Tung men talande hemmaförlust
De regerande mästarna Kalmar FF kom på besök till vår nya himmaborg. Inför cirka 14000 besökare visade sig en viss Rasmus vara skillnaden mellan seger och förlust.
Personligen var förväntningarna skyhöga inför den första matchen efter sommaruppehållet. De regerande mästarna Kalmar skulle komma på besök till Nya Stadion och vid himmelsblå seger skulle vi helt plötsligt segla förbi bönderna i tabellen. Matchen skulle inledas utan varken Guillermo Molins eller Labinot Harbuzi då de båda sades vara trötta efter U21-mästerskapet.
Stämningen går nästan att ta på när avsparken närmar sig, det märks att längtan efter himmelsblå fotboll varit stor under det just avverkade uppehållet. En stor flagga rullades ner över den malmöitiska klacken, där jag själv stod med mina höga förväntningar.
Sankan
Ulrich – Dixon – Gabriel – Ricardinho
RÅP – Andersson
Larsson – Wilton – Jille
Agon
Som så gott som alltid ställde vi upp med 4-2-3-1-formationen, med Wilton i Labbes offensiva mittfältsroll och alerta Agon på topp. Kanterna bemannades av kvicke Jiloan Hamad och vindsnabbe Daniel Larsson. Ungdomlig fart och fläkt såg alltså ut att vara taktiken från Hans och Rolles sida. Defensivt sett såg det ut som det brukar.
Matchen inleds aningen avvaktande från båda sidor, som två boxare som inleder bataljen med att känna på varandra. Cirka 10 minuter in i matchen drar Kalmars lilla brasse, Daniel Sobralense, iväg ett hårt skott som träffar långt upp på Sankans högra stolpe, ruskigt nära 1-0 till det rödklädda bortalaget. Sakta men säkert tar de ljusblåa över taktpinnen och med ett fartfyllt kantspel börjar chanserna trilla in. Ricardinho fyller som vanligt på längs kanten på ett strålande sätt och öppnar därmed upp stora ytor för sina medspelare.
Efter lite mer än 20 minuter sticker en himmelsblå spelare in bollen från vänsterkanten till den djupledslöpande Agon Mehmeti som smäller in 1-0 och ett högljutt jubel bryter ut. Tyvärr blir målet bortdömt för offside, ett beslut som väckte starka reaktioner från läktarplats, var det verkligen offside?
Jille får bollen vid mittlinjen och börja en lång rush längs högerkanten. Han springer, kroppsfintar mot höger men viker istället inåt och spelar bollen längs straffområdeslinjen till en relativt fri Wilton. Denne fintar en kalmarspelare till vänster, viker över bollen på högerfoten och avlossar ett skott som letar sig in i nätmaskorna och äntligen får vi jubla på riktigt.
Minuterna fram till halvlek ligger mestadels i himmelsblå ägo. Ett skott ur relativt dålig vinkel är det enda Kalmar hinner mäkta med innan Strömbergsson tar pipan i munnen och blåser av den första halvleken. Under den första halvlek utmärkte sig Sandqvist i målet, han ser ut att fortsätta på sin nya stabila linje. Jille visade att han var taggad, pigg och kvick som vanligt. Dessutom måste man berömma vår kapten Daniel Andersson, alltid lika stabil, alltid spelar han med samma hjärta. En äkta krigare.
När andra halvlek startar står jag på ståplats med ett stort leende. Mina förväntningar ser ut att infrias och det första steget mot en högre position i tabellen ser ut att tas av de ljusblåa. Endast 4 minuter in i den andra halvleken suddar Kalmars U21-pojk Rasmus Elm ut mitt stora leende med ett finfint skott efter snyggt väggspel. Tungt, men ack så typiskt.
Spelet böljar mycket under den andra halvleken, men inget av lagen skapar de där riktigt heta lägena. Ett par ströchanser var samt en del hörnor, som alltid är en möjlighet, är det enda de båda lagen tillsammans lyckas skrapa ihop fram till att det återstår ynka ett par minuter. Trots att Malmö under en dryg kvart haft ett litet övertag och varit det lite mer förande laget smäller Kalmars storstjärna Rasmus Elm in sitt andra mål för dagen och tystar en hoppfull publik som börjat tro på en ljusblå seger. 2-1 kom verkligen som ett slag i magen, orättvist (med tanke på det himmelsblåa övertaget för tillfället) och tungt. Men väldigt, väldigt talande för Malmös säsong hittils.
En skott ur dålig vinkel från Gishe och en nick precis över ribban i slutsekunderna av Daniel Andersson var så nära vi kom en kvittering och när slutsignalen ljöd mot den mörkt ljusblåa himmelen la jag huvudet i händerna och suckade tungt, varför?
En påtaglig himmelsblå ineffektivitet och obeslutsamhet råder och för att inte säsongen ska sluta i misär krävs förbättring. Något måste göras. Ny energi måste in i laget, kanske är det dags för radikala ommöbleringar?
Vi är Malmö FF, stolta Malmö FF.
Att inte tillhöra toppen av Allsvenskan är inget alternativ för oss.
Det är dags att sätta ner foten!
