Krönika: Framåt och uppåt
Sirius vårsäsong samt höstpremiär har varit mestadels under all kritik. Johann Bernövall försöker förstå varför och manar till mod inför höstens hemmapremiär i morgon.
Vi är en del supportrar som lider just nu. I allsvenskan är Öisare och Järnkaminer som är förtvivlat frågande till varför deras lag gör usel insats på usel insats. För oss Siriussupportrar kommer den usla vårsäsongen kanske inte som en lika stor överraskning., även om jag tillhörde de relativt många som närmade mig säsongen med försiktig optimism. Kombinationen av en oförglömlig och underbar bandysäsong och en stark fotbollshöst 2008 skapade förhoppningar, som jag fortfarande tror inte var helt orealistiska. Övre halvan, kändes innan säsongen som en reell möjlighet., trots diverse orosmoln på den blåsvarta himlen. Ny orutinerad tränare var ett, en osunt stor spelaromsättning en annan. ”Ante” Eriksson, vår i sina bästa stunder särklass bästa spelare försvann till allsvenskan. Viktiga pådrivaren (trots att vissa inte hävdar det, han var viktig!) Haris Skenderovic släpptes av oklar anledning till Syrianska. En närmast ny backlinje värvades. En backlinje som har visat sig vara det kanske största problemet under våren. Dels har de tre nyförvärven (Ismail, Söderbring och Blomgren) varit skadade mer eller mindre hela tiden, dels har de när de varit friska inte levt upp till förväntningarna. Samtliga av Sirius nyförvärv har visat sig mer eller mindre misslyckade, med Sphetim Hasani som enda undantaget. Det måste tyda på att någonting fel i organisationen. Teorier om vad det är som varit och är fel lämnar jag åt folk med större insikt i värvningsprocessen, men att värva spelare som gått halvskadade i tidigare klubbar har visat sig ödesdigert. Självklart kan inte lågvattenmärken som t.ex. fem insläppta mål mot ett Trollhättan som många anser inte har något att göra i Superettan bara skyllas på dåliga värvningar. Det finns tusentals faktorer som ledde fram till höstpremiärens pinsamma förlust. Så där ja. Dags att sluta älta det som varit och se framåt. För framåt och framförallt uppåt måste vi.
Förhoppningen om övre halvan är död. Nu handlar det om överlevnad. Att visa hjärta, precis som man gjorde förra året när vindarna blåste som snålast. Att jobba för varandra och andra slita klyschor som förr visat sig skilja agnarna från vetet. Jens T Anderssons vara eller icke vara tänker jag inte gå in alltför mycket på. Men hans och klubbens framtid baseras i mina ögon på en enda sak: Hans förmåga att nu mobilisera spelarna, få de att slita som om det gällde livet. För det gör det, för en del av oss. Det är viktigt att komma ihåg för både spelare och ledare. Vi som lägger ner tid, pengar och stor del av vår hjärnverksamhet på Sirius kommer att stå vid deras sida tills den sista sparken.
Vi står inför en höst som är ofantligt viktig för klubbens framtid på många plan. Framförallt ekonomiskt är en plats i Superettan viktig för visionen om Allsvenskan 2012. En vision som ter sig mer och mer färgsvag. Norrettan är långt under Superettan. Så enkelt är det. Publiken skulle med all sannolikhet minska, många av spelarna fly. Men dit ska vi inte. Vi har flera gånger under säsongen sett ett Sirius med otrolig potential. Anfallsspelet har de senaste omgångarna äntligen sett riktigt bra ut. Mani Tourang är tillbaka och kan bli en viktig nyckel till att vi ska återupprepa fjolårets bragdhöst. Fler skadade rapporteras vara på gång tillbaka, Daniel Hoch som komplement till på senaste tiden mycket pigga Österberg och Hasani kan bli mycket trevligt.
Det är viktigt att minnas att vi klarat den här situationen förr. Vi ska klara oss. Vi ska inte möta ESK nästa år. Vi inleder med 3 poäng mot Syrianska i morgon.
Till sist:
Till alla mina fellow supportrar därute: Knyt inte näven i fikan i höst, knyt den öppet! För vi är Sirius och Studan är vårt hem. Kom igen blåsvart!
