Begriper de?
Vår man i Motala har slutat ställa krav men mår inte bättre för det.
Det har gått ett dygn nu. Ett dygn sedan jag hörde slutsignalen, ett dygn sedan jag släckte TV: n och tog av mig matchtröjan. Ett dygn har gått sedan den mest plågsamma fotbollsmatch jag bevittnat sedan en kall höstdag 1999.
Under detta dygn har det varit stiltje på Himmelriket. En tyst tisdag, en markering utan varken ord eller svordomar. Varför? Kanske för att det inte finns något att säga, kanske för att kommentarer är överflödiga. Kanske för att ingen orkar. Kanske är det så att även de mest trogna supportrar börjar få nog, kanske är de tvungna att någon gång sätta ner foten och sluta acceptera den rådande situationen.
Jag vet inte. Jag minns när jag började hålla på Malmö FF, jag minns var jag var och vem jag satt bredvid. Jag minns vem de mötte, jag minns vem som gjorde det avgörande målet. Det är lätta minnen att plocka fram, men jag kan inte svara på frågan varför. Varför håller jag på Malmö FF? Jag vet inte, men jag har alltid gjort det.
Det beror väl på att jag är född och uppvuxen i Malmö? Säkert, men alla malmöiter är inte himmelsblå eller ens fotbollsintresserade. Dessutom finns det ju andra lag från stan. Kanske för att man som barn på 1980-talet blev bortskämd med idel seriesegrar? Förvisso, men det är ju rätt länge sedan nu. Jag menar, jag har ju växt ifrån både Bustertidningar och Star Wars-figurer, varför håller jag mig fast vid Malmö FF? Kände jag någon i eller kring laget? Nja, mamma hade en bekant som var kusin med Mats Arvidsson men annars… Nej.
Det spelar ingen roll. Jag är tillräckligt vuxen för att inse att jag alltid varit MFF: are och kommer alltid att vara det. Trots motgångarna, trots de oinfriade löftena och de ej uppfyllda målsättningarna som avlöser varandra. Jag har accepterat att mitt lag ses på som ett storlag främst av nostalgiska skäl. Jag vet att Malmö FF med största sannolikhet aldrig igen kommer gå till Europacupfinal. Jag vet att dagens klubb bara är en blek skugga av sitt forna jag.
Det är okej. Ja faktiskt, jag kan leva med det. Ofta läser man om MFF-fansen som de mest krävande i Sverige. Möjligt, men jag är inte en av dem. Jag kräver faktiskt ingenting. Jag vill se massor av snygga mål och så ofta som möjligt känna vittring på SM-guldet. Jag vill se unga spelare få sina genombrott i den ljusblå tröjan och åka på bortamatcher ute i Europa. Jag vill se mitt lag vinna prestigefyllda derbyn, gärna redan nästa vecka. Det är mina önskemål, förhoppningar och drömmar. Det är inte mina krav.
Bara för att jag köper matchbiljetter ger det mig inte rätten att kräva någonting. Även om jag skriver en positiv text om min fotbollspassion på nätet så är inte Malmö FF skyldig mig ett dugg. Det är mitt eget val att byta om till matchtröja även om det bara handlar om en sportradiosändning, jag förtjänar inte mer för det. Att jag ser fram emot den dagen då jag har egna barn att ta med till Stadion för sin första match ger mig inte automatiskt tillåtelsen att häckla tränare eller spelare.
Det finns säkert personer som kan, eller till och med bör ersättas i dagens MFF. Jag kan inte avgöra det, jag är bara en supporter. Jag kan spekulera och snacka, men till vilken nytta? Jag har inte tillräcklig koll, jag erkänner.
När folk inom klubben manar till lugn och avfärdar kritiska fans som gnälliga och otåliga kan jag förstå dem. Det är de som sitter på utbildningarna, insynen och erfarenheterna. Det krävs mer än ett årskort och en halsduk för att prestera på allsvensk nivå, liksom.
Ändå undrar jag ibland om människorna i föreningen begriper hur mycket de påverkar mitt dagliga liv. Idag, dagen efter den ohyggligt sorgliga förnedringen mot tabelljumbon, har jag varken varit gnällig eller otålig. Jag har varit helt under isen och mått både fysiskt och psykiskt dåligt, och säkert många med mig. Jag undrar om de verkligen, verkligen begriper det.
