Måndag morgon: Candide och Ann Heberlein
"Som ledare och spelare ska man naturligtvis tro på sina idéer. Vara optimistisk. Men om det går i stå, vad gör man då?"
Himmelsblå supportrar fortsätter att ställa sig bakom sitt lag och ger spelarna det nödvändiga stödet. Som det ska vara. Vi visar (oftast) ett stort tålamod under matcherna, alltmedan resultaten uteblir, även om vi skriker oss hesa när de 90 minuterna är till ända. Sedan vrider vi oss i plågor när vi ännu en gång får höra om oturen, om vårt vackra passningsspel, om att målen görs på träningar. I kväll är det en i raden av ödesmatcher, det här är bara början om det vill sig illa. Och vad talar egentligen för att det ska vända? Går det att vara optimist?
Voltaire skrev att ”optimism är det vanvett som håller fast vid att allt är gott även när det är ont”. Det är i skenet av de orden som jag dessvärre ser uttalanden om otur och att det snart måste vända.
Det är behagligt att vara optimist. Det är lätt att blunda för det ovälkomna och hoppas på det välkomna. Hoppas, hoppas, hoppas; snart vänder det och då… Som ledare och spelare ska man naturligtvis tro på sina idéer. Vara optimistisk. Men om det går i stå, vad gör man då?
Springer man på motgångar om och om igen kan man antingen skylla på andra orsaker eller göra om och göra annorlunda. Tålamod är bra, dumdristighet är det inte. I livet, liksom i sportens värld, måste det finnas ingredienser av realism och klarsynthet. Funkar det inte så funkar det inte. Skönhet för skönhetens skull kan man beundra på konstmuséer.
Det är möjligt att Roland Nilsson och Hans Gren med sitt spelsätt har något riktigt bra på gång. Det är också möjligt att det kommer att ge resultat framöver. Men tiden går och topp fyra blir allt mer orealistiskt (bara det målet att hamna topp fyra känns lågt ställt för Malmö FF), samtidigt som en bottenstrid framåt hösten ter sig allt mer reell och hotande. Malmö FF har ett passningsspel på mittfältet som är vackert och målchanser skapas, men målen uteblir. Antingen kan man då som tränare fortsätta att hoppas – vara optimistisk och envis. Eller så ser man att det här inte fungerar för stunden och gör justeringar, i sättet att spela eller vilka som spelar. Det är möjligt, för att återgå till början på det här stycket, att några enkla mål i de närmaste matcherna förlöser allt. Men hur länge ska vi våga hoppas på detta?
Jag ropar inte på någons avgång. Vet inte vad det skulle tillföra faktiskt om det inte står någon oerhört kompetent tränare i bakgrunden och väntar. Men jag ropar efter förändring. Det behövs kanske inga stora förändringar, men något måste göras. För just nu ligger MFF på en elfteplats (11:a) och vi är många som börjar tycka att ”snart måste det lossna” låter allt mer ihåligt (fast må jag ha fel, redan till i kväll).
Jag avslutar med några rader ur Ann Heberleins Det var inte mitt fel. Hon sammanfattar omedvetet läget Malmö FF befinner sig i på ett bra sätt:
”Människor behöver dela upplevelser med varandra, behöver stöd och uppmuntran för att lyckas och beröm när de uppnått något. Lika viktigt är det att få hjälp att reda ut vad som gått snett när man inte uppnår önskat resultat. Första hjälpen är naturligtvis att få veta att man gjort fel. Först när man ser sina tillkortakommanden i vitögat kan man ta itu med dem.”
