senare år. De har också haft många olika spelare som kommit och gått, liksom tränare. Nu är det Stahres tur att ta sig an kolsäckarna. Han verkar, hittills i alla fall, ha fått till samma stadga i gruppen som Guns n’ Roses fick när de tog den här låten till sig 1991 inför albumet Use Your illusion II.
5. Trelleborgs FF – Masters of war
Fotboll kallas ju ofta det gröna fältets schack, och schack är ju en intellektuell ersättning för krig. Och i krig finns det generaler och är det något General Prahl är mästare på så är det att samla sina styrkor och ligga på försvar för att sedan attackera med snabba omställningar, nästan som en gerilla. Inför årets serie sa han att Trelleborg var mogna för toppstrid. Han sa inte när men banne mig om det inte kan bli i år. Låten är från Dylans akustiska period och ligger på The freewheelin’ Bob Dylan. Egentligen är den skriven som en kommentar till Kuba-krisen 1962 men med en vid tolkning kan den användas här eftersom alla MFF: are hamnar i kris om TFF kommer före oss i tabellen när serien är slut. Tom Prahl och Trelleborg får gärna ligga bland topp 4, bara Malmö FF ligger före.
6. Gefle IF – Jokerman
En låt där dylanologerna tvistar om den handlar om Jesus eller Bob själv (för en del är det samma person). Här syftar vi dock på Gefles tränare Per Olsson som verkligen visat sig vara en gambler som ofta sitter med rätt låga kort, men ändå lyckas ta hem potten framför näsan på andra storspelare. Jokerman skrevs till LP: n Infidels (1983) och har Sly & Robbies typiska jamaicabeat. Dylan sjunger trotsigt, som om han utmanade hela etablissemanget och Gud själv. Visst är det lite Per Olsson och Gefle över det…
7. Kalmar FF – Your’e a big girl now
Den version vi lyssnat till är från en live-platta som släpptes 1976. Den plattan är inte särskilt bra, i alla fall inte bättre än mästerverket Live at Budokan. Originalet finns visar det sig på Blood on the tracks, en platta vi också har. Där ser ni vådan av en för stor skivsamling. Man har inte riktig koll. I vilket fall låter vi titeln syfta på att nu är Kalmar FF en stor flicka och det lag alla vill slå, vilket en del också gjort så här långt. Kanske var det roligare att önska att man var på topp än att ligga där?
8. Örebro – Worried blues
Vi såg i början av säsongen ett embryo till ett fint eget spel från ÖSK: s sida, visserligen lika sökande och osäkert som Dylans ”fingerpicking” på den här låten från 1962, men dock. ”Worried blues” blev över när Dylan spelade in sitt andra album ”The Freewheelin’” men hamnade så småningom på samlingen ”The Bootleg Series”. Tyvärr syntes inte mycket av Örebros fina spel mot MFF, men skyttegravsspel och Malmös många målmissar gav dem i alla fall en poäng att jubla åt. Och det är just det som oroar, att det ska bli samma visa på Bern Arena i höst – att ÖSK inte får igång något eget spel. I så fall får vi som bäst bara med oss en poäng hem. För försvar kan närkingarna spela, det har de seklers erfarenhet av!
9. Malmö FF – I believe in you
En av Dylans allra vackraste låtar är I believe in you, som ligger på Slow train coming, första plattan från hans kristna period. Sången handlar om hans förhållande till Jesus och om hur han blivit behandlad för att han tror på honom. Han blir utslängd på gatan för att han inte är som andra, men trots att han är långt hemifrån känner han sig inte ensam, tack vare att han tror. Han sjunger med en inlevelse som skulle få den mest förhärdade brottsling, horkarl och barnamördare att falla i gråt.
I vissa partier är melodin och tonhöjden på gränsen till vad Dylan klarar men på något sätt går det och han tar sig igenom vers och refräng. Varje gång han ska in i en ny vers tar han ett djupt andetag och drar efter luft, samtidigt som han sjunger ”though” med sån förtvivlan, hopp och förtröstan i rösten att man undrar om han kommer att överleva till slutet. Han är som en drunknande som efter att ha kämpat sig upp från 100 meters djup behöver ett enda flämtande stort insug av luft. Här visar han också sin storhet som sångare och textförfattare. För just i det andetaget kan man ana den vilsna människa som håller på att drunkna i livets flod men som tack vare Jesus får ny luft, mod, energi, kraft och lust att leva vidare.
Exakt så är det att hålla på Malmö FF.
10. Halmstad – Blowin´In The Wind
Precis som Halmstad gärna tar på sig att ha uppfostrat alla stjärnspelare, var där några stycken som hävdade att de hade skrivit den här låten före Bob, alltså inget nytt under solen. Låten kan också tillägnas HBK: s spel som i år verkligen varit som ett rö i vinden. Det har blåst både hit och dit och fram och tillbaka. Tränare Anderssons instruktioner är tydligen lika svårtydda som Dylans handstil. Bob fick hitta på några rim i farten när han spelade den här sången första gången - på en nattklubb i Greenwich Village 1962 - för han kunde inte tyda texten som han själv skrivit några minuter tidigare!?
11. BK Häcken – One more cup of coffee
Sången beskriver i tre verser och en refräng hur Dylan möter en kvinna, hennes far, syster och hennes mor. Ingen av dem förutom systern visar minsta tillgivenhet. Men hos systern vill han stanna och ta one more cup of coffee before I go – to the valley below. Dalen kan i Häckens fall symbolisera Superettan som man besökt så många gånger. I Dylans låt är dalen en symbol för dödsskuggans dal och kvinnan som visar sin tillgivenhet kan ses som den fåtaliga publik som bevistar Häckens hemmamatcher. Fadern beskrivs i texten som en outlaw och landstrykare som är kung i sitt eget rike. Nu inställer sig frågan – vistades Lagrell i Dylans närhet under 70-talet och i så fall träffades de? I vilket fall finns låten säkert på massor av andra plattor med massor av andra artister men den bästa är Robert Plants version på hans och Strange Sensations första platta. Även om det ryktas att Lagrell sitter med en version där han sjunger och Dylan kompar berusad och ostämt på en akustisk.
12. IF Brommapojkarna – The times they are a changin’ (vals?)
Ja, det kan man väl säga när Brommapojkarna nu är näst bäst i Västbaltikum. Dylan själv sa att det här var en sång med ett klart mål. Han visste precis vad han ville säga och till vem:
“The loser now
Will be later to win
For the times they are a-changin'”.
Samma sak sa Brommapojkarna när de ramlade ur allsvenskan 2007. De visste att de ville tillbaka och hur de skulle fixa det! Nu gäller bara att visa att de med sin unga trupp också har förmågan att genomföra generationsskiftet. Möjligheten finns i år när både Bajen och Djurfarmen är så klena.
13. Hammarby - Like a rolling stone
Från Bob Dylans stora språng in i rockvärlden, plattan är Highway 61 Revisited och låten, den skapade historia och skakade om en hel ungdomsgeneration. Under turnén som följde kallades han Judas av publiken för att han, enligt dem svikit den publik som burit fram honom som en folkmusikikon. Men de flesta konstnärer är rastlösa och vill vidare. Sångens huvudperson har en gång i tiden slängt mynt till luffare utan att tänka närmare på det, klätt sig fint och varit på toppen. På den tiden skrattade han åt de svaga men nu får han sno och snatta ihop till sin nästa måltid. Låten tillägnas det så kallade gamänglaget Hammarby som en gång var på höjderna och tittade ned på folk men som nu måste skrapa ihop/spara 20 miljoner för att få ihop till sin nästa måltid.
14. GAIS – Life is hard
En sömning ballad från Dylans senaste, och alldeles utmärkta, album ”Together Through Life”. Dylan sjunger, med trött röst, att han inte vet vad som gått snett och att han nu behöver all styrka för att orka vidare. Detsamma gäller GAIS som en del trodde skulle bli årets positiva överraskning i allsvenskan. Men, trots bra spel så vill det sig inte riktigt, det har varit alldeles för mycket bergochdalbane-resultat. Och håller man inte hårt i guldklimpen Wanderson är risken stor att han spelar någon annanstans i höst…
15. Djurgården – Love sick
Det här är en magnifikt uppgiven, trött, ödesmättad, längtansfylld och tungt sorgsen låt från plattan Time out of mind. Ett dystert mästerverk som verkligen måste tala till alla Djurgårdare som längtar sig sjuka efter en placering i toppen av tabellen. För det kan ju inte finnas någon från Skansen som är nöjda med plats 15. Ett tag tänkte vi använda ”Man gave name to all the animals” från Slow train coming, detta med tanke på öknamnet. Men det gjorde vi inte. Det kändes lite billigt…
16. Örgryte – Gotta serve somebody
Första spåret på favoritplattan Slow Train Coming som är från 1979, med Mark Knopfler som producent och plockande gitarrist. Låten är en tung och vacker gospel med ett maniskt sug tack vare den pumpande basen och det fantastiska el-pianot. Dylan slåss här med sina tankar om livets mening. Örgryte slåss för sin allsvenska existens. Detta trots att man köpt in två skyttekungar som Marcus Allbäck och Santos. I Helsingborg vägrade man i det längsta tro att Santos skulle kunna skriva på för nå’n annan svensk klubb än dem. Men eftersom Fredin inte ville ha Santos löste ÖIS ut honom och som Dylan sjunger:
“Well, it may be the devil or it may be the Lord.
But you're gonna have to serve somebody”…
