Vi tycker om MFF: "Räkna chanser är en tröstnapp för losers"
Veckans panel laddar upp inför lördagens derby. Läs vad Ole Törner, Anders Roth och Jon Nordström tycker och tänker.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Ole Törner
Sportjournalist på Skånska Dagbladet, innan dess på Arbetet, med sydvästskånsk idrott som specialitet och med Malmö FF som brinnande intresse. Bloggar om MFF på Skånskan.
Anders Roth
Första riktiga MFF-minnet är när Pettersson & Prytz tränade på Pilängsplanerna i Lomma där det först togs autografer för att sedan fråga vad spelarna hette. Har följt laget fram och tillbaka sen dess.Tycker om att borra ner sig i supporterkulturer och att skriva.
Jon Nordström
38-årig MFF:are i västbaltisk landsförvisning. Med i MFF-knattelag/fotbollsskola 1977-1979. F.d Himmelriketskribent, numer tvångsmässig bloggare på siten mffjon.blogspot.com.
Efter en inte särskilt underhållande tillställning lyckades Malmö ändå slå Halmstad med klara 3-0. Därefter tog laget emot AIK på hemmaplan och dominerade i stort sett på alla plan, utom i just målprotokollet. Inför bortamötet med Trelleborg, vilka är dina främsta förväntningar? Vad krävs för en seger?
Ole: Eftersom alla i och kring klubben fortfarande inte verkar ha fattat det förtjänar det än en gång att påpekas: seger är alltid det viktigaste. Det är inte fel att spela snyggt och underhållande, så länge man vinner. Tabellen är det enda korrekta måttet på kvalitet och just nu talar den ett tydligt språk. MFF har inte varit tillräckligt bra. Räkna chanser är en tröstnapp för losers, jag föredrar att räkna poäng.
För att det ska gå bra för Malmö FF krävs framförallt att man börjar prioritera att spela rätt. Där har de senaste matcherna gett hopp. Spelet har blivit rakare och mer effektivt. Borta mot Halmstads BK var det i princip 4-4-2 även om Rollegren inte ville erkänna det. Att få in Rick Kruys istället för Robert Åhman Persson har också gett en mycket bättre balans i laget. Tidigare har det mest sett ut som 6-3-1 med RÅP och Danne i knäet på ett lågt försvar. Tyvärr krävdes det en skada för att få till stånd den ändringen.
Jag var ute på torsdagsträningen och då tydde allt på att det blir en tillbakagång till det gamla. Rick bänkas och RÅP och Daniel får en ny chans tillsammans. Bara att beklaga. Det kan förvisso gå bra ändå, men det beror bara på att truppen är så pass stark att den tål att misshandlas.
Anders: Oj. Seger på Vångavallen? Framförallt krävs det kyla framför mål, vi är just nu Allsvenskans Arsenal med klackar, vrickningar och tvåvägsspel som spelar ut lag efter lag, och sen vill det sig bara inte längst fram. Håller yttrarna sig till att spela yttrar så blir det inte en enda gröt av bolltittande längst fram. Sen ska man ju veta att Molins och Larsson egentligen är forwards, så det kanske inte är så konstigt att de sticker inåt i banan.
Jon: Nej, jag tycker att det bara är att gå ut och spela vårt eget spel. Eller ja, varför inte byta ut nej mot ja, för att spinna vidare på TV4-sportens Kalkonutmärkelse till de allsvenska spelarna som nästan uteslutande börjar sina svarsmeningar med 'nej' när de intervjuas. Även så MFF-spelarna. Jag är ingen psykolog, guru eller livsstilscoach men kan tänka mig att om ordet 'nej' används oftare än ordet 'ja' så har man redan där skapat en negativitet i sitt inre. Inför matchen mot Trelleborg tycker jag att alla spelare ska måla upp ett stort JA i sitt inre samt projicera positiva målbilder på sin inre filmduk där de ser varje närkamp vinnas, varje pass sitta på läpp (även om ett tångmonster kopplat livtag,skamgrepp och är beredd till smek SAMTIDIGT, dv.s som det brukar se ut) och varje skott rassla i målnät.
Nästan på varje punkt är MFF:arna på planen bättre än sin motsvarighet i TFF. Dessa har också tappat några av sina värsta bulldozers och försöker verkligen spela boll numer. De ligger före oss i tabellen så privilegiet att vara underhund kan knappast vara deras. Som det nämnts tidigare: ligg inte på och pressa i samma tempo från minut 1 utan spela lite klassiskt brasilianskt; vila med boll, trötta ut, driv upp tempo successivt, mal ner, gör mål, kanske ett till, åter ner i vila, och så börjar man om...
Mina förväntningar är att våra mannari tvålar till Prahls överskottsmaterial med minst ett par bollar och sedan dansar rumba på Vångavallens tak!
Många jublar åt Agon Mehmetis statistik och gottar sig åt att MFF skaffat sig ett riktigt trumfkort att dra fram i slutskedet av matcherna, en super-sub. Samtidigt menar andra, däribland Jonas Thern i en intervju på Himmelriket, att en ung talang som Agon bör få många chanser att spela från start och ges tålamod samt tillåtelsen att misslyckas för att kunna växa till att bli en etablerad spelare. Vilka är dina tankar kring detta?
Ole: Inget lag klarar att spela med enbart unga talanger. Det behövs rutinerad stöttning. Agon Mehmeti har hittills spelat mycket bättre som inhoppare när Edward Ofere, Wilton Figueiredo och andra tröttat ut motståndarförsvaret. Som startspelare har han mer att bevisa. Sedan är det ju en helt annan sak att han ofta får en ganska hopplös uppgift när han startar. Om han haft en rutinerad, stark och tuff spelare bredvid sig och ett lag bakom sig där fler spelare fyllt på i anfallsspelet hade han för länge sedan slagit igenom på ett helt annat vis.
Talangen finns där, och målsinnet också. Som det är nu är han den ende killern i boxen. Övriga offensiva spelare i Malmö FF är för ofarliga och gör på tok för få mål.
Anders: Frågan är vad vi har råd med. En supersub som petar in några bollar, eller en startman som inte gör det? Med tanke på tabelläget så får han nog vara en supersub. Vet inte hur många matcher jag stått på jobb och sms:at med en kompis som sett matchen: "Som vanligt, Ålen i 80e".
Jon: Det tar mig emot att emotsäga gamle husguden Jonas Thern och i sak har han rätt: Agon ska få sina chanser match efter match från start men inte som "9:a". Han är varken target- eller "Elmander-typen" utan är helt enkelt en hemlig Agon. En hemlig spelare kan du inte placera i öppen terräng utan assistans utan en sådan kräver en murbräcka vid sin sida eller kanske till och med något framför som med sin blotta närvaro tar bort fokus från Den Hemlige och bräscherar fiendens murar för denne att slinka in i, obemärkt, kallblodigt, mankemangslös. Så visst, Agon från start i varje match men inte ensam på topp.
Jag håller också med Thern i att alla spelare inte behöver vara så förbannat synliga i spelet utan en killer som Agon ska faktiskt få vara totalt osynlig en hel match om han bara gör mål.
Hittills har årets säsong tvingat oss supportrar att leta ursäkter och bortförklaringar till det konstanta oflytet. Ofta blir domarna tacksamma syndabockar och uteblivna straffsparkar och felaktiga offsideavblåsningar direkta anledningar till motgångar. I ditt tycke, vem är allsvenskans bäste domare?
Ole: Svår fråga. Jag gillar den gamla klyschan att de bästa domarna är de som märks minst. Det var länge sedan jag retade mig på Martin Hansson, kommer knappt ihåg att han dömt, så jag drar till med honom.
Anders: Jättesvårt. Egentligen vill jag passa på frågan, men jag säger Jonas Eriksson. Kanske inte för agerandet på plan, utan för att han verkar ha vettiga förklaringar till sina domslut efter matcherna. Sen dömde han ju Elfsborgs sista match för fem år sen, bara en sån sak.
Jon: Låt mig vara snäll mot den svenska domarkåren som med sin låga toleransnivå säkert besparar de allsvenska klubbarna på ett antal matchrelaterade skador per år eftersom de flera minuter i förväg kan anticipera kommande brutala tacklingar och undvika dessa genom att blåsa för att någon råkar andas på sin motspelares häl, varpå den påblåste faller som stodo han i orkanens öga.
Även om det tar emot att säga det så måste ändå det tveksamma epitetet "Sveriges bäste domare" tilldelas Jonas Eriksson, även om det är ytterst suspekt att han som boendes i 08-området i princip dömer alla MFF-matcher på stockholmskt gräs. Han har trots allt en mänsklig framtoning och gör inte bara plattmatcher utan var riktigt bra senast när vi mötte AIK t.ex.
Övriga domarkåren verkar numera mest vara intresserade av att ha någon slags polis/väktarframtoning med rakade skallar,bockskägg och uppumpade muskler. Humorn och spelförstelsen är bristvara nuförtiden. Jag säger bara Efon Ask och Bosse Helén! Vilka profiler. Naturlig pondus och stjärnregn i ögonen. Se och lär ärade domarkår!
