Pride and Prejudice: Om AIK i samtiden.
Dom senaste dagarna har haft många positiva nyheter. Efter segern mot Mjällby följde en fördelaktig lottning med både hemmaplan, och det på pappret lättare motståndet BK Häcken i semifinal. Hockeyverksamheten som släppt ”bomben” att ekonomin inte såg bra ut fick behålla elitlicensen. Men en nyhet har överskuggat allt annat, nämligen den att AIK kommer att delta i paraden i Stockholm Pride festival.
Reaktionerna var både väntade och överväldigande, för ingen hade väl trott på en så pass livad debatt som den Gnagarforum haft dom senaste dagarna. I vanlig ordning spenderade någon filur på den mycket respekterade och högklassiga tidningen Aftonbladet några minuter på vårt forum. Resultatet, som vanligt, var en artikel om vad vi Gnagare tycker om saken.
Artikeln har bytt skepnad, antagligen på grund av reaktioner från läsare, och framstår inte längre på ett fullt lika negativt sätt. Men att en artikel om hur AIK supportrarna rasar mot deltagandet i Pride var förstås att vänta. Klubben berör och har enormt genomslag i media, det blir så här och det vet vi ju. Men alla nyheter har dock inte varit negativa, i dem flesta så framstår vi i ett positivt ljus.
Diskussionen har dock pågått. Och i den har termen politiskt korrekt susat fram och tillbaka så man trodde det var tennis i Båstad.
AIK ska inte delta i jippon hette det, och nu hade dom politiskt korrekta invaderat idrotten också. Visst handlar det om ett jippo, det är ju otvivelaktigt en väldigt aktiv grupp när det gäller lobbying och påtryckningar. Men sanningen är ju ändå att det inte är politiskt, det är inte en marsch med syfte att riva upp en lag som stämplar homosexualitet som ett brott.
Nu kom jämförelse med judendomen fram. Måste AIK ta ställning emot Adolf Hitler för att inte bli stämplade som antisemiter var ett av argumenten. Botten vad nådd vad det gällde nivån på debatten. ”Man blir mörkrädd när man ser vad folk skriver.” Mona Enanders citat i artikeln om fansens raseri var inte svårt att skriva under på. För det handlar inte om att klubben måste delta för att vi är rädda för att bli stämplade som homofober.
Och det handlar heller inte om att få en politiskt korrekt stämpel som årets hetero eller liknande priser.
Det finns så mycket man måste behandla med det här ämnet men jag börjar med att konstatera att rätten till sin egen sexualitet är en politisk fråga. Men det är inte en politisk fråga. Förvirrad? I grund och botten är det väl en politisk fråga, men nu när vi väl valt att leva i en demokrati så finns det ingen anledning att göra politik av lika rättigheter för alla medborgare. Diskrimineringen sker inte på ett politiskt plan och därför är inte lösningen en politisk sådan. Rätten till ett privatliv och att inte behöva leva i skräck för den man är.
Är det en politiskt fråga som AIK inte ska ta ställning till?
Eller är det sunt förnuft att alla är lika mycket värda?
På grund av den kultur som omger idrotten så borde det vara en av dom platser där människor döljer sin homosexualitet mer än vanligt i samhället. Jag talar inte om att man är rädd för att grabbarna ska tro att man stirrar på dom i duschen efter matchen. En del av våran kultur inom idrotten, även supporterkulturen, handlar om att förstärka det som är manligt, genom att använda det som är kvinnligt som negativt. ”Ställ dig upp din jävla kärring.” ”Du spelar ju som en bög ju.”
Supporterskap och idrottande handlar om tillhörighet och att få vara del i någonting större än sig själv och det vanliga i livet. Jag bor inte i Solna men känner mig nästan mer hemma när jag går av tunnelbanan där än i Sätra där jag bor. Det är för att Solna är en del i min trygghets zon. Den värld som jag valt att vara med i, där det enda vi har gemensamt är att vi håller på ett lag. Det går att argumentera om saken men jag kan garantera att om vi gör en lista över senare års mest populära ramsor så hamnar följande på Top3:
”Allmänna Idrottsklubben - AIK.
Vi är överallt - men det är inte ni
För ni är Djurgårdsjävlar.”
Jag väljer att lägga fokus på ordet allmänna. En stor del av AIK:s identitet är att alla får vara med: rik, fattig, man, kvinna, heterosexuell och homosexuell. Vi är överallt. I AIK måste det finnas en trygghets zon, alla måste känna sig välkomna. Därför finns det inte bara Black Army utan även andra supporterföreningar, för dom som inte känner att dom passar in i BA.
Det finns Ultras Nord för dom yngre killarna på Norra, det finns en prägel hos Smokinglirarna att man gärna tar emot lite äldre medlemmar. (Men inte enbart dessa förstås.) BA klagar inte över att det finns konkurrens, dom är bara glada att det finns ett alternativ för alla. Det lite tråkiga är ju att långt fler borde bli medlemmar i dessa supporterklubbar.
Jimmy Wallingstam jobbar med AIK-stilen för att alla ska få vara med, alla ska få ha en plats i gemenskapen. Den är inte bara för att ungdomar som spelar i AIK ska lära sig att respektera varandra och motståndarna. Det är mer därtill, för att AIK som förening ska föregå med ett gott exempel.
Man får sällan välja att vara förebild, det är bara något man blir. Alla tar inte det på så stort allvar, jag är glad att klubben i mitt hjärta känner ett ansvar. AIK som förening förmedlar till omgivningen att här är vi, och vi välkomnar alla i mängden.
Gör du det?
Som många påpekat så är en viss procent av samhället homosexuella, den exakta siffran är irrelevant. Det viktiga är att när vi snittar tjugotusen i Allsvenskan, då finns det flera på läktarna som inte går hem till en flickvän utan en pojkvän istället, eller viceversa. Jag har ett favorituttryck som jag brukar använda. AIK tillhör ingen, det är något vi har tillsammans. På samma sätt som rasism uteslöt vissa supportrar på 80 och 90- talen så hindras en del idag att vara med. Men titta på vad som hänt sedan dess. I dagens trupp finns två spelare som är precis lika mycket Gnagare som jag, Bojan Djordjic och Martin Kayongo-Mutumba.
Nu säger inte jag att Gnagare och åttiotalet innebar att man automatiskt var rasist, men rasistiska element var ett problem. När jag lekte på skolgården i ettan så bråkade vi om en stor rutschkana. Två lag, det gällde att kasta ner dom andra. AIK mot Djurgården var indelningen. Vi kalla oss inte AIK dock, utan hade namnet ”dom svarta hakkorsen”. Ungar på 7-9 år tyckte det var coolt att kalla sig så, förmodligen för att ett äldre syskon inspirerat dom. Vi visste ju redan då hur ett hakkors såg ut, dom var sprayade lite här och var men ingen visste ju vad symbolen stod för i ett större perspektiv, speciellt rent historiskt.
En del tycker AIK inte ska syssla med annat, det är en fotbollsförening och ingenting mer. Jag kan respektera den ståndpunkten men för mig så är AIK mer än en klubb. FC St. Pauli och FC Barcelona kanske har större skäl att känna på detta vis, och varför inte, just dessa två klubbar är ju oerhört politiska. För mig är det viktigt att AIK tar ett ansvar bortom Karlberg och Råsunda. Föreningslivet har alltid haft en nyckelroll när det gäller att bygga upp samhället i Sverige, allt från knattefotbollen till scouter och fritidsgårdar.
Det handlar inte om att AIK skall ta ställning till något, man försöker inte utesluta dom som röstar på vänstern, eller dom som är medlemmar i Svenska kyrkan. Man försöker förmedla för alla som ser upp till AIK att här utesluter vi ingen. Även om en person har, ska vi säga skeptisk syn på homosexuella, det betyder inte att dom inte är välkomna i AIK nu. Saker och ting är inte alltid svartvita, vad klubben gör är att ställa sig upp och stolt meddela att vi respekterar individens rättigheter och allt vad det medför.
Vi dömer inte människor baserat på deras sexualitet, eller deras åsikter om andras sexualitet.
Och finns det egentligen en mer lämpad klubb än AIK när det gäller att ta ställning?
Vem vet mer om att känna en viss sak oerhört starkt och veta att man har rätt, men från samhället få totalt oförstånd. Att ständigt målas upp på ett felaktigt, stereotypiskt och grovt förolämpande sätt.
Att behandlas som att man inte har grundläggande mänskliga rättigheter, att hunsas omkring av makthavare som inte bryr sig om dig utan bara vill låna din auktoritet för att få bra press. Let’s face it, ett liv som Gnagare är att leva under konstant diskriminering från avundsjuka klåpare på tidningar, fotbollsförbund och småbröder.
Ett Gnagarliv är Pride and Prejudice.
