Vi tycker om MFF: Media strävar efter att profilera Labinot som besvärlig
Det har skrivits spaltmeter om Labinot Harbuzi på sistone och han är ett givet samtalsämne i vekcans panel. Andra saker som diskuteras är IFK Malmö och defensiven. Deltagare den här gången är Ole Törner, Micke Möller och Henrik Zackrisson.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Ole Törner
Sportjournalist på Skånska Dagbladet, innan dess på Arbetet, med sydvästskånsk idrott som specialitet och med Malmö FF som brinnande intresse. Bloggar om MFF på Skånskan.
Micke Möller
Tidigare redaktör för Himmelriket. Numera redaktionschef på Svenska Fans. Har följt MFF sedan barnsben. Minns framgångarna, och längtar efter nya.
Henrik Zackrisson
Skriver krönikor i MFF Supports medlemstidning Nr Tolv. Kalenderbitare. Flyktigt och sorglöst MFF-intresserad under unga år, regelbunden stadionbesökare sedan åttiotalet.
Labinot Harbuzis kontrakt med Malmö FF går ut till årsskiftet. Det har varit många turer kring en eventuell förlängning och det mesta pekar nu på att han försvinner utomlands redan i sommar. I veckan har det dessutom varit pajkastningskrig i media mellan Labinot Harbuzi och klubbens ordförande Bengt Madsen. Vad är dina tankar kring allt detta?
Ole: Först och främst: jag räknar Labinot Harbuzi som förlorad och har gett upp hoppet om att han ska stanna. Vad jag förstått har han fått ett mycket bra bud från Malmö FF (tre år, bra lön). Han och hans agent vill ha ett ännu bättre bud och MFF vill inte sträcka sig så långt, eller högt. Inget att säga något om. Hur mycket muskler det finns i de utländska buden återstår att se.
Beträffande pajkastningen vet jag inte riktigt om jag ställer upp på den beskrivningen. I min värld är det bättre att alla, spelare, ledare och tränare vågar säga vad de tycker istället för att komma med något så urvattnat att man somnar innan man hört hälften av uttalandet. I en klubb med självförtroende klarar man det utan problem. Jämför gärna med Kalmar FF.
Micke: Labinot hade kunnat bli ett vackert kapitel i MFF:s moderna historia, men tyvärr har den senaste tidens turbulens redan solkat ner den möjligheten. Jag förstår Labinot; han är ung och äregirig. Klart som fan att han vill ut i Europa igen och pröva sina vingar. Det vill alla fotbollsspelare. Jag menar, att få pröva på något nytt och mäta sina krafter i en bättre liga än den allsvenska. Klart det ligger en utmaning i det. Och givetvis finns det även en ekonomisk aspekt i det hela. Och jag förstår Madsen som ser till MFF:s bästa. Och som gärna vill att klubben även når sportsliga framgångar (med spelare som Labinot) och inte bara stoltserar med att ha en ypperlig ekonomi, den coolaste arenan etc. (Vilket för övrigt får mig att gäspa stort.) Tyvärr har vi inte råd att behålla våra talanger. De stora pengarna finns inte här i Svedala. Och eftersom den som pröjsar mest vinner, så susar givetvis den ena guldklimpen efter den andra iväg så fort de får en chans. Det här är en klassik konflikt inom svensk fotboll, och jag tror, ärligt talat, aldrig att vi kan göra något åt den. I grund och botten är fotbollsspelarna anställda och klubben en arbetsgivare. Så länge en spelare uppfyller villkoren i sitt kontrakt så har han gjort sitt. Vad han gör därutöver kan vi inte göra några anspråk på. Lojalitet, solidaritet etc. Ja, det är sådant vi fans får ägna oss åt.
Henrik: Har det pajkastats? Det har jag i så fall inte riktigt uppfattat. Jag har sett att Bengt Madsen tyckt att Labinot begärt lite för mycket betalt och att Labinot tyckt att MFF velat betala lite för lite. Skulle varit förvånande om det varit tvärtom. Jag kommer att tänka på min gamle far, som brukar muttra om att det inte finns nån klubbkänsla längre. Nähä, kanske inte det. Men fotboll är ju spelarnas arbete. Om alla vi stackars knegare erbjudits mångfalt mer betalt, gratis bostad och en massa annat trevligt för att göra exakt samma sak som vi gör idag i ett land med (sannolikt) bättre klimat, hade vi då förblivit obrottsligt lojala mot våra arbetsgivare? Hade vi sagt "nej tack, jag stannar här till varje pris"? Nä, just det. Och jag vill nog påpeka att jag tycker att det på sistone funnits en lite obehaglig strävan i media att profilera Labinot som lite besvärlig. I de intervjuer jag sett har han gett ett verserat och högst sansat intryck. Att han sen uttrycker besvikelse över sin begränsade speltid i U21-EM är väl inte mer än sunt. Skulle han sagt att han var helnöjd med att sitta på bänken?
Hur förhandlingarna mellan klubben och Labinot sett ut och gått till vet jag givetvis intet om. Och det är inte så intressant heller. Jag betraktar Labinot som förlorad. Det är tråkigt, eftersom jag tycker att han är en bra spelare.Jag har all förståelse för att han vill prova lyckan utomlands, om han nu har den möjligheten. Hoppas det går bra för honom. Och hoppas han kommer tillbaks om några år.
När IFK Malmö i höstas presenterades som samarbetsklubb till Malmö FF gjordes det klart att division två var för låg nivå för MFF:s talangfulla spelare att matchas i och målet blev därför att avancera en division redan i år. Med halva serien avverkad ligger IFK på nedflyttningsplats och lär nu få ägna hösten åt att kämpa för att rädda kontraktet. Hur ser du på det fortsatta samarbetet med IFK Malmö?
Ole: IFK Malmö är mycket illa ute. Huvudförklaringarna är två. För det första en naivitet från både MFF och de orutinerade IFK Malmöledarna som blev kvar där man grovt underskattade vad som faktiskt krävs för att vinna division 2. För det andra har stämningen iIFK Malmö i takt med de dåliga resultaten blivit allt sämre. Egentligen är det inte alls konstigt. De som blivit petade i IFK när de utlånade MFF-spelarna kommit gnäller över sina förlorade platser och MFF-spelarna kan givetvis inte ha den känsla för klubben som krävs för att ge järnet för att rädda ett kontrakt. De spelar för att övertyga att de bör få chansen i MFF, inte för att IFK Malmö ska vara kvar i division 2 även nästa säsong. Det finns inga gemensamma mål i truppen, det finns fraktioner, gnäll och skitsnack. Inte bara utanför utan även på planen under matcherna. Allt hade varit mycket enklare om det gått bra. Nu gjorde det inte det från start och då har man hamnat i ett tjuvläge som det kommer att bli mycket svårt att ta sig ur.
Redan före seriestarten tippade jag IFK Malmö som sexa-sjua och varnade för att lag som Lunds BK, IFK Klagshamn med flera har mycket starkare trupper än IFK. Om det varit så jäkla lätt att vinna division 2 som många som lade upp det här projektet verkade tro skulle klubbar som Lunds BK gjort det för länge sedan. Vad gjorde MFF och IFK? Satte dit juniorer som höll på att etablera sig på U21-nivå, men ännu inte gjort det. Vad gjorde Lunds BK? Förstärkte ett redan bra division 2-lag och plockade till exempel dit en spelare (Johan Isgren) som vunnit skytteligan i division 2 södra de två senaste åren. Efter ett tag vaknade MFF/IFK och skickade över Alex Nilsson och Pontus Jansson, men det gjorde man för sent. Då var den nedåtgående spiralen redan igång och det går inte att begära att 16-, 17- och 18-åringar ska vända på den. Dejan Garaca har till exempel varit riktigt bra i mål. Men när IFK Klagshamn med superettanmeriterade spelare fullständigt spelade ut IFK Malmö och vann med 5-0, det kunde blivit 8-0, tro mig jag var där, blev han också dålig.
I rättvisans namn ska sägas att MFF inte hade det lätt. Alla mer etablerade och rutinerade spelare som tillfrågades om att spela i IFK Malmö sa nej, och Hasse Mattisson och Niklas Hansson som inneburit ett lyft blev skadade. Jag tror att IFK Malmö åker ut. I vilket fall som helst är det fullständigt uteslutet att de vänder trenden i så hög grad att de uppfyller målsättningen och går upp i division 1. Vad gör MFF då? Redan från start sa man ju att division 2 är en för låg nivå för ett farmarlag. Nu blir det i bästa fall division 2 en säsong till, i sämsta fall division 3. Då är projektet kört och IFK Malmö får börja om på egen hand utan pengar som sexa eller sjua i Malmö. Eric Persson hade jublat. Om det varit meningen hade det varit en succé. Nu är det bara ännu en missad målsättning att lägga till debaclet i cupen, och om det inte blir minst en fjärdeplats i allsvenskan har man bränt alla sportsliga mål man satte upp.
Micke: Våra talanger måste givetvis matchas på högsta nivå för att kunna utvecklas. Att vi nu slussar in spelare i ett lag som kämpar för sin överlevnad i en så pass låg division är därför inte bra. Ännu värre är det enkla faktum att TROTS vi slussar in spelare i detta IFK Malmö så fortsätter laget att underprestera. Kan det betyda att våra talanger inte gör någon skillnad? Jag fruktar det. Eller så anpassar de sig bara efter omgivningen och TAPPAR helt enkelt i kvalitet. Kanske vore det bättre att istället låna ut spelarna till diverse lag på Superettan-nivå . Och finns det inget intresse där – ja, då är det väl kört för vederbörande. Hur som så måste IFK Malmö klättra i divisionerna för att det skall motivera nuvarande samarbete. Ge samarbetet två år till. Händer det inget inom den tidsramen – ja, då är det bara att tack och adjö som gäller.
Henrik: Under några förvirrade mellanstadieår spelade jag pojklagsfotboll i IFK Malmö. När jag växt till mig och närmade mig vuxen ålder började jag betrakta detta som ett grovt ideologiskt övertramp. Jag hade befunnit mig på den Mörka Sidan. Ungdomstiden var jobbig att tänka på och förhålla sig till - jag ville helst inte prata om det, och kände inför detta ungefär som jag tänker mig att Kamprad upplever det när han blir påmind om svunna tiders brunskjorteengagemang. Men tiderna förändras. Det finns de som säger att Eric roterar i sin grav över samarbetet med IFK, men frågan är om det inte är etter värre för de forna höghattade herrarna. Betänk bara: de (ja, jag säger de - jag är icke längre en av dem!) är vårt farmarlag: vårt lydrike, våra sidekicks, våra pager, våra körsvennar.
Jag inser att jag gaggar om svunnen tid. Jag förstår frågan. Så likaväl som Frankrike numera håller sams med Tyskland och USA idag står på vänskaplig fot med Vietnam: det finns inga motsättningar gentemot IFK Malmö, och det är väl en prima idé att de spelare som är en bit från en A-lagsplats ges möjlighet att matchas här. Visst, skulle IFK åka ner i trean kan man såklart reflektera över om det inte är för låg nivå. Å andra sidan kan man ju argumentera att spelare som aspirerar på en plats i MFF:s A-trupp rimligen måste vara tillräckligt bra för att kunna hålla det lag de spelar för kvar i division två. Vad mig anbelangar får vi alltså gärna fortsätta med dagens upplägg.
Under våren hade Malmö FF förtvivlat svårt att göra mål och vinna sina matcher trots att man dominerade spelet. Nu verkar det ha lossnat och MFF har gjort sex mål på de tre senaste matcherna. Inte har detta hjälpt då vi samtidigt börjat läcka bakåt och släppt in lika många mål. Är du orolig över Malmö FF:s försvarsspel sett till de senaste matcherna?
Ole: I likhet med nästan alla såg jag inte matchen i Danmark. Men mot Elsfborg i Lomma spelade MFF bra. Felet var bara att när laget spelade som bäst i den andra halvleken så gjorde man inga mål. Däremot skapade man massor med chanser som brändes. MFF verkar alltså fortfarande att få svårare att näta ju mer man dominerar. Fan vet varför. Om man spelat 4-4-2, haft någon som kommit centralt i djupled, fyllt på i boxen och inte haft så usel kvalitet i inläggen hade allt varit mycket enklare. Att det läckt bakåt tror jag beror på att Gabriel saknats. Balansen blir ej rätt. Sudic kan ersätta Dixon, men Sudic kan inte ersätta Gabriel.
Micke: I stort tycker jag MFF:s försvarsspel sett bra ut i år. Det finns ett lugn i backlinjen och en vilja till konstruktivt spel. Våra backar blir inte längre lika stressade som förr och försöker numera spela sig ur situationen även om de är under press. Och de har i flera matcher visat att de klarar av det. Så jag är inte orolig över backlinjen. Skall man vinna en match så handlar det helt enkelt om att göra fler mål än motståndarna. På den punkten är jag däremot riktigt orolig. Vi har inga riktiga forwards i vårt lag längre. Och det ger mig mardrömmar från och till. Trots sex mål på de senaste tre matcherna.
Henrik: Jag fick en liknande fråga apropå träningsmatcherna i våras. Så återigen, visst är jag orolig. Fruktansvärt orolig. Ångestoid intill sömnlöshet. Detta har dock ingenting att göra med hur det går eller hur spelet ser ut i semestermatcherna. Jag mår dåligt tills vi skrapat ihop tillräckligt många poäng för att definitivt vara klara för allsvenskt spel 2010. Innan det skett oroar jag mig (eller förresten, skulle det bli klart att vi åker ur kommer den känsla jag då uppfylls av förvisso vara allt annat än positiv, men jag skulle inte definiera den som "oro").
