En vårexposé
Bu eller bä. Ris eller ros. Himmel eller helvete. Det är frågan som kommer besvaras senare i höst när den allsvenska säsongen gör himmelsblått bokslut. Efter tolv omgångar ligger ett njaee närmare till hands där blott tio gjorda mål får ses som den största skuffelsen.
Årets upplaga av svensk fotbolls högsta division hann knappt inledas innan uppehållet för U21-EM tog vid. Som alltid passar sådana här avbrott bättre för vissa klubbar och betydligt sämre för andra. Den osminkade sanningen för Malmö FF är att det 35 dagar långa avbrottet inte kunde komma mer lägligt…
Med 73 säsonger i den högsta ligan och en andra plats i Allsvenskans maratontabell följer naturligtvis högt ställda förväntningar. Både från de egna leden samt från supporterhåll. En anrik förening som Malmö FF har alltid med i beräkningen, tillsammans med en handfull andra klubbar, att sluta så högt upp i tabellen som möjligt.
Raden 1, 5, 7, 9, 6 är inte något postnummer någonstans i Sverige, utan de fem senaste årens allsvenska placeringar för di ljusblåe. Roland Nilsson och Hans Gren handplockades inför fjolåret till Skåne efter lyckosamma år i Göteborg, och skulle få sin nya arbetsgivare att återigen få smaka ädlaste allsvensk valör. Sexan i raden blev dock premiärpositionen för den nya tränarkonstellationen. En fullt godtagbar siffra med tanke på att acklimatiseringtiden som kommer med ett nytt lag är svår att trolla bort. Det ger förra årets något svajiga säsong med just en sjätteplats klara bevis på. Betänk också att det undre strecket i tabellen var oroväckande nära för ett tag.
Därför var förhoppningarna inför årets serie något naggade i kanten. Farhågorna bland konfunderade anhängare var många, och ett mer restriktivt förhållningssätt intogs gentemot Nilsson-Grens tankar om klubbens sätt att uppträda på planen. Duon stod givetvis på sig och sakteliga utkristalliserade sig deras fotbollsfilosofi. Ledstjärnorna skulle komma att bli ett vårdat passningsspel, stort bollinnehav och ett varierat anfall- samt försvarsspel över hela linjen och planen.
Efter en nervfylld tre-poängs-premiär på Hisingen i Göteborg visade det sig snabbt att tränarparets kommandon hörsammats på bästa sätt, och till första hemmamatchen visades något än mer spektakulärt upp. Spaden sattes i backen för cirka två år sedan och lagom till Örgryte IS besök den 13 april slogs dörrarna upp för magnifika Swedbank Stadion. En tremåls-viktoria senare andades det obotlig ljusblå optimism och Malmö FF blev laget på mångas läppar. Av bara farten trycktes gnagare från Solna till med matchens enda mål, och Agon Mehmeti kommer för alltid vara liktydigt med ”rögad ål”.
Förra säsongens hemma- och bortamöte med Trelleborg slutade med varsin nätkänning. Inget att orda om att årets första ändade med samma siffror. Sex mål hade ju gjorts på fyra matcher och laget excellerade på gräsytan. Sedan följde en bedövande period för alla himmelsblå där det på åtta omgångar gjordes noll mål i sex av dem, vilket fick sakkunniga i nationen att tävla om vem som kunde ge den bästa förklaringen till måltorkan.
Paradoxen i dilemmat var att laget fortfarande presterade i match efter match. Spelövertaget var oftast konstant men laget visade upp en myriad av sumpade målchanser. Stolpar och ribbor prickades från alla omöjliga vinklar, och i den nionde omgången kulminerade Lagen om alltings jävlighet då Hammarby IF på ett obegripligt sätt lyckades lura till sig alla tre poängen.
Hoppet är ändå det sista som överger en och kanske får de senaste två målen de mentala spärrarna att släppa sitt elaka grepp inför de avslutande 18 omgångarna. Det tillsammans med föreningens två charmanta U21-EM-spelare, Guillermo Molins och Labinot Harbuzi som glödde i semifinalen mot England, ser framtiden ändå ut att gå i himmelsblå färger.
För fotbollsmålen mäter fortfarande 7,32 meter på bredden och 2,44 meter på höjden. Det ska gästande Petter Wastå i Kalmarmålet få erfara på måndag.
Så in med bollen…