Bajentugg: Hammarbys inverkan på de allsvenska publiksiffrorna
De senaste dagarna har publikdebatten blossat upp igen, därför tycker jag det passar bra men en denna repris, från augusti 2000.
”Ingen (o)partisk fotbollsälskare kan bortse från Bajens positiva inverkan på det otroliga fotbollsintresse vi haft i Sverige under ett par år. Hur är det möjligt? Och varför?
Jag kan redan nu höra muttrandet och ilskan över mitt enkla men så självklara påstående:
- Det är Hammarbys förtjänst!
Att Hammarby:are fortsätter att läsa det vet jag. Ni andra som inte redan klickat bort sidan i vredesmod vill jag uppmana att läsa vidare innan ni kommer med kritik.
Om vi ska börja med varför denna krönika började ta form i mitt huvud, så beror det på Torbjörn Peterssons krönika i DN i tisdags (9/8 -2000). Kallad ”Allsvenskans goda spiral”.
Jag ska bara plocka fram några citat ur den krönikan och kommentera dessa innan jag fortsätter:
”En vanlig måndagskväll och en enligt tabellen högst medelmåttig match, Hammarby - Frölunda på Söderstadion, ändå är det utsålt på läktarna, som om det skulle vara något särskilt med det. Det vet väl alla fotbollsintresserade i Sverige att det nästan alltid är fullt på Söderstadion. Och det har väl Hammarby:are vetat länge att det är fest på läktarna. Och många andra har svurit över hur tv och tidningar "gullat" med Hammarbys supportrar och lovordat atmosfären. Men samtidigt har bilden av fotbollen som en möjlig fest, också vanliga vardagar, fått spridning.”
Jag och väldigt många med mig anser att det aldrig kan vara ”en vanlig måndagskväll” om Hammarby ska lira. Jag tror faktiskt att det även har nått ut till vanliga fotbollsälskare, även om de råkar ha sympatierna hos något annat fotbollslag.
Många säger att det bara är en myt, det där med festerna på Söderstadion. Men har man som jag fått ynnesten att uppleva Hammarby på Söderstadion och gamla Johanneshov IP, sedan början av 60: talet, så kan jag med bestämdhet avfärda myten om att det är en myt, det där med partyt på Söderstadion. Låt mig ta några exempel och börja med det jag tror är upprinnelsen:
7 maj 1964 Hammarby – Karlstad 4-1 publik: 6721
Det är den legendomsusade matchen där Nacka gjorde comeback i Hammarby. Förväntningarna på Nacka var enormt uppskruvade och hur tror ni reaktionen blev när han redan i tredje minuten skruva in en hörna direkt i mål.
- Dom får skylla sig själva när halven böjer sig ner och målvakten inte riktigt är med på noterna, sa Nacka.
Jag tror att det var här i den tredje minuten som myten om festerna på Söderstadion får sitt fotfäste. Trots att arenan då hette Johanneshovs IP. Sedan kände publiken ett ansvar att leva upp till myten och plötsligt blev den självuppfylld. Ska vi prata om goda spiraler för Hammarbys del då kan vi inte bortse från den här minuten.
Det märkliga är att ingen brukar komma ihåg hur den här matchen slutade. Man kommer ihåg att Hammarby vann, men inte med hur mycket. Men ett minne som lever kvar i mig är att Nacka avslutade matchen i strumplästerna. Han hade fått skoskav och tog helt sonika av sig dojorna i slutet av andra halvlek och spelade vidare med endast de gula strumporna.
Jag vet att det varit stora fester när Hammarby spelat fotboll tidigare än 1964. Bland annat den fantastiska matchen mellan Hammarby och AIK på Stadion den 3 augusti 1951. Matchen slutade helt osannolikt med siffrorna 5-5.
- Var var jag? Ja, visst ja, Hammarbyfester på Söderstadion!
7 maj 1968 Hammarby – Sirius 5-2 (3-1) publik: 11 158
Matchen där grindarna lyftes av och folk strömmade in på Söderstadion. Jag tror ingen vet hur mycket folk det egentligen var, med det var åtskilliga fler tusen än den officiella publiksiffran talar om.
Nu var affischnamnet Nacka utbytt mot Rolf ”Kocken” Andersson, Tom ”Ture” Turesson och vår egen ”Kenta” Ohlsson.
Det går fler tåg sade Owe Bergström i Sirius och gjorde ett tappert försök att se ut som han trodde på ett liv efter detta.
I den vackra försommarkvällen på Söderstadion hade det ändå funnits över 12000 vittnen till hur uppkomlingarna från Uppsala spolats hårdhänt av gamla pålitliga Hammarby. 5-2 hade det blivit och det hade Källarmästarn (även känd som ”Kocken” Andersson), ”Tom Tur” och de andra grabbarna sett till. Serietabellens första rad lästes med aktning och respekt inte endast å Södermalm i Stockholm den 8 maj:
Hammarby 4 4 0 0 22 – 3 8 p.
Kocken hade gjort 11 mål på fyra matcher.
8 september 1969 Hammarby – Eskilstuna 2-1 (1-0) publik: 13 468
Hemmamatch mot Eskilstuna, seriefinal! I den ljumma kvällen var det fullsatt salong på Söderstadion och hög stämning garanterades av 13468.
Den matchen blev det stora mandomsprovet för Hammarby. Båda lagen visste vad som gällde, det var en jämn och hård fight med kamp om varje kvadratmeter.
Det tog en halvtimme innan veteranen Inge Persson kunde ge Hammarby ledningen, men smederna gav inte slaget förlorat efter den motgången utan gav igen. Tolv minuter in på andra halvlek fick man lön för mödan. Ulf Blom spelades fram och gjorde 1-1.
I denna stund hängde Hammarbys vidare öden på en skör tåt. Matchen stod och vägde. Eskilstuna var hyperfarliga i långa och tunga stötar. Inge Persson och Lasse Lundqvist stod emellertid pall på mittfältet – och det såg ut att bli delad poäng. Men fem minuter före slutsignalen fick Söders nye fotbollshjälte KENTA OHLSSON skottläge och avgjorde seriefinalen 2-1.
Sedan har vi hela hösten 1970 och från och med Åtvidaberg matchen går det att plocka vilken hemmamatch som helst den här hösten. Men jag väljer den första och det som startade myten om hösten 1970, en torsdag.
27 augusti 1970 Hammarby – Åtvidaberg 3-1 (1-0) publik: 9045
Vi samlades i god tid utanför ingångarna till Norra 25-30 man med öl, maraccas, tamburiner och koskällor, vi fick plats på E2, lite för långt ifrån mittlinjen för vår smak men det skulle vi ändra på till kommande matcher. Det var nervöst i början, men med mer bärs i kroppen och med gemensamma ansträngningar fick vi igång sången, lätt skulle det vara därför var den första sången som slog mot Söderstadions betong:
”Nananana, nananana, hey hey hey – Hammarby
Nananana, nananana, hey hey hey - HAMMARBYYY”
och med Hammarbys fantastiska spel blev det bättre och bättre och flera för oss okända ur publiken hakade på. Huden knottrar sig än idag när jag tänker på det.
Från DN den 28 augusti 1970:
”Tom Turesson 27, gnuggar sina ljuslockiga mustascher och riktigt smackar i sig de sensationella Hammarbysiffrorna 3-1 mot serieledarna Åtvidaberg inför 9045 åskådare på Söderstadion.
Tom hemköpt från Brügge i den belgiska proffsligan, hade gjort två kalasmål. Både 1-0 och 2-0:
- Jag kommer faktiskt inte ihåg en så här rolig match på stående fötter, säger han.
Å andra sidan är det på tiden att jag gör det Hammarby betalat för, dvs. skjuta mål och fixa poäng åt gamla Söder. Vete fasiken om vi inte klipper till IFK Göteborg på söndag också. Bara publiken sjunger och hurrar som i kväll så…
Toms båda mål mot Åtvidaberg var rena proffsetiketten.1-0 två minuter före pausdrickat. Lill- Hinken störtar fram mot vänsterkanten. Sparkar in en markpassning och Tom dyker upp i centrum. Han skarvar lädret mellan benen på Ulf Blomberg.
Han kommenterar det så här:
- Att tänja mig på sådana där direktslagna inpass är nog en av mina starkaste sidor.
Har gjort en hel del mål i den stilen, även hos Brügge.
Efter 15 minuter spel i andra halvlek gjorde Hammarby 2-0. Inge Persson levererar en djupledspass. Hårt trängd når Tom bollen och styr den i den del av målburen som är helt öde.
Östgötarna satsade allt för en reducering och Hammarby öppnar sig på mittfältet. Sten- Åke ”Söla” Andersson medlem av backlinjen fick fritt fram för ett skott. Via en Hammarby försvarares ben överlistar detta Ronnie Hellström i 65:e minuten.
- Då var vi lite skakade, säger Tom Turesson.
Man tänker ungefär så här:
- Ska det gå åt helsike som i t.ex. Örebro, då vi ledde med 2-1 efter paus.
Men räddningen, och i rättvisans namn, kom 6 minuter före slutsignalen. Lill- Hinken nickade elegant in 3-1.
- Det låg i luften med en pangmatch efter fallet framåt i 0-1 matchen mot Åtvid.
Kraftuttömningen i kväll ligger nära inpå söndagens nyckelmatch mot IFK Göteborg.
Med samma fantastiska stöd från publiken i nästa omgång kanske vi kan stiga över tröskeln till mittenskiktet i tabellen. Hellström i målet var storartad igen.
Julle Gustavsson (Åtvidabergs tränare):
- Hammarby spelade utmärkt rakt igenom. Och vilken publik dom har!”
1 oktober 1972 Hammarby – Halmstad 7-0 (3-0) publik: 3 962
Publikmässigt var det väl ingen succé. Men i matchen innan hade vi torskat mot Djurgården med 8-1 (Billy Ohlssons debutmatch och det är han som nickar in Bajens tröstmål) och folk slickad väl såren.
Hur som helst så blev matchen en makalös fest för oss som var på Söderstadion. Hammarby ändrade katastroflaget från förra omgången på inte mindre än åtta platser och skickade hem Halmstad med 7 mål i baken. Bollen har aldrig varit rundare på Stockholms Söder.
Från DN den 2 oktober 1972:
"Hammarby kom också igen.
- Inte gav vi upp frivilligt, det var bara det att vi hade 8 spelare som gjorde en plattmatch och då hjälpte det inte att de andra i laget spelade någorlunda normalt, menade Halmstads tränare Berndt Hugo Andersson. Naturligtvis ska vi inte förlora med 7-0 mot Hammarby, men allting gick på tok från början.
- Vi kom fel på alla bollar och med en straffspark av tvivelaktigt slag på halsen som 1-0 och ett ruskigt schabbel som betydde 2-0 i baken, var olyckorna på väg. Sedan sprack allting och några bortförklaringar kan jag inte stå till tjänst med.
Jag tror i alla fall på ett liv efter detta. Vi dunkade ner i botten, men våra tre återstående matcher mot Malmö, Örebro och Landskrona ska väl ge något mer i poäng än vad GAIS räknar med. Felet med oss idag var att vi skulle spela försiktigt och på försvar, alltså tvärtemot vad vi gjort tidigare, då vi också vunnit på vår offensiv. Nu kom vi i underläge från början och att sedan lägga om system inte var gjort i en handvändning. Vi var billiga. Att Hammarby sedan fick 100-procentig utdelning framför mål är bara en sån sak som händer.
Inte dåligt att spela 8-8 på två matcher, först 1-8 mot Djurgården och nu 7-0 mot Halmstad. Det svänger om fotbollen ibland, konstaterade Hammarbys Hasse Möller. Den storstädning vi gjort gav resultat. Försvaret höll tätt och kedjan gjorde mål på löpande band – vilken underbar dag.
- Alltid lärde ni er något, säger Sven Lindman från Djurgården, när han kommer fram. Nu känns det väl lättare?!
Som sagt – det måste ha känts betydligt lättare. Först förklarade som sopor efter 8-1 i baken mot Djurgården för en knapp vecka sen och därpå 7-0 mot Halmstad. Det skall vara bohemiga Hammarby som är inblandat i sådana kullerbyttor.
Det behövdes bara att Hammarbys generalstab tog sig samman och plockade in rätt man på rätt post, så blev det utdelning. I försvaret plockade man in en man med förmåga till intellektuellt tänkande vid namn Christer Ribohn och därmed förvandlades det tidigare hönshuset till en fästing. Ingen marknad för Halmstads vettskrämda små forwardsgossar.
Vidare gav man plats för Janne Sjöström i anfallet som därmed fick tyngd och goda idéer. Janne höll på att av bara farten göra 4-5 mål, men millimetrarna hindrade honom från att göra fler än två. Vackert så, Janne!
Tremålsskytt blev Mats Werner som egentligen inte hade i främsta anfallet att göra men som inte hindrades att resa fram då och då genom det schweizerost liknande Halmstads- försvaret och lägga tre snygga bollar i nätmaskorna.
Däremot tog det emot för Tom Turesson, som innan han sattes på avbytarbänken, fick uppleva matchens tråkning, då han 23 minuter in på andra halvlek slog en baklänges boll till sin egen målvakt Ronnie Hellström. Då hördes en röst från läktaren:
- Vackert Ture, det var första skottet idag! Strax efteråt steg han av banan.
Hos Halmstad tittade man särskilt efter Erling Persson, som expertisen söder om landsvägen ansåg borde fått chansen i onsdagens presskamp. Närmast att bryta sig ur den allmänna dystra ramen i sitt gäng var han en halvtimme före full tid i en närstrid med Ronnie Hellström. Det luktade tröstmål. Men när Erling tittade upp fick han se Ronnie ha bollen i famnen medan han själv hittade Ronnies mössa i gröngräset. Han tog den och dängde den i matjorden med illa dold ilska. Livet har sina sidor".
Matchen efter förlorade vi mot Åtvidaberg med 6 – 1. Det svänger om Bajen, myntades troligtvis efter dessa tre matcher.
9 juni 1976 Hammarby – Öster 6-0 (3-0) publik: 10 294
Folk tror knappt sina ögon. Från resultattavlan lyser de sensationella segersiffrorna 6-0 för Hammarby mot guldaspirerande topplaget Öster. Det är många som stryker en glädjetår ur ögonvrån när de kramar om sina hjältar.
Målkavalkaden lär snabbt bli historia i Hammarby. Här är berättelsen om de sex fantastiska målen:
1-0 ”Bråskan” (Dan Brzokoupil) slog en lång lyra på vänsterkanten. Billy mötte med skallen. Janne Sjöström tänkte klippa till, men ”Kenta” hade ett kanonläge och skrek till Janne att släppa bollen. Han klappade till på volley och lädret for mellan fingertopparna in i nättaket.
2-0 På träningarna har Hammarby specialtränat hörnor. ”Kenta” slår alla hörnor från vänster inåt skruvade mot Janne Sjöström som står några meter ut vid motståndarmålets främre stolpe. Han går upp och skarvar bollen endera mot mål eller vidare till Billy som står bakom. Här klaffade det första alternativet perfekt och bollen smet in bakom Göran Hagberg i Östermålet.
3-0 Exakt kopia av specialaren vid 2-0. Men var fanns markeringen
4-0 Billy slog en lågt skruvad hörna från höger. Österförsvararna missade markeringen helt igen. Kenta kastar sig fram och fick en tå på bollen som sakta rullar i mål.
5-0 ”Kentas” tredje fullträff på en låg hård Billy hörna igen. Han kastar sig framåt och träffar bollen med pannan. Bollen studsar ner i marken på mållinjen och sedan upp i nätmaskorna.
6-0 Billy avslutar målkavalkaden på en retur. ”Bråskan” skott halvklarar Göran Hagberg och det är bara för Billy att lugnt peta in bollen.
Jag framhåller än idag att det här är den bästa match jag någonsin sett Hammarby spelat. Varenda sekund var magisk och den kollektiva lycka vi tiotusentvåhundranittiofyra åskådare kände när vi svävade hemåt i tunnelbanan, bussarna eller över Skanstullsbron, den går aldrig att beskriva.
Det skulle komma nya fester det visste vi alla, men de skulle aldrig nå upp till detta övernaturliga spel. Jag lovade mig själv att aldrig glömma bort det jag kände timmarna efter den här matchen. Vad än tiden gör med mina minnesceller.
Nu märker jag att det inte går att plocka med alla publikfester som utspelat sig på Söderstadions gröna matta. Men det finns några matcher som kommer i följd som det inte går att bortse ifrån trots det olyckliga slutet. De jag menar är:
25 september 1982 Hammarby – Göteborg 4-1 (2-0) publik: 13 451
13 oktober 1982 Hammarby – Örgryte 5-1 (2-0) publik: 8 449
24 oktober 1982 Hammarby – Elfsborg 3-0 (2-0) publik: 10 682
31 oktober 1982 Hammarby – Göteborg 1-3 (0-2) publik: 15 583
Det ligger en oerhört vacker och poetisk klang över denna matchsvit. Jag skulle vilja gå in mer i detalj men märker att tiden och utrymmet inte räcker till. Men jag konstaterar att Hägersten Hot Heaven tillsammans med ”Bajen Fans” spär på myten om Hammarby, myten om publikfester.
1983 var också ett utmärkt år men sedan börjar det gå utför under ett antal år, men alltid dök det upp något litet guldkorn att ta till sig. Något som gjorde att intresset fortfarande hölls vid liv.
1988 åkte Hammarby ur efter 19 underbara år i allsvenskan, men även den sista matchen på Söderstadion mot Öster blev något speciellt. För då hyllade en grupp supportrar Hammarby med sammanslutningen:
”Sören Mannberg visade vägen” vad det stod för får jag återkomma till.
Karlstad spär på Hammarby myten ytterliggare ett varv, när vi trodde att det inte var möjligt.
Nu hoppar vi snabbt framåt i tiden och visst känns det skönt att få uppleva 1998 års publikfester och den osannolika långa rad av förstaplaceringar som Hammarby prenumererade på omgång efter omgång. Publikfesterna har fortsatt sedan dess trots mindre lyckade fotbollsframgångar 1999.
Nu återgår jag till inledningen och skulle vilja peka på några fakta som inte omnämns i Torbjörn Peterssons krönika.
1997 började det skrivas om fotboll igen på ett nytt sätt. Kan bero på Internet. Jag tror att det var inför derbyt mellan Hammarby och Djurgården, i giganternas kamp om seriesegern i div. 1. detta år. Matchen gick på Råsunda och nu laddades det upp för den första egentliga kraftmätningen mellan två supporterklackar. Då talar jag om TIFO. Hammarby sopade rent på läktaren med ett mycket vackert och inspirerat TIFO och vann även matchen på med 1-0. Med det alla talade om efteråt det var det ”Fjärde Bytet” massmedia började skriva om fotboll på ett nytt sätt. I alla fall fick jag en känsla av det. Division Ett Norra blev väldigt omskriven på grund av alla protester detta år Sedan gick Canalplus in på hösten och började testsända fotbollsmatcher inför deras start av ”Veckans match” inför 1998.
Den första matchen som sändes var givetvis från ett knölfullt Söderstadion, var annars:
1 oktober 1997 Hammarby – Djurgården 2-2 (1-2) publik: 9 127
- Ni minns va?
”Ska vi se om Hammarby hinner slå hörnan, ja det måste väl dom hinna va?
Kan Sandell vara så grym att han blåser av innan dess?
Här kommer då hörnan å där kommer Eskilsson DÄR E DET SKOTT OCH DET ÄR MÅÅÅÅÅÅLLL!!
DET ÄR MÅÅÅL! (publiken VRÅLAR och regnet öser ner)
Det är Filip Bergman som gör 2-2 på över tid!!! *fortsatt publik VRÅL!!”
Sedan skulle Canalplus köra igång ”Veckans match” den allsvenska säsongen 1998 och vad var då naturligare än att placera sina kameror Söderstadion, för att få så bra goodwill som möjligt.
4 apr 1998 Hammarby – Örebro 3-1 (0-1) Publik: 9 571
Tidningen ”Fotbollsextra” hade på första sidan rubriken ”Festen på Söder har bara börjat”.
Och kommer ni ihåg den här recensionen, av signaturen Orwar i samma tidning:
”Vilken känsla! Vilken glädje! Vilken fest! Jag har suttit på Santiago Bernabeu i Madrid. På Wembley i London. På San Siro i Milano.
Och jag vet hur det känns när en hel stadion kokar. När den lyfter och betongen börjar skaka. När det sjungs, viftas och när inte ens den mest stillsamme kan sitt still.
Rysningarna efter ryggen. Armarna som knottrar sig. Och så det där stora fåniga leendet som inte går att få bort.
Och varje gång har jag tänkt samma sak:
- Varför kan vi inte få uppleva det här i svensk fotboll?
I lördags gjorde jag det. I Stockholm, när allsvenske nykomlingen Hammarby tog emot Örebro. Okej – Söderstadion tar knappt en tiondel så många åskådare som Bernabeu. Eller Wembley. Eller San Siro.
Men stämningen engagemanget. Känslan. Rysningarna efter ryggen och armarna som knottrar sig. Det var precis likadant. Och leendet. Det där fåniga leendet. Det går jag fortfarande omkring med.”
Sedan fortsatte säsongen med derbyfester som fotboll Sverige aldrig sett maken till. Tidningarna tog till och med fram speciella derbybilagor.
1998 AIK – Hammarby 0-1 (0-0) publik: 31 237
Hammarby – AIK 0-2 (0-1) publik: 33 094
Och det fortsatte och eskalerade 1999 i och med Djurgårdens inträde i det fina fotbollsrummet.
Själva åkte vi på en så ångestladdad säsong att jag inför den här säsongen skulle skratta mig lycklig över en trygg plats i mittens rike. Trots det slogs folk om att få en plats på anrika Söderstadion.
För några dagar sedan började jag fundera över hur många matcher i rad Hammarby haft med den magiska publiksiffran tiotusen+ på hemmamatcherna.
Och kom fram till att ingen av de klassiska säsongerna 1959, 1970, 1982, 1998 slår årets sju raka. Och för att göra det hela ännu bättre så plockar vi med förra årets tre sista matcher också. Här är raden som jag hoppas fortsätter till den 28 oktober i år.
1999
Hammarby – Djurgården 2-1 (2-0) publik: 21 416
Hammarby – Göteborg 2-1 (0-1) publik: 10 011
Hammarby – Trelleborg 4-0 (4-0) publik: 10 012
2000
Hammarby – GIF Sundsvall 0-1 (0-1) publik: 10 804
Hammarby – GAIS 2-1 (0-0) publik: 10 728
Hammarby – Göteborg 1-0 (0-0) publik: 10 769
Hammarby – Halmstad 2-4 (2-1) publik: 10 601
Hammarby – Elfsborg 2-3 (1-1) publik: 10 331
Hammarby – Örgryte 1-0 (1-0) publik: 10 172
Hammarby – V/Frölunda 3-0 (1-0) publik: 10 106
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med det här och har lite svårt med att knyta ihop trådarna. Men på något sett tror jag att jag försöker belysa att årets publikbom aldrig varit möjlig utan Hammarbys inträde i allsvenskan säsongen 1998.
Sedan måste vi också komma ihåg att runt 1997/98 fick Internet och fotbollsklubbarnas hemsidor ett väldigt genomslag och folk som aldrig någonsin skulle ha träffats och råka i samspråk, fick nu möjligheten att diskutera och ventilera sina favoriter på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt.
Massmedia började även leta nyheter på klubbarnas hemsidor och en del blev så desperata att man tog lösa rykten på klubbarnas gästböcker och beskrev dem som egenhändigt grävande scoop. Undersökande journalistik på lägsta nivå. Folk vallfärdade till svinkalla träningsmatcher på Stadshagen i februari och silly season fick orimliga proportioner.
Det som svider lite är att Hammarby inte har samma möjlighet som AIK att profitera sig på det nyvunna publikintresset. Arena kapaciteten ligger oss i fatet. Därför kan vi aldrig tävla om publiksnittet, mellan våra lag, på lika villkor, men det bjuder vi på.
Nu börjar jag tappa fotfästet och känner att jag behöver avsluta den här krönikan och gå och lägga mig”.
Vi syns i Bajenvimlet!
PS! Den här krönikan skrevs den 10 augusti 2000 och har tidigare publicerats både på Söderst@dion och på Hammarby Fotbolls officiella hemsida. Då var vi lyckligt ovetandei om att nästa år, året 2001, skulle komma att gå till Hammarbyhistorien.
Och om publikökning tillskrivs Hammarby, måste givetvis den nuvarande publikminskningen skyllas på Bajen, eller…?
Avslutningsvis tycker jag vi lyfter på våra bakdelar och masar oss till Söderst@dion för att under lördagseftermiddagen kolla in Bajen på plats.
Men innan domaren blåser igång matchen måste jag som vanligt slå en drill, därav bilden.
