Några ord efter träningen i går
Vilken jävla match det var, den borta mot Örebro. Vilken kamp, vilken urladdning. Vilken vilja och engagemang laget visade. Hur var det möjligt?
Att spela borta mot Örebro har ju inte direkt varit någon ”enkel” uppgift de senaste åren. På Eyravallen om någonstans har vi blivit pinsamt påminda om att det måste finnas fart och fläkt i ett lag. Så efter att ha sett ett antal träningar de senaste två veckorna och med matcherna mot Häcken och Elfsborg på näthinnan så vågade jag inte hoppas på mer än ett oavgjort resultat. Och vad får man se? En överkörning utan dess like. Vi var totalt överlägsna i allt. Det var vi som stod för farten och engagemanget. Och slutresultatet speglade inte matchbilden, 3–0 var i underkant.
Det är bara buga och bocka. Grabbarna tog sig i kragen i grevens tid. Det vittnar om en enorm styrka och vilja att vinna. Nu jävlar … När den extatiska euforin lagt sig så är det ett par saker som nästlat sig fast i minnet lite hårdare än andra. Jag tänker på uppvärmningen. Klart bättre än före de två senaste matcherna. Fansen stämmer upp i sång som bildar en underbart vackert klingande ljudkuliss i bakgrunden. Lasse Eriksson fick ett härligt stöd, med inslag av humor, då Ulf Granlund värmde upp honom. Hela läktaren bakom Lasse var grönvit och alla jublade i takt med att Ulf sköt och Lasse säkert greppade skotten. En annan liten detalj som jag noterade var att Suleyman peppade sina lagkamrater tydligare än någon gång tidigare. Han gick runt och klappade om alla innan laget samlas i en ring. Det såg starkt ut, det kändes att något var på gång.
Domaren blåste igång matchen och vi tog kommandot direkt. Vi gav inte bort en meter gratis. Det var som strid i tätort. Alla fajtades med livet som insats om varje meter. En markant skillnad mot de tidigare matcherna. Men så har det varit. Har vi startat bra, så har vi spelat bra genom hela matcherna. Det behövs bara fyra bra taggade starter till. Det är grabbarna mycket väl medvetna om. Och de kommer att ge järnet, var så säkra.
Kvar i minnet sitter också supportrarnas insats över hela matchen. Vilken underbar match vi gör. Vilket stöd grabbarna har. Vi är tolv i de resterande matcherna. Det blir hemmamatcher allihop och hemma har vi klarat oss ganska bra … eller hur?
Det finns ingen anledning att lyfta fram någon enskild spelare efter en sådan helgjuten laginsats, men jag kommer aldrig att glömma Peter Markstedts spel i straffområdena och Kennedys första kvart kommer sent om någonsin trilla ut ur minnesutrymmet i hjärnan. Micke Andersson springande upp och ner längs banan ger också ett bestående minne. Peter Holms framspelningar var av så hög klass att de också spikats upp på minnenas vägg.
Jag var i går tvungen att ta mig ner till träningen. Hur stod det till med grabbarna dagen efter? Vad ska man svara? Ett samlat lugn. Inga överreaktioner. Inte ett spår av kaxighet. Thomas åkte upp med B-laget till Sundsvall. Det var ”ungdomarna” och U20-grabbar som fick åka iväg. Thomas såg annars lite trött ut. Det blir så när man spelar upp matchen i huvudet gång på gång. Då blir det inte många timmars sömn. Sören hade fått tillbaka fötterna på jorden efter glädjedansen efter matchen och manade på alla att skynda sig ut på planen. Den enda som gick och ”myste” lite var Kennedy. Men han gillar ju att få rubriker, så det är väl som det ska vara.
Andreas Hermansson letade efter en pulsmätare. Han tänkte springa långt och ville ha hjälp med att hitta rätt tempo. Det gick nu inte riktigt som han hade tänkt sig, utan långloppet fick bytas ut mot ett tufft backpass. Hursomhelst är det ett gott tecken att han kan köra hårt dagen efter match. Peter Markstedt körde sin ”dagen efter”-träning i Västerås.
Johan och Trym gav sig iväg på en behaglig joggingtur. Jag gissar att den inte var alltför lång. Långt sprang däremot Micke Andersson, Micke Hellström och Suleyman. De sprang i högt tempo runt broarna. Det är väl en åtta kilometer eller så.
Sören tog hand om de som skulle träna med boll. Det var Peter Holm, Erik, Jonas Andersson, Ermin, Ahmet, Tony och Jonas Stark. Enkla bollövningar under glada tillrop. Lite snabbhetsträning hann de också med på slutet.
Kom att tänka på en sak till. Vi ser det som en tuff närkamp. Domaren blåser i pipan och det blir frisprak. Spelaren ligger kvar en stund. Kravlar sig till sist upp och haltar i väg. Han försöker springa igång, men det går trögt. Man känner smärtan och skriker till. Dagen efter ser man resultaten tydligare. Fyra dobbmärken i en fot eller två små runda märken i centrum av en större rodnad i en vad. En fotbollspelares fötter är en ingen vacker syn. Framförallt inte dagen efter en tuff match. Färgglada är de i alla fall. Det är svårt att förstå att man kan gå med dem. Än svårare att förstå är hur man kan få ner dem i ett par skor och sedan ge sig ut och springa. Nåja, det är en del av vardagen och ska man ligga på topp så kostar det på. Blödningen måste bort och det går fortare om blodet får cirkulera snabbare.
När Kennedy väl fått på sig träningskläderna försvann han in i ”gula huset” med Christer, Hasse Eskilsson, Pablo och Erland för att köra styrketräning. Det kändes ganska mysigt att titta på allsvenskan bästa lag, så här dagen efter. Christer hade en pyspunka på bilens vänstra bakdäck. Han hade tänkt att ta hjälp av Kennedy att byta däck, men supportern Janne Söderberg är en handlingens man och har efter år som supporter allt möjligt användbart i sin bil. Han sa att vi skulle skoja med Christer och passa på att fylla han trasiga däck med luft, medan Christer styrketränade. En liten tryckluftspump gjorde jobbet på några minuter. Tyvärr hann Christer ut, men han var i alla fall imponerad.
Vi får också passa på att gratulera Janne. Han har nämligen sett ett hundra allsvenska Hammarbymatcher i rad! Hammarby ligger femma i den ligan. Så här ser Jannes rad ut:
Hammarby IF 100 41 26 33 141–133 149 (+8)
Janne berättade vidare att han var tvungen att planka in på Eyravallen. Örebro har nämligen lämnat fel nummer till nummerupplysningen. Så trots ihärdiga försök under fjorton dagar så kom han inte fram till biljettbokning. Vad gör man utan biljett? Man tar saken i egna händer. Men det gick inte smärtfritt. Han slängde först in den ljudförstärkande taltratten under staketet och sedan hade han halva inne, jag menar halva kroppen under staket då en bastant vakt med gäll stämma skrek ”Stopp!”. – Vadårå, sa Janne.
– Här kommer du inte in, svarade vakten. Nu var goda råd dyra. Nästa försök gick bättre. Via lite fasadklättring på ena gaveln till den gamla träläktaren så lyckades han tillsist hitta en riktigt bra plats.
Janne framförde också ett förslag till ändring av ramsan ”Sopa, idiot …” till ”Sopa, idiot, bonnjävel, Wernersson”. Vi för se om förslaget hörsammans av publiken på måndag.
Jag kan inte släppa funderingarna kring vad som låg bakom förändringen, jag menar att vi så snabbt kan spela så mycket bättre. En del av förklaringen kan ligga i det faktum att planerna nu är tunga och att Sören kör hårt med grabbarna i mitten på veckan och sedan ”lättar upp” de sista två träningspassen före match. Det var i alla fall pigga ben och utvilade huvuden i Örebro. Så behåll det upplägget Sören!
Hej på en stund /
