Krönikan: Att springa på AIK i Italien
Fotboll är en kultur som kan bryta flera språkbarriärer. Och som sprider sig över gränser. När det gäller AIK är det inget undantag. Snarare tvärtom. Redaktionens Tommy Arvidsson delar med sig av ett semesterminne under sommaren.
Det är i början på juli månad och jag befinner mig i Italien för första gången i mitt liv. Jag har semester och varvar tågluffande med att umgås med bekanta. Denna kväll sitter vi ute på en stor balkong i ett hus i bergslandskapet i Lombardia. Det är mörkt ute, luften är härligt frisk men full av jobbiga flygfän. Det var meningen att det skulle bli en blixtvisit i huset men när tortellinin, parmesanosten och flaskan med det vita vinet korkats upp så förstår jag att vi kommer att bli här en stund alla fall.
Det gör inte mig något, jag har inte bråttom fast klockan är efter tio på kvällen. Men min vän Federica, som har tagit med mig till hennes föräldrars hus norr om Milano, vill helst få besöket överstökat så fort som möjligt. Vi måste tillbaka till Milano senare under kvällen. Jag ska åka vidare till Venedig och Gardasjön dagen efter medan Federica ska ta sig till Genoa. Det är bland annat meningen att vi ska kolla upp tågtider för morgondagens resa på Internet nu när vi är här.
Det är första gången som jag träffar Federicas föräldrar. Försöken att prata med Ennio Croci, Federicas far, blir till ”namndroppande” av spelare som Pavel Nedved, Zlatan Ibrahimovic, Tomas Brolin och Gabriel Batistuta.
Jag nämner förstås också ”AIK” och ”Champions-league-una-vez”. Ennio Croci vill och försöker verkligen prata engelska men förbannar sitt kunnande då han inte kan få fram de ord han önskar. Han vill till exempel väldigt gärna berätta om sin son som försörjer sig som fotbollspelare i ett serie-c lag som jag nu glömt namnet på.
Min spanska, som jag blandar med min engelska, är inte helt lyckad heller visar det sig. Men vill man prata fotboll så går det - på ett eller annat sätt.
Efter att jag ätit upp maten går vi in i vardagsrummet. Den vithåriga mannen ställer sig besvärat på knä framför högen av videoband som han förvarar på golvet mittemot den öppna spisen. Efter en del stönanden och högljuda Italienska funderingar, jag misstänker att kulmagen inte gör det enkelt för honom att resa sig upp, så finner Ennio det han söker. Bandet åker in i videon.
Tydligen är jag inte den enda som har kvar den apparaten i hemmet.
"Giacomo Croci! Giacomo Croci!"
Ennio pekar på tv-apparaten som visar en fotbollsmatch. Han upprepar sin sons namn när denne på en fotbollsplan omgiven av snö gör en bicykleta i straffområdet som sitter i det högra krysset.
Ennio spelar tillbaka videobandet och visar målet igen.
Och igen.
Sedan byter han band för att visa en ny match med sin son Giacomo. Det går inte utan problem, jag misstänker att alkoholen ställt till problem med motoriken denna sena fredagskväll. Ennio petar konfunderat på de olika fjärrkontrollerna, ibland också i sin vita mustasch. Tillslut får han till det och vhs-bandet rullar igång.
När bilderna väl rullar denna gång så finns Ennios son Giacomo med i en träningsmatch. I motståndarlaget återfinns bland annat Andrea Pirlo, Rui Costa och Andriy Shevchenko. Giacomo Croci dyker på Milans målvakt men misslyckas med att få in bollen.
Vad ska man kontra med nu? Sin egen division-7 karriär, som turligt nog inte finns dokumenterad någonstans – eller med AIK?
Svaret blir givet.
Den trådlösa internet uppkopplingen i familjen Crocis hus i Varese är dock inte den bästa. Efter en stund så rullar Nebojsas mål mot Barcelona i Champions league igång, men det är en hackig version som spelas upp på Youtube.
- Ah, un gol Brasiliano!
Det är vad Ennio stönar fram som omdöme om Nebbos lobb på Råsunda hösten 1999.
Jag har bara träffat Ennio i en halvtimme men vi uppskattar varandras sällskap då passionen till fotbollen för oss samman. Efter att ha försökt titta på Nebos mål i en version där bilden rullar hela tiden så ger jag upp efter några försök. Datorn vill helt enkelt inte. Men mitt i allt får Ennio en lidnersk knäpp när han ser AIK-märket. Ennio lyfter sin högra arm med pekfingret i vädret och utbrister:
- Kurt Andersson! Kurt Andersson! Kurt Andersson!
Jag lyckas efter stund ta mig in på Wikipedia. Och minsann, Kurt Andersson hade inte bara spelat fotboll i AIK, utan även i Varese. Men det var dock många år sedan, tillräckligt många för att jag som trettiosjuåring aldrig någonsin hört talats om Kurt Andersson. Men det hade Ennio Croci.
Vi är alltså överallt, till och med i en liten stad som Varese, som är belägen vid den Schweiziska gränsen. Bara 40 minuters bilresa från Lugano; där Patrick Englund en gång i tiden hyllades som mittback.
Men det är en annan historia. Vi AIK:are kan alla fall bocka av Varese på kartan – där har vi varit.
Tack Kurt Andersson och Ennio Croci för det!
