Analys av vårsäsongen – Del 2
Det är nu dags att titta närmare på det offensiva spelet från MFF:s vårsäsong.
I del 1 tittade Himmelriket på det defensiva spelet (läs del 1 här) - ett spel som i det stora hela varit mycket lyckad. Nu tittar vi på den offensiva biten, där det inte var lika mycket rosande kommentarer.
Spelsystem
I samtliga matcher i år – förutom mot GAIS – har MFF ställt upp enligt modellen 4-2-3-1 – där det mesta talar för att Roland Nilsson och Hans Gren helst velat se följande spelare:
Jonas Sandqvist – Ulrich Vinzents, Jimmy Dixon, Gabriel, Ricardinho – Daniel Andersson, Robert Åhman-Persson – Guillermo Molins, Labinot Harbuzi, Daniel Larsson – Wilton Figueiredo.
Om inte Miljan Mutavdzic skadat knäet är det mycket troligt så att han haft rollen bredvid Daniel Andersson. Innan köpet av Wilton var det fördel Edward Ofere i kampen om anfallsplatsen.
Anfallsspelet
Målvaktsspelet
Målvaktens roll i det offensiva spelet är givetvis begränsad, men den finns där och man kan absolut ha en stor nytta av målvaktens spel beroende på vilket spel man vill spela. Extrema utkast eller utsparkar kan ju till exempel vara mycket farliga kontringsmetoder – men detta är dock inget vi har fått se från Sankan.
Som nämndes i den defensiva analysen (läs den här) verkar Sandqvist föredra att boxa framför fånga bollen vid exempelvis inlägg, och detta minskar möjligheterna att hålla kvar bollen inom laget (förutsatt att man inte är extremt bra på att sikta med sina utboxningar, vilket Sankan inte verkar vara). Defensivt är problemet mindre, men offensivt är det möjligt att RolleGren ser detta som ett större problem, just eftersom det går lite stick i stäv med vårt possessionspel.
Som jag nämndes i den defensiva anlysen föredrar jag dock hans nuvarande spelstil då den passar honom bättre, och någonstans är hans viktigaste roll trots allt att se till att bollarna inte trillar in bakom honom.
Backlinjen
I backlinjen har mittbackarna en betydligt mindre roll offensivt än vad ytterbackarna har. Mittbackarnas roll innefattar normalt sett bara att slå en enklare passning antingen till ytterbackarna eller någon av de defensiva mittfältarna för att sätta igång anfallen. Det händer dock, framförallt om vi har dålig rörelse eller blir hårt pressade, att mittbackarna tvingas sköta uppspelen – vilket mycket sällan har en lycklig utgång.
Ytterbackarna däremot är väsentliga för att vårt anfallsspel skall fungera tillfredställande, och det ställs höga krav på Ulrich och Ricardinho (som är de två som normalt ockuperar platserna). De skall helst finnas med i uppbyggnadsfasen för att ge alternativ till mittbackarna eller innermittfältarna och sedan skall de även hjälpa yttrarna – till exempel med överlappningar för att sedan komma med inlägg.
Både Ricardinho och Ulrich är spelare som har verktygen att klara det, men till och från fungerar det mindre tillfredsställande. I Ricardinhos fall är det inte sällan vi får se honom blanda extremt fina ruscher och inlägg med missade passningar på 10 meter. Hans koncentration behöver bli bättre då hans enkla missade passningar ganska enkelt kan leda till blixtrande omställningar.
För Ulrichs del handlar det främst om att han verkar ha tappat i kvalitet och de få gångerna han kommer till inlägg är det oftast hopplöst svårt för de offensiva spelarna att förvalta dem.
Mittfältet
De två defensiva mittfältarna (Daniel och RÅP) är väldigt delaktiga i uppbyggnaden av spelet. I ett possessionspel är det givetvis viktigt att bollen vårdas och då är spelet genom centrala mittfältet av stor vikt. Tanken är inte, normalt, att balansspelarna sen skall hitta in med enorma genomskärningar eller liknande utan snarare att se till att vi håller bolltempo och framförallt inte tappar boll i det viktiga uppspelsskeendet. Här fungerar Daniel och Robert väldigt bra – Robban har dessutom haft ett par riktigt fina crossbollar med sin vänsterfot som rört om ordentligt i motståndarnas försvarsspel.
När Miljan spelade bredvid Robert i första matchen fanns det en ganska tydlig rollfördelning (åtminstone i praktiken – kanske en följd av att Robert inte ville gå bort sig) där Miljan var den mer rörliga djupledsspelaren och Robert blev ”sittande” kvar i en mer defensiv position. Riktigt den uppdelningen har jag inte kunnat se mellan Daniel och Robert, men Daniel är den som drar i väg på flest djupledslöpningar. Jag tycker dock ändå att vi skulle behöva få ut ännu fler löpningar in i straffområdet av dessa två – särskilt när vi har haft Labinot som ”tia” under våren. Labbe är inte spelaren som löper speciellt mycket i djupled, utan vill helst ha bollen vid fötterna och utmana strax utanför straffområdet. Därför är det av yttersta vikt att andra spelare i stället tar på sig djupledslöpandet - inte heller Wilton lär löpa extremt mycket i djupled om han ersätter Labbe.
Rick Kruys, som inte fått spela speciellt mycket, borde kunna vara ett bra komplement om spelet blir för statiskt. Han rör sig mycket och har ett högt bolltempo i sig – dock kanske inte lika stark defensivt som Daniel och Robert.
Labinots roll som tia har vi redan berört, och det är inte för inte som han av många hyllats som en av vårens bästa spelare i Allsvenskan. ”Labbe” har helt klart utvecklats mycket under det senaste året, och det är svårt att tänka sig en spelare som är bättre på små ytor. Just hans enorma skicklighet på de små ytorna är dock hans problem – det blir lite väl ofta plottrigt och två mål samt en assist på elva matcher är inte mycket att hänga i julgranen för en tia. Labbe har helt klart varit bra, men för att MFF skall sluta högre upp i tabellen behövs nog en mer produktiv tia (sen om det blir Labbe eller någon annan låter jag vara osagt).
När Labbe lär sig att ta löpningar för övriga i laget – och när han får en vettig striker att lägga bollar på – kommer han att bli landslagsmässig. Tyvärr lär det ju inte hinna bli så under tiden i MFF.
Det är emellertid inte vara Labbe som varit improduktiv, utan även de spelarna som normalt häckat ute på kantplatserna. Guille och Daniel Larsson har totalt gjort två mål och två assist. Det är givetvis inte på något sätt tillräckligt bra om man har som mål att kriga i toppen av tabellen. Både Guille och Daniel har dessutom haft för vana att missa en del upplagda lägen – och det hjälper naturligtvis inte till.
Skall man lyfta fram positiva saker har båda två ett väldigt fint rörelsemönster – som dessutom kompletterar varandra bra. Guille är en mer komplett kantspelare som kan få bollen på sig, göra sin gubbe, få den på djupet eller bryta in centralt. Daniel är då mer ”enkelriktad” då han gärna vill få den på djupet för att kunna bryta in framför försvararen och komma på avslut. Rent allmänt blir det därför också så att Guille kommer till en hel del inlägg, medan Daniel i princip aldrig gör det.
Jiloan Hamad, som fick chansen mot GAIS och dessutom imponerat under den andra försäsongen (dvs sommaren), har en spelstil som är mer lik Guilles än Daniels.
Inläggen är också ett kapitel för sig. Totalt sett har vi i princip varit totalt ofarliga på inläggen -trots att vi kommit till många lägen. I början av säsongen var det stora problemet att anfallaren (främst Eddie Ofere) var helt ensam, vilket gjorde det svårt för honom och för spelaren som slår inlägget. Allt eftersom har vi dock fått in fler spelare i boxen, men likväl är vi fortfarande tämligen ofarliga. Löpningarna in i boxen och inläggen verkar inte vara samspelta, vilket ju dock tämligen enkelt kan lösas med att man spetstränar på det.
Spelartyper som Babis Stefanidis och Jeff Aubynn borde vara lämpliga för det spelsystemet vi vill praktisera – men framförallt Babis är placerad absolut underst i frysboxen. Både Babis och Jeff är spelare som ofta klassas som ”lata” och ”bekväma”, men som trots det ligger bakom mycket mål. Just nu har vi yttermittfältare som sliter stenhårt, men som i princip aldrig ligger bakom mål.
Anfallet
Med undantag för sista matchen har vi spelat med en ensam anfallare, vilket hittills i ärlighetens namn inte fungerat speciellt bra. Dock tycker jag inte att det beror så mycket på att det bara är en anfallare. De flesta lagen av klass ute i Europa klarar sig bra med en anfallare, och då bör vi också göra det.
Inledningsvis, när Ofere spelade, var det stora problemet att han blev helt isolerad på topp. Löpningarna och understödet från övriga fungerade inte, och det ledde sedermera till att hans självförtroende blev totalt urholkat.
Därefter har främst Wilton Figueiredo spelat, men i mitt tycke är han helt fel spelartyp för att agera ensam anfallare. Wilton söker sig gärna ner i planen (även om hans rörelsemönster blivit mycket bättre som anfallare) och tar upp ytan som egentligen Labinot Harbuzi (dvs tian) skall regera i. Dessutom är Wilton inte mer än medelmåttig i spelet med ryggen mot motståndarnas mål, och det spelet är mycket viktigt om man vill ha ett fungerande possessionspel – alternativt att man är en utpräglad boxspelare. Wilton är inget av det, utan har sina styrkor när han får komma rättvänd mot försvaret. Om/när Labbe lämnar lär Wilton ta steget ner, och det är nog det bästa för samtliga parter.
Vad gäller Ofere kontra Agon är egentligen Oferes spelartyp mer passande för den ensamma anfallaren, men hans totala avsaknad av självförtroende just nu ger Agon övertaget. Nu gäller det för Agon dock också att börja prestera även när han startar matcherna.
Fasta situationer
Defensivt har vi sett svajiga ut, men offensivt har vi haft flera fina intentioner på fasta situationer. Vid hörnorna, i motsats till inläggen, är timingen på löpningarna och inspelet betydligt bättre och därför har vi också sett giftiga ut – och fått in ett par bollar i samband med hörnorna.
Det har varit bra kvalitet på hörnorna, inte minst när Labinot har slagit dem, och rörelsen centralt har normalt sett också varit bra.
En sak man kanske kan fundera vidare på är hur många spelare man skall ta med vid hörnorna. Vi låter i princip alltid spelare finnas kvar vid mittlinjen – precis som de flesta andra lagen. Vid U21-EM lade jag märke till att åtminstone mästarlaget Tyskland tog upp i princip samtliga spelare. Den enda ”defensiva” stod ungefär mitt på motståndarnas planhalva. Har man snabba spelare som till exempel Ricardinho i den positionen bör man inte riskera att dra på sig några alldeles för farliga kontringar.
Hursomhelst är det kanske dumt att ta dessa riskerna i Allsvenskan förutsatt att man inte ligger under, men tyskarna gjorde det faktiskt även vid ledning med 1-0. Kanske inget att ta efter – men väl tänkvärt.
Frisparkarna har varit av blandad kvalitet. Wilton slog en briljant frispark mot Hammarby men stolpen stod i vägen, och förutom den har det varit få frisparkar av riktigt hög kvalitet. Vi har haft en del fina "inläggsfrisparkar", men de som skall gå på mål har inte riktigt varit bra nog. Det finns dock kvalitet för att sätta runt fem frisparkar om året, och det är framförallt Ricardinho och Wilton som besitter dessa kvaliteter. Att en dessutom är högerfotad och den andre vänsterfotad ger oss fina möjligheter när det vankas farliga frisparkslägen.
Hur gör vi målen?
Inlägg från höger: 1
Inlägg från vänster: 2
Snabb omställning: 1
Hörna: 2
Frispark: 0
Distansskott (utanför straffområdet): 2
Målvaktsretur: 2
Kommentar: Fick lägga dit två nya kategorier då jag inte kunde få in de två målen mot GAIS samt Agons mot AIK och det andra mot ÖIS på något annat sätt. Målet mot AIK kunde i och för sig ha gått in under både inlägg från höger och frispark, men jag kände att det är bättre att sätta det i kategorin ”målvaktsretur”.
Det man kanske främst saknar här är snabba omställningar. Endast ett mål, mot TFF, har vi gjort på en snabb omställning och detta är, menar jag, också en anledning till att det bara blivit tio mål hittills. Spelet blir ofta allt för omständligt och när vi bara har en enda spelare som är riktigt vass i boxen, Agon, och han sitter på bänken blir det givetvis svårt att få in bollarna. Wiltons mål räknas in till inlägg från vänster, men det är framförallt en egen prestation där han kommer rättvänd strax utanför straffområdet, skjuter och sen tar hand om den lösa bollen och placerar den förbi målvakten. Inget överraskande i att hans mål kommer till på just det sättet – ett sätt som mer är typiskt för en offensiv mittfältare än en ensam anfallare (som ju egentligen borde varit placerad längre fram när bollen kom in från vänster).
Anfallsspelet som helhet
Det stora problemet var egentligen när Wilton köptes och skulle tvingas in i spelsystemet. Jag tror Wilton hade fungerat bäst som någon av de tre offensiva mittfältarna, men RolleGren ville ha honom som ensam anfallare Det tillsammans med att vi totalvägrat att anfalla snabbt är de stora anledningarna till att vi står på futtiga tio mål framåt efter tolv matcher.
Visst man kan hävda att vi har radat upp chanser och spelat bra, men jag hävdar nog trots allt att många av chanserna och skottet vi tagit och fått har varit totalt ofarliga. Motståndarna har kunnat sjunka ner mot vårt långsamma anfallsspel och i princip tagit bort samtliga chanser av värde. De riktigt vassa lägena som vi missat menar jag på är lätträknade.
Ett snabbare spel till hösten och med Wilton i en lämpligare position tror jag emellertid kan lösa mycket.
