En frustrerad reflektion rörande ansvar
Halmstad blev för andra gången överkörda, genomsprungna, sönderkontrade. Siffrorna över bollinnehav (61-39 till Halmstad i paus) talar sitt tydliga språk. Kvantitet utan kvalitet, bolltransport utan mening, bakåtpassningar utan anledning.
Men det är, tro det eller ej, inte Halmstads undermåliga spel som gör mig mest irriterad. Inte heller det faktum att man förlorar med 0-4 (0-3), eller att Christian Järdler dels är ensam orsak till 0-1, dels drar på sig en idiotvarning på mittplan som skickar honom till en tidig dusch.
Det som gör mig irriterad så att huvudet närapå exploderar är att ingen kliver fram och tar ansvar. De som ska förklara kliver undan, de skyldiga vänder bort blicken.
Jag hade det tvivelaktiga nöjet att se Halmstad - Häcken på en alldeles för stor plattskärm. På så vis går det inte ens att försöka blinka bort missarna. Det går helt enkelt inte att blunda.
I pausen, efter 0-3, ett katastrofalt backspel, en utvisning på Järdler, ska en spelare skickas fram för att prata med payperview-kommentatorn. Men det är inte Johnny, Tommy, Tomas eller Christian som kliver fram. Det är Karl-Johan Johnsson. Kalle Johnsson som gör sin första allsvenska match från start och som varit totalt chanslös på målen. Kalle Johnsson ställs för att förklara vad som gått fel och vad som måste göras. Kalle Johnsson, född 1990, yngst i laget och sannolikt långt ifrån lagets förste talesman utåt.
I det läget finns det en och bara en spelare som ska gå fram. En spelare som måste ta sitt ansvar. En spelare som bär kaptensbindeln och som varit stor del i de två senaste matchernas stillastående försvar. I det läget ska Tommy Jönsson stega fram till TV-teamet, ta på sig headsetet, och börja förklara.
Det spelar ingen roll vad TV-teamet säger, ingen roll vem de vill ha till kameran. Med kaptensbindeln kommer ett ansvar. Det är Tommy, en förbannad och besviken Tommy, som ska svara. Och inte Kalle.
Det spelar inte ens någon roll om Tommy Jönsson varit osedvanligt bra i dagens försvar (vilket han inte var, och inte heller fick han spela i andra halvlek). Med kaptensbindeln kommer rättigheter (att få käfta med domaren) och skyldigheter (att stå till svars när det går dåligt).
Efter Häckens tredje mål, och efter slutsignalen, ropade delar av publiken på Jannes avgång. Även om jag inte delar åsikten så har jag full förståelse för den. Halmstad spelar uselt just nu, och tränarens huvud är det som rullar först. Men precis som Janne ansvarar för laguttagningar, för träningar, för att motivera och elda på sina spelare, så kommer ett ansvar på kaptenen. Det är kaptenen som ska få sina medspelare att förstå allvaret, att elda på medspelarna på planen, att visa vägen. Inte att, frivilligt eller ej, vara förste man som lämnar skeppet.
Jag vill höra ett par ord av självrannsakelse från våra kära försvarsspelare, som likt Bengan boys på slutet, sett ut att passera bäst föredatumet och mer leva på gamla meriter och bristande konkurrens. I dagens match hade jag velat se Tommy komma fram till kameran, konstatera att de varit usla, att de inte följt Jannes instruktioner, och att han ställde sin kaptensbindel till förfogande om han inte lyckades med att få fart på sina lagkamrater. Tommy, som borde ha samlat tillräckligt med erfarenheter sedan han kom till klubben 1998 för att träda fram när det verkligen gäller.
Något annat vill jag inte höra.
Fotnot: Spelaren som blev intervjuad efter matchen var Emil Salomonsson, född 1989, som i år gör sin första allsvenska säsong. Inte heller detta den spelare som ska gå fram till kamerorna för att tvingas förklara hur ytterligare ett 4-0-fiasko fick tillåtas äga rum.
