Inför MFF-HBK
Vår man i Motala har bestämt sig, nu vänder det!
Det står klart nu. En match återstår innan årets Malmö FF har mött samtliga lag i Allsvenskan. Därefter vänder serien. Malmö FF ligger på en elfte plats, med 17 poäng och tolv mål gjorda. Det går inte längre att prata om en strög start eller en trevande inledning. Vi är precis mitt i säsongen, och det är precis så här bra vi är.
Under den första halvan har vi ofta varit tvungna att älta otur, stolpskott och felaktiga domslut. Det är en försvarsmekanism, att leta efter förklaringar som mildrar smärtan. Det fungerar bra vid enstaka tillfällen, men efter fjorton seriematcher och ett respass i cupen går det inte att förbise de kalla fakta att alla lag har otur och alla lag har ibland både stolpar och domare emot sig. Ändå finns det alltid lag som toppar tabellen. Anledningen är enkel; de har gjort bättre ifrån sig.
Vi har varit med om det här i ett par år nu, att MFF inte lever upp till varken sina egna eller andras förväntningar. Varför? Jag vet inte, och det är det väl ingen som riktigt gör. Men problemet kommer diskuteras ända tills det har vänt. För det kommer vända, det är väl det enda vi kan vara riktigt säkra på. Är det någon som verkligen tror att Malmö har tagit sitt sista guld? Vem menar på allvar att vår nya arena är byggd för att uppmuntra oavgjorda matcher? Finns det någon som tror att fotbollen i stan är i en sådan form att ungdomar i framtiden hellre kommer söka sig till ishockey, tennis eller bowling och att produktionen av malmöitiska fotbollstalanger upphör?
Jag är i grunden obotlig optimist när det gäller mitt fotbollslag. Men jag ska erkänna att även jag tvingas ifrågasätta den egna kärleken och passionen efter 1-1 mot Brommapojkarna och när både Trelleborg och BK Häcken ligger högre upp i tabellen. Varför håller man på? Hur orkar man? Jag har något slags inre resonemang; där alla skitmatcher, snöpliga förluster och onödiga baklängesmål man medvetet utsätter sig själv för är i själva verket investeringar. Investeringar som ger utdelning först den dagen det vänder. Har man känt sorgen nere på botten så uppnår man en högre form av glädje på toppen, typ. Därför, som i sången, lämnar jag aldrig mitt kära lag.
Men vändningen måste komma. Kanske får vi vänta till nästa år, eller året därpå. Eller så krävs det att Zlatan kommer tillbaka eller att Patrik Andersson blir både tränare, sportchef och stadionspeaker för att Malmö FF återigen ska skörda framgångar. Fast trivsammast och enklast vore om alla bestämde sig för att förändra situationen redan nu, med start i matchen mot Halmstad.
Hallands främsta bollklubb har likt Malmö dalat sedan framgångsåret 2004 och fört en ljummen tillvaro kring mittenstrecket och ingenmansland. En tiondeplats med en poäng mer än Malmö och fjorton mål har man mäktat med hittills i år. Det är en perfekt motståndare för ett dubbelmöte, om alla bara bestämmer sig.
De 200 som närvarade och gjorde lördagens träning till en förmiddagsfest hade bestämt sig. Ungdomarna Hamad och Sudic har under våren visat att de bestämt sig. Daniel Andersson bestämde sig nog för länge sedan. Det sägs att Labinot Harbuzi också har bestämt sig, och är därför åter med i truppen.
På måndag vänder serien, men kanske också läget för landets finaste fotbollförening? Framåt Malmö!