Måndag morgon: Att utrota bakterier…
En krönika under penicillinets rus som tar upp IK Lydia, säkerhetsbakterien i svenska A-landslaget, Real Madrids enorma övergångssummor och förlustens betydelse för myter.
Lorensborg: En helg i penicillinets tecken, man kan ha det roligare. Fast det ledde till att jag var nykter på midsommarafton, vilket i sin tur gav mig chansen att lära mig något nytt. Så här var det: Min kompis hade ordnat en frågesport och i den fanns en fråga om ett gäng reserver som 1922 bröt sig ur Malmö FF för att bilda en egen förening. Vilket blev namnet på den föreningen? Svaret skulle vara IK Lydia. Själv hade jag ingen aning och det ledde mig in på tanken att hur många av oss ”himmelsblå” är hemma i vår historia? Det kan ju vara så att Bosse Larsson inte är vår bäste spelare någonsin. Även om jag har svårt att tro det.
Förresten, penicillinkuren leder mina tankar på ett annat håll. Penicillin dödar ju bakterierna och en bakterie, eller sjuka, som funnits en längre tid i svensk fotboll är ju säkerhetstänkandet. Det har verkat som det varit inympat i vårt A-landslag sedan Hedenhös. Förhoppningsvis har alla TV-matcher med italienska, spanska, engelska, tyska och franska topplag visat att fotboll kan spelas på andra sätt. Att man istället för att täppa till i defensiven försvarar sig genom att attackera, och våga tro på att det går. Lite kaxighet skadar ju inte. Kanske har den TV-injektionen gett den yngre generationen en helt annan syn på vad som går att göra på en plan och på hur fotboll ska spelas. Ska man döma av vårt U-21 lag så blir fotbollen annorlunda och lite roligare att titta på. Men, kommer vi att gå till VM och EM lika ofta framöver??
Sen kan man inte annat än förvånas över en klubb som lägger ut 1,6 miljarder kronor för två spelare när man redan har skulder på 5 miljarder. Man kan ju undra var pengarna kommer ifrån? Enligt ekonomidirektören i Barcelona måste Real sälja 30 miljoner tröjor för att få igen sina utgifter. Säga vad man vill om summorna men de visar med glasklar tydlighet varför svenska klubbar ligger så långt efter. Det enda som kan få in ett allsvenskt lag i det europeiska finrummet vore en så stor finansiell kris i världsekonomin att all spelarhandel avstannar. Vilket man så klart inte kan hoppas för det skulle ju betyda att världshandeln dör och BNP-talen sjunker så lågt att det blir massarbetslöshet överallt.
I slutet av filmen The Commitments träffar managern trumpetaren i soulbandet. Han som säger sig ha spelat med alla de stora. När så en av de allra största soulsångarna, Wilson Pickett med hits som Mustang Sally och Midnight Hour, kommer till Dublin lovar trumpetaren att fixa så att Wilson kommer till Commitments spelning efter sin egen för att jamma och sjunga ett par låtar. Givetvis dyker han inte upp och managern är så klart förbannad. Trumpetaren menar att visst han kunde ha kommit, vi kunde ha blivit berömda men så här blir det mer poesi av det hela. Bandet som nästan jammade med Wilson, som hade chansen men som missade den. Frågan är om inte det är samma sak med vår förlust i Europacup-finalen 1979. Hade Malmö FF slagit Nottingham Forest så hade vi inte kunnat sitta och diskutera det där om:et. Om Krister inte hade slutat, om Bosse inte varit skadad, om Roy inte opererats precis innan, om Staffan inte hade skadat sig på träningen och om Kindvall hade satt sin chans i början....då. I myternas värld är det nästan större att ha varit nära än att ha vunnit.
Nåväl, det betyder ju inte att jag vill att Malmö ska förlora sina matcher. På tisdag spelar MFF en träningskamp på Lomma IP mot Elfsborg. Jag hoppas verkligen att vi när Allsvenskan fortsätter kommer att göra de mål som behövs för att klättra i tabellen. Personligen litar jag på att det kommer att lossna. Sannolikhetens lagar talar för det. Ett lag som dominerar bollinnehavet på det sätt som vi oftast gjort och har så pass många avslut måste till sist få upp ett par sexor i rad.
