AIK inifrån: Vem är Christer Swärd? Del 1.
Mikael Stahres val av assisterande tränare förvånade många människor. Christer Swärd må vara en man som undvikit tidningsrubriker i sitt liv men han är knappast okänd för svenska ”fotbollsarbetare” då han arbetat med fotboll under större delen av sitt 60-åriga liv. Vem är Christer Swärd egentligen. Gnagarforum har träffat honom. I del ett så kommer det handla om Christers bakgrund inom svensk fotboll, hur han hamnade i AIK och Mikael Stahre.
Så här i semestertider så är det gott om turister i Stockholm. De är lätta att känna igen när man träffar dem, vilket jag gör ibland genom mitt arbete. De har något uppriktigt, vänligt och nyfiket i sitt ansikte och de är ofta i fullständig avsaknad av stress. Christer Swärd, som visserligen är född i Stockholm men som flyttade till Tidaholm som liten, har spenderat större delen av sitt liv i utanför huvudstaden. Det hörs inte bara på dialekten utan det märks i hans sätt att uttrycka sig och i hans sätt att vara.
Det står fortfarande ”menade du Christer Swahn” när man söker efter Christer Swärd på Wikipedia. En doldis som Swärd får man bara information om från de runt omkring honom. Jag frågar tre personer som alla säger samma saker om Christer: Korrekt, erfaren, kunnig, rak, ärlig, noggrann, bra på att analysera och bra på fasta situationer. Christer var också Mikael Stahres förstahandsval till en av de två assisterande tränartjänster som skulle fyllas. Stahre ville ha en assisterande tränare som inte jobbat inom AIK tidigare; en som har ”fågelperspektivet” och som är neutral och objektiv beträffande Sveriges största fotbollsklubb.
Denna sena torsdagseftermiddag i augusti förde regnet oss samman till en restaurang på Fridhemsgatan. Undertecknad blev attackerad av skyfallet utanför Karlbergs station iklädd kortbyxor, t-shirt, digitalkamera och en väska med bandspelare – men utan paraply. Efter att ha sökt skydd för regnet i en källarlokal där diverse illustratörer och formgivare tydligen höll till så når jag Christer via telefon. Han berättar att han också blev överrumplad av skyfallet men sökte skydd i en SL-buss som till slut stannade på Fridhemsgatan. Jag ber Christer idka högläsning från husfasaderna, bland annat ser han ”Polhem” på en markis tvärs över gatan. Vi möts till slut upp och börjar med att äta, Christer beställer in en Croque monsieur och en kopp kaffe som helst ska in på bordet efter mackan.
Jag börjar med att gratulera Christer i efterskott på 60-årsdagen som var den 23:e juli i år, han tackar så mycket och säger obesvärat att: ”Tyvärr så kom de ihåg den i AIK också, jag tänkte smita undan men det gick ju inte. När vi hade haft vår samling och spelarna skulle gå ut och träna så vände sig Micke till Björn och sa: ´Björn det var något annat också va´? Då gratulerade de mig på bemärkelsedagen och sjöng ”hurra-hurra-hurra” och så fick jag en present, det var ju trevligt. Sen sa jag ´tack´ och att nu glömmer vi det här som har varit.
Vad fick du för present?
- En jättefin present: En AIK-tröja som spelarna hade signerat och ett jättefint etui med sex stycken glas med AIK-märke på. Det blir ju ett minne för livet, en riktigt, riktigt bra present. Jag blev jätteglad!
Du jobbade på Svenska fotbollsförbundet innan du kom till AIK. Där hade du titeln Riksinstruktör, vad är det?
- De senaste åren jobbade jag som talangutvecklare åt Värmland och Västergötlands fotbollsförbund där vi har ungdomslandslag på pojk- och flicksidan, det var från 1998 till 2006. Sen gjorde Svenska fotbollsförbundet i samarbete med SEF (Svensk elitfotboll) en storsatsning på elitfotbollen; det så kallade Elitprojektet. Ett delmål var att höja rankningen för våra klubblag i Sverige. I den satsningen så anställdes det riksinstruktörer och då blev jag det med Värmland och Västergötland som ansvarsområde. Jag skulle hjälpa dem med de rön som det svenska fotbollsförbundet fick fram. Jag jobbade även gentemot elitföreningarna med tränarutbildningen eftersom jag jobbat med det förut.
Vad gör man när man är talangutvecklare, som du också varit på SVFF?
- Huvuduppgiften är att man följer de spelare som finns med i så kallade sextiogrupper. Varje åldersklass på pojksidan har en grupp på sextio spelare runt om i Sverige som är utvalda av förbundskaptenen att ingå i gruppen och vara med på alla läger. Om någon av de spelarna fanns i Värmland eller Västergötland var min uppgift att följa upp de spelarna, besöka dem i deras klubbar och i deras hemmiljö, prata med deras tränare och hjälpa den klubben lite. Man skulle följa de spelarna som just för stunden var de mest intressanta. Jag följde ju 82:orna med Bojan Djordjic och 86:orna med Per Karlsson och Gabriel Özkan, så de spelarna känner jag ju sen min tid i ungdomslandslagen. På landslagsläger och på landslagsnivå har jag mött AIK:are tidigare men min uppgift var att följa Värmlänningar och ”Västgötare”. Med 82:orna och 86:orna så var jag med som tränare också och var behjälplig till förbundskaptenen. Bland de yngre landslagen så finns ingen heltidsanställd förbundskapten så då kommer vissa tränare och hjälper till vid landskamper och em-kval och så, då följde jag 86:orna och 82:orna med Hasse Lindbom som var förbundskapten för dem. Det var vad jag gjorde fram till jag började som riksinstruktör.
Hur kom du in på tränaryrket?
- Jag var innermittfältare i Elfsborgs A-lag i mitten på sjuttiotalet. Bland annat så spelade jag mot ”Bulten” i AIK som nu är vår materialare. Min gamla tränare i Elfsborg, Lasse Hedén, hade ett civilt jobb som kursinstruktör för tränare – samtidigt som han själv var tränare. Han tyckte att några av oss som spelade i Elfsborg då var lämpliga att utbilda sig till tränare. Så samtidigt som vi spelade allsvensk fotboll med Elfsborg så gick vi steg-1 och steg-2 i tränarutbildningen. Sen blir det så att när man lägger av som spelare så vill vissa fortsätta och vissa inte. Jag fortsatte som tränare parallellt med lärarjobbet efter min aktiva tid i Elfsborg.
Före detta förbundskaptenen Lars "Laban" Arnesson gav Swärd möjlighet att jobba på heltid med fotboll.
- De här två jobben hade jag parallellt i tjugo år, jag var mellanstadielärare och är utbildad på Lärarhögskolan. Så småningom fick jag ta mer och mer idrott i skolan från andra lärare. De sista åren släppte jag lärarjobbet helt och var biträdande rektor. 1998 när talangutvecklingsverksamheten startade så frågade Lars Laban Arnesson, som då var chef på Fotbollsförbundet, om jag inte kunde tänka mig att satsa på att jobba med fotboll på heltid. Han visste att jag haft möjligheten att jobba på heltid i klubb tidigare men jag hade hela tiden tackat nej av olika anledningar. Jag hade alltid jobbat parallellt med att vara lärare.
Hur kombinerade du att jobba både som lärare och fotbollstränare på den tiden?
- När jag tränade på relativt hög nivå, en nivå som idag motsvarar superettan, hade jag nedsatt tjänst för att kunna hinna med fotbollen också. Men när jag tränade på lägre nivå, division 2 eller 3, jobbade jag som lärare först, sen hade jag fotbollen på kvällen. På den tiden var den kombinationen väldigt bra för när man var lärare då så var jobbet slut när lektionerna var slut – så är det ju inte idag. Utan idag när lektionen är slut så finns det fortfarande ”arbetsplatsbunden tid”, som det heter, som gör att lärarna finns kvar på skolan även efter lektionerna är slut. På min tid så kunde jag gå hem kl. 13.10 om jag slutade kl. 13 och planera fotbollen, sen på kvällen så rättade man skrivningar och förberedde morgondagens lektioner eller vad man nu gjorde. Det gick bra att kombinera, det var friare med lärarjobbet förr i tiden.
Vilka lag tränade du då?
- Första elitlaget som jag tränade var Myresjö IF i Småland i två år. De låg i näst högsta serien i mitten på åttiotalet och spelade i det som kallades söderettan då. Sen i början på nittiotalet mellan 1990 och 1994 tränade jag Skövde AIK, där jag även bodde. Då kombinerade jag tränar- och lärarjobbet.
Vad var det skillnad på att vara tränare då jämfört med nu i AIK?
- Proffsfotbollen i Sverige är ju inte så gammal, den kanske är tio år gammal? Jag kan inte det där så bra. Men skillnaden då var att alla hade civila arbeten så de kom och tränade på kvällstid. Det var tufft att spela i näst högsta serien på den tiden. Vi ledare kanske samlades en timme innan träning och diskuterade vad vi skulle göra under passet. Sen kom spelarna. En del hade kanske kroppsarbeten och var trötta redan när de kom till träningen. Bortaresorna var ju som idag, vi åkte buss och hemkomsten var som den var. Skillnaden var att då skulle man upp till ett arbete dagen efter. Men man tränade mindre än vad man gör idag. Vi tränade under säsong fyra dagar i veckan, ibland fem. Dessutom så fanns det flera spelare i till exempel Myresjö som spelade bandy på vintern för att hålla igång kroppen. De var elitspelare i såväl bandy som fotboll.
Christer Swärd blev bekant med Mikael Stahre för fem år sedan. Stahre gick steg 4 i tränarutbildningen 2004 och Swärd var handledare och opponent. Steg 4-kursen ägde rum en vecka i Halmstad där tränareleverna först jobbade på ett elitläger. Christer hade en grupp på tre tränare och Mikael Stahre var en av dem. Swärd fick genom detta följa Stahre i detalj. Dels i Mickes hemmiljö i AIK, hur han jobbade där, och dels mycket via telefon. Stahre tränande AIK:s Tipselitlag då. Christer minns att han då – precis som nu – var oerhört ambitiös, väl förberedd, drivande och entusiastisk. Hans bild av honom för fem år sen har inte förändrats men han tycker att Stahre har utvecklats på ett väldigt positivt sätt tack vare att han jobbat med vuxna spelare.
Christer Swärd som utbildare 2008.
Ett av argumenten till att Mikael Stahre fick tränarjobbet i AIK var att han kan ”Teambuilding”. Det var alla fall vad Per Bystedt sa på presskonferensen i november när Stahre presenterades. Ni ser ut att ha lyckats bra – vad har ni gjort för att svetsa samman laget?
- Där har han helt rätt Per. Det är en styrka Micke har. Att få ihop en grupp och jobba tillsammans. ”Det vi har bestämt tillsammans – det gör vi!” Då kan vi utvärdera om det var bra eller inte. Sen att jobba hårt för varandra. Vi förlorar tillsammans och vi vinner tillsammans. Förlorar vi så gör det ingenting så länge vi har gjort ett jädra försök tillsammans. Det kanske är en av de grundstenarna som gjorde att jag sa ”Ja” till att jobba med Micke; han sa att vi ska jobba som ”ett team som ledare tillsammans” - då vet jag att han kommer att jobba stenhårt för att vi tillsammans kommer göra någonting bra – det är prestigelöst och du har ansvarsområden med saker du ska göra. Det är en annan styrka Micke har; att ta till vara på varje medarbetares kvalité och få dem att känna att de är viktiga. Det är likadant med spelargruppen: att tillsammans få den här spelargruppen att känna att alla är lika viktiga för att vi ska göra någonting bra så småningom. Det tilltalar mig för jag vill också hävda att om resultaten blir bra, vilket de varit hittills, så beror det på allihop – alla har varit lika viktiga. Det kan bli så att…vi tar Pontus Engblom till exempel: vi bara låtsas att han har spelat i sjutton minuter när serien är över. Då är Pontus lika viktig för det slutresultatet som AIK nått som en spelare som kanske spelat alla matchminuter; för det vi gör på träningsplanen – tillsammans - det är det som syns när vi är ute och spelar match. Alla är lika viktiga och alla är med och bidrar med det som du är bra på – det är det vi gör på träningsplanen. Då blir det bra så småningom. Det här med att få ihop gänget, laget, där har Micke och Björn (Wesström) en filosofi om hur de vill jobba. Vi har fått en bra sammanhållning i ledarteamet sen har det smittat av sig till spelarna. Sen är det ju så att i takt med att det har gått bra så ”köper man allt” lättare. Men jag tror att även i motgång blir det här bra, alla är viktiga och bidrar till att stärka ”produkten AIK fotboll”.
Du var tydligen i ditt hem i Skövde när Micke ringde dig och frågade om du var intresserad av ett tränarjobb i AIK. Han sa något till dig som du tyckte lät annorlunda och intressant och som genast gjorde dig intresserad av tränarjobbet – vad var det?
- Först blev jag naturligtvis förvånad. Sen förklarade han på vilket sätt vi skulle komplettera varandra; att ta det goda från Micke och sen det bra som han tyckte att jag stod för. Plus att vi skulle försöka utveckla oss som tränarteam och de olika ansvarbitarna vi skulle ha. Micke är väldigt noggrann på det viset, han vill komplettera där han kanske känner själv att han inte kommit så långt i sin utveckling. Han är alltid steget före, noggrann och väldigt väl för förberedd. Han presenterade hur vi skulle jobba i AIK och jag funderade naturligtvis på det. Sen var jag på väg upp till Bosön på en ”avancerad kurs” och då träffade jag Micke och Björn Wesström på Lidingö innan den kursen. Jag hade haft en veckas betänketid ungefär. Det kändes ändå väldigt spännande det sätt Micke ville att vi skulle jobba på. Plus att jag aldrig varit i högsta eliten som klubbtränare. Dessutom är AIK en av de största klubbarna. Vad är det för något egentligen? Hur är det att jobba på absolut hösta elitnivå i den kanske största, främsta klubben i Sverige? Nyfikenheten och sättet vi skulle arbeta på fick mig att känna: ”Okej då, det ska bli jätteroligt då!”
Vilka är dina ansvarområden? Hur arbetar ni?
- På träningsplanen delar vi upp vissa saker som vi ska jobba med. Dagen innan diskuterar vi tränare vad vi ska göra dagen efter. Exempelvis vad jag ska förbereda mig på och vad jag ska leda på träningsplanen. Det känns skönt för då får man vara aktiv på träningsplanen och ta ansvar för vad man ska göra och leda. Sen är ju Micke chefstränare, det är han som vet hur allt ska vara, så när jag, eller Andreas Alm, leder ett pass kan Micke gå in och ta över och jobba vidare.
- Sen är det min ansvarsuppgift att bevaka våra motståndare så vi sett dem live tminstone en gång.Det är något jag gjort åt landslaget tidigare och det tycker jag mycket om. Vi tittar dessutom på den senaste matchen på video alla tre, jag, Micke och Alm. Antingen tillsammans eller var för sig. Men det är jag som sett motståndarna live. Och det är en väldig skillnad att se dem live när man kan se alla 22 spelare samtidigt än att se en videoupptagning. Där får man kanske se vissa spelare i en sekvens, sen får man se en publikbild i sjutton sekunder – det är därför vi alltid vill se dem live. Sen när jag sett dem så pratar jag med Micke om vilka styrkor och svagheter motståndarna har, hur vi kanske kan träna för att förbereda oss så bra som möjligt. Sen är det alltid Micke som har ansvaret, han plockar ut det han vill av det jag lämnat till honom; sovrar så att säga. När vi börjar spela matchen sitter jag alltid på läktaren den första kvarten för att se om matchbilden stämmer ungefär – eller om motståndarna ändrat något – och hur det ut hos oss i AIK. Sen går jag ner till Micke och förmedlar det jag sett från mitt fågelperspektiv.
Det är alltid Micke som har ansvaret, han plockar ut det han vill av det jag lämnat till honom; sovrar så att säga." Christer Swärd om arbetsförhållandet med Stahre.
Hur ofta stämmer den förväntade bilden du ser under matchens första kvart?
- Oftast stämmer det, det är väldigt sällan det inte gör det. Har det hänt något frapperande har ju Micke sett det också. Sitter man däruppe och inte är inne i den engagerande coachningen kan man ju observera mycket lugnare. Vi kanske inte alltid gör det vi pratat om innan matchen. Jag talar om det jag ser för Micke, han sovrar och tar till sig av det han vill. Sen korrigerar han vart efter tiden går. Man märker vad som fungerar eller vad som är mindre bra.
Har du något exempel på något som ni korrigerat under säsongen?
- Först ville Micke att jag skulle sitta på läktaren hela matchen, vilket jag gjorde under träningsmatcherna på försäsongen. Men sen kände Micke att det inte var bra då jag inte var tillgänglig om han behövde stöd under matchen. Så då ändrade vi det.
Rent privat berättar Christer att han trivs i Stockholm, även om han saknar sin familj som finns i Skaraborg. ”. Den familjen är stor; förutom en viss Kerstin så har han tre egna barn, tre bonusbarn och ”sex-plus-ett” barnbarn. Att familjen är i Skaraborg har gjort att livet blivit lite speciellt här i Stockholm med en fritid som han spenderar mycket på egen hand – främst med promenader och med att läsa. Just nu har han börjat läsa om Milleniumtrilogin, romaner och deckare är något han gillar.
När jag undrar hur mycket han får arbeta så säger han att det inte är några fyrtiotimmarsveckor men det hade han inte räknat med, det står även i kontraktet. Han erkänner till och med att han varit ledig en del hela dagar från sitt tränarjobb men att det kan ”snurra rätt mycket i huvudet” då med. Christer nämner att hans arbetsbörda är mindre än Mikael Stahre som har ”en massa möten han måste engagera sig i”. Det är ju trots allt Stahre som är chefstränaren och då är ju han den mest intressante för media. Andreas Alm har ett förflutet som spelare i AIK vilket också gör honom inressant.
Christer Swärd har inget emot det.
Han arbetar gärna i skymundan.
Del 2 i intervjun med Christer Swärd publiceras på fredag
