Måndag morgon: Mirakel?
"Detta är år 5 av usla resultat och nu är det dags att börja visa resultat. Kan vi göra en Brasilien och vända ett till synes hopplöst läge?"
Är det att be om mirakel att se Malmö FF klättra mot toppen, med start i kväll i den allsvenska omstarten? Borde vi verkligen behöva be om mirakel, är det inte i själv verket ett anti-mirakel att vår förening inte redan är där? År efter år i alldeles för många år har möjligheter inte tagits till vara, det har gjorts misstag och en enastående chans att bli totalt Sverige-ledande har slarvats bort. Det borde ha varit omöjligt att med så mycket pengar, med så mycket publik, med så många sponsorer och med så många på papperet bra spelare att komma på så många undanskymda placeringar som vi de facto har gjort.
Det svider i varje himmelsblås själ, det värker i våra hjärtan.
Under vårsäsongen har det varit några stolpträffar och enskilda misstag från en topplacering. Jag gillar Roland Nilssons och Hans Grens syn på att spela fotboll. Den är positiv och man vill framåt, attackera. Så som jag inbillar mig att de flesta njuter av. Jag önskar även för deras skull att den ska belönas. Men i en sport och i en förening där resultaten betyder allt kan vi inte lura oss till att tro på någon skönhet bara för skönhetens skull, vi behöver poäng. Då spelar det i slutändan ingen roll hur vi spelar. Det kan visa sig vara en chimär, ett luftslott. Vackert som en marängbakelse; fluffig och fin men vid minsta pust faller den ihop.
I den lilla byn där vi befann oss för en vecka sedan var den lilla kyrkan från 1788 fylld av människor så till den milda grad att inte ens extrastolarna i mittgången eller utmed väggarna räckte till; ett tjugotal stod utanför i den ljumma söndagskvällen. Vi betraktade det hela på några meters avstånd, ville inte störa men ville inte heller missa spektaklet. Av förklarliga skäl förstod vi inte mycket av liturgin, förrän det välbekanta mässandet av Fader Vår avslutade akten. Då ramlade män, kvinnor, barn och en hund ut ur den svettiga salen i jakt efter frisk luft och hade vi inte tagit några snabba steg åt sidan hade vi kanske blivit kvar på den adriatiska ön lite längre än menat.
Vi drog oss mot en uteservering där vi kände igen en del kyrkobesökare. På teven visades finalen i Confederations Cup mellan USA och Brasilien. Många av dem som nyss mässat och trott på mirakel från en högre makt kommenterade nu högljutt fotbollen. När USA tog ledningen med 1-0 hördes ett besviket sorl. Jag antar att precis som i den övriga världen hade jogo bonito sina anhängare på denna ö. Men till slut tog skönheten ändå hem segern och folk gick leende hem efterlämnade sig ett antal espressokoppar och ölsejdlar; kanske var det för att be om denna seger som många hade varit i kyrkan några timmar innan?
Kalmar i kväll kommer att ge en del besked om det positiva (men oavgjorda) spelet i träningsmatcherna mot Elfsborg och Aalborg var början på något att ta med sig hösten igenom. Om inte är det kanske dags att börja be om mirakel trots allt. För det går inte längre att hänvisa till nästa halvlek, nästa match, nästa månad, nästa år. Detta är år 5 av usla resultat och nu är det dags att börja visa resultat. Kan vi göra en Brasilien och vända ett till synes hopplöst läge? Kan också vi kombinera vacker fotboll med resultat? Låt oss tro - låt oss hoppas - det, annars är det dags att börja gå en annan väg. Då var allt inget annat än ett luftslott. En chimär. Det vore synd.
******
En Jan Karlsson sågade i gårdagens Kvällsposten Daniel Andersson längs fotknölarna.
Enligt denne Karlsson tillhör Daniel Allsvenskans sämsta innermittfältare, år ut och år in, och han förstår inte hur han kan få spela i ett lag som MFF. Ingen har vågat säga detta tidigare, så nu var Jan Karlsson helt enkelt tvungen att ta bladet från munnen och säga sanningen. För ingen annan vågar uppenbarligen, då journalisterna kanske är mutade att skriva positivt om Daniel (enligt Jan alltså). Han fortsätter lite lagom högtravande: ”Det smärtar mig att behöva skriva den här texten, men eftersom den kollektiva tystnaden tycks vara så utbredd måste någon göra det.”
Detta skriver han om på kultursidorna. Herregud, var har Jan Karlsson hållit hus de senaste åren? Är det någon som fått spott och spe i media mot sin person och sin roll på planen så är det Daniel Andersson. Är det någon som andra lags supportrar och spelare älskar att hata så är det Daniel Andersson.
Jan Karlsson kan inte vara omedveten om detta. Och är han det har han ingen som helst koll på svensk fotboll, utan var mest intresserad av att casha in några tusenlappar för en tämligen trist skriven "kulturartikel".
Men min gissning är att det är den allestädes närvarande Jan Majlard som nästlat sig in på Kvällsposten. Dröjer det då länge innan Karlsson/Majlard kommer med ett nytt kulturinlägg, den här gången om att Zlatan inte har i det svenska landslaget att göra? Ni vet Zlatan, han från Balkan…
