Krönika: Packa upp mörkerkikarna!
Allt pekar på att Rasmus Bengtsson går som Bosman efter säsongen och skadelistan blir längre för varje dag som går. Var finns ljuset vid tunnelns slut?
Det är semestertider. Tid för lugn och ro. Fast jag känner inget lugn och ingen ro, åtminstone inte när jag tänker på TFF. Sedan säsongen återstartade för några veckor sedan har de enda TFF-relaterade nyheter som nått mig varit dåliga.
Fast innan ni läser vidare vill jag göra ett klargörande:
Om ni redan känner er lite nere kring TFF:s nuvarande situation kanske ni ska läsa något annat.
Rasmus Bengtsson gör succé i U-21 EM, ingen bryr sig
Redan innan Rasmus gick in i U21-EM var det i princip klart att han skulle lämna TFF under sommarens transferfönster. Hans fantastiska insats under slutspelet gjorde det än mer uppenbart att han skulle lämna TFF för något större och bättre snarast möjligt. Vad har då TFF fått för bud på sin duktige mittback så här långt? Inget. Zilch. Nada. Inte ens ett träningsläger i Portugal (Alla TFF:are med självaktning förstår den referensen). Och nu står TFF där med mössan i hand och hoppas att någon ska erbjuda sig att lägga ett skambud på Rasmus, så att vi åtminstone ska kunna dra in någon struntsumma för honom.
Istället för de kaffepengar som det hela tiden varit tal om riskerar nu alltså TFF att inte få en spänn, samtidigt som Rasmus kan gå gratis till någon glamorös klubb i Turkiet med alldeles för många konsonanter i namnet eller något norskt mittenlag med för låga ambitioner. I vanliga fall brukar jag inte sakna ord, men just nu hittar jag inte dem. Jag famlar efter ett fint sätt att formulera mina tankar på, men allt jag kan skriva är: Fy fan, fy fan, fy fan. Det är precis så jag känner inför hela den här transfersoppan och i nuläget verkar det inte som att jag kommer att få anledning att tycka annat heller. FY FAN!
Att kalla det för skadehelvete är en skönskrivning
TFF:s skadesituation har fått mycket uppmärksamhet, med all rätt. I nuläget har TFF ett helt a-lag på skadelistan, inklusive några avbytare. Det är överansträngda baksidor på lår, allvarliga ledbandsskador och brutna lilltår, allt i en salig röra. Förklaringarna är många, några skyller på träningsupplägget, andra på planerna där underlaget är ömsom för hårt och ömsom för mjukt, eller beror det kanske på att TFF ofta värvat spelare som är eller har varit väldigt skadedrabbade? Kanske är det bara ren otur, för en olycka kommer ju som bekant sällan ensam och i så fall har TFF fått någon slags grupprabatt kan jag tänka.
Jag har ingen rimlig förklaring till att just TFF drabbats så hårt av skador den här säsongen. Kanske en fjäril viftade lite för hårt med vingarna när den lyfte från en blomma i Amazonas? Det enda jag vet är att det skadeländet drabbat TFF hårt och att det lag som innan sommaruppehållet hade en fin placering på övre mitten nu är en spillra av sitt gamla jag. Vissa av nödlösningarna som Tom och Alf fått ta till har visserligen fungerat alldeles utmärkt, men det finns inget lag som klarar av så här många skador utan att prestationerna på plan blir lidande. Som det ser ut nu ligger det tyvärr närmre till hands med bottenstrid än något annat.
Som tur är har jag massor med annat, mer upplyftande, att sysselsätta mig med under min semester förutom TFF. För tre raka förluster talar sitt tydliga språk och i nuläget finns det inte mycket som tyder på någon markant förändring. Lika bra att packa upp mörkerkikarna, för det kommer att ta ytterligare lite tid innan vi ser någon ljusning i den här tunneln.
Fast alldeles oavsett hur det går kommer jag självklart att stå där på Vångavallen och ge mitt stöd till laget, precis som vanligt. Jag kommer bara att se lite buttrare ut.
