Gästkrönikan: Tack Iván
Tack Iván, välkommen Iván, skönt att ha dig kvar Iván, underbart Iván… Det är svårt att veta vilka ord man ska välja när vi idag nått det magiska datumet den första september. Kanske är det andra som ska ha tack. I så fall.
Tack Micke Stahre, Björn Wesström, Almen, Christer Swärd och hela truppen som skapat en stämning att trivas i. En atmosfär där Ivan vill vara. Tack alla som bidragit. Många nämnda men förhoppningsvis ingen glömd.
Faktum är i alla fall att transferfönstret har stängt och det känns för första gången som AIK inte går ur köp- och säljperioden som förlorare. Tvärtom – AIK har inte bara undgått att försvagas och brandskattas i sommar, laget har istället förstärkts. Bättre rustat inför höstspurten har vi inte stått på länge.
Sanningen är den att det är första gången på länge vi står utan bortförklaringar och ursäkter om sålda guld och sönderhackad trupp. Läget är i år mer eller mindre optimalt. Daniel Örlund är bättre än någonsin – har inte hört någon gnälla på honom på hela säsongen. Försvarspelet är lika välorganiserat som på Stuart Baxters tid.
På mittfältet finns otaliga variationsmöjligheter och framåt har vi nye Flávio och Iván den store. Flávio som mer och mer känns som en kanonvärvning. Han tycks inte behöva samma acklimatiseringstid som t ex Ortiz och Boateng behövde.
Killen presterar direkt och det i ett läge som knappast kunde vara mer väl valt.
Som om inte det här var tillräckligt så går resultaten i övriga matcher titt som tätt vår väg. Såväl IFK Göteborg som Kalmar, Helsingborg och Elfsborg tenderar att förlora ibland. Något som vi inte gjort sedan i slutet av maj. Visst har det upplevts under säsongen att det saknas någon dimension i det offensiva spelet.
Det har verkat näst intill omöjligt att trygga ledningen med ett andra mål och man har ibland lite oroat undrat.
Är det här bara flyt?
Spelet känns ju inte hundraprocentigt.
Detta till trots så har trepoängarna rullat in i jämn hastighet. Med eller utan skönspel så är årets upplaga av AIK oerhört svårslaget. Det, tillsammans med den enorma moral som gång på gång visats upp, känslan av att ingen gör mer än ett mål på AIK samt ett för varje seger växande självförtroende har sett till så att tron på att kunna förflytta berg har infunnit sig. Inte bara i truppen utan till läktarna och förmodligen ända upp på kansliet.
Där jag för någon månad sedan ibland kunde tänka att ”fan, snart vänder turen, snart visar det sig att utan ett produktivare anfallsspel kommer vi snart att dala ett par pinnhål i tabellen” tänker jag nu i andra banor.
Nu säger tankarna istället att ”vänta bara, snart får vi även fart på målskyttet och då jävlar, då kan INGET stoppa oss!”
Vi har i år också varit förskonade från vädrandet av missnöje i pressen. Tabloidblaskorna har annars varje år varit experter på att nosa upp schismer i AIK vare sig det funnits några eller inte. Spelare som inte fattar varför de inte är givna i startelvan, sportchefer som inte kommer överens med tränaren som i sin tur inte fungerar ihop med VD och styrelse. Inget sådant i år – tänker inte ens räkna att Pierre Bengtsson kan vara på väg bort för att få mer speltid – och tro mig, grabbarna på de mindre seriösa sportredaktionerna har letat. De har lyft på varenda sten i förhoppning att hitta någon i AIK´s organisation som känner sig utanför, förbisedd eller överkörd.
Kanske är det precis som Bojan Djordjic säger. Att alla, från den som spelar alla minuter i alla matcher, till inhopparna, till killarna på läktaren, till tränarteam, ledare och andra funktionärer i år känner sig delaktiga. Att de alla tror på den idé som Team-Stahre har arbetat med sedan i vintras. Ifall det är på det viset så kan det leda långt, mycket långt.
21 mål på 21 matcher ger snittet ett mål per match. Ett mycket lågt målsnitt när man talar om an serieledare. Dessutom ett snitt som ligger väldigt nära ett annat målsnitt från ett annat år.
Det året hette 1998.
Alla vet vi hur det gick då…
Fotnot: Transferfönstret i England, Danmark samt Tyskland stänger ikväll.
