Krönika: Det är nu vi visar vår kärlek
Det är nu när det går som tyngst som jag står som stoltast. Att bära den blårandiga tröjan är bland det finaste man kan göra enligt mig. Det är nu vi supportrar ska visa vår kärlek till klubben vi älskar.
Det är i dessa stunder som jag är som stoltast över att vara djurgårdare. Tro mig inte om ni inte vill. Visst var det roligt att stå på Stadion när Patrick Amoah gjorde 8-1 målet mot Elfsborg 2005. Visst var jag stolt då med. Men då fick man ofta höra ”Du håller bara på Djurgården för att de vinner”. Vilket jag verkligen inte gör.
Det är nu man bevisar sin kärlek och sin trohet mot klubben i ens hjärta. Jag vet inte med er, men i Göteborg och i Kalmar sjöng jag ”sjung för gamla djurgår’n” ända från hjärtat så det skrek om det. Jag har aldrig varit så stolt över att bära den blårandiga tröjan som i Kalmar. När Milic var den enda spelaren från laget som tackade av fansen ordentligt och vi stod och hoppade och sjöng ”Alltid oavsett – förevigt Djurgården”, vakterna kollade på oss som om vi var dumma i huvudet. Men det är kärlek och inget annat. Man är helt enkelt stoltare för att man bevisar att man älskar klubben oavsett hur det går.
Jag är grymt nöjd över övriga fans insats i år. Alla hoppar och sjunger trots underläge. Ingen sviker, inga ”avgå-ramsor”, vi tror och hoppas på vårt Djurgården alltid oavsett helt enkelt. Men visst börjar vissa tröttna. Men när man älskar någon så visar det sig på ett annorlunda sätt när det går dåligt för den man älskar. Jag älskar Djurgården, VI älskar Djurgården och det ska vi fan visa ordentligt. Det är nu när det går som sämst som jag stöttar som mest, älskar som mest och vägrar sluta visa min kärlek för Djurgården. Det är nu Djurgården behöver oss som mest.
Vissa gnäller på spelarmaterialet, det är ett av Allsvenskans tunnaste helt klart. Vi behöver nyförvärv. Men spelarna som finns i klubben behöver vårt stöd nu. Så länge de ger sitt bästa, så länge de kämpar för Djurgården. Så länge de bär en blårandig tröja är jag villig att dö för dem.
