Reseberättelse: GAIS borta
Forum 1891:s Robin Fredriksson berättar om sin resa med JK-bussen till matchen mot GAIS i staden där alla heter Glenn, ingen pröjsar skatt och där det alltid regnar.
09:30 hade JK-bussen planerat att åka från Stockholms Stadion och klocktornet. Vi har blivit ett gäng på 7-8 personer som brukar åka tillsammans på alla bortamatcher. Det ska tilläggas att ingen av oss kände varandra innan säsongen. Vi har växt ihop under säsongen. Härliga Djurgårdsfamiljen. Just den här gången kunde inte två personer följa med men vi stod på oss ändå och möttes upp vid Klocktornet för att gå på bussen mot Göteborg.
Cred till den yngsta i sällskapet som inte fick åka för sina föräldrar för att han borde vara i skolan. Okej, de har ju en poäng där men ”det var en så jävla viktig match” tyckte grabben. Att lyckas lura föräldrarna att man har studiedag och senare på eftermiddagen är hos en kompis och sover där medans man i själva verket är i Göteborg är ganska starkt. När han dessutom börjar skolan 8:00 dagen efter, när vi väntades komma hem cirka 04:00.
Väldigt tråkigt att inte fler tog sig tid att åka ner till Göteborg. Bussen fylldes väl till 80% kanske men inte mer än så. Få med röststarka åkte vi ner mot Götet. 7,5 timmar väntades resan ta. Som vanligt när det är en väldigt lång resa brukar det vara rätt avslaget första timmarna innan folk kommer igång. Men vi hade otroligt kul. Första matstoppet blev på 7 Eleven i Nyköping där min polare köpte den minsta räkmackan jag sett för 70 kr. Det kostar att vara blårand. Själv kom jag undan billigt. Någonstans emellan Nyköping och Jönköping lyckades den yngsta grabben som jag nämnde ovan plocka fram sitt skolschema. Det skulle han inte ha gjort. På torsdag morgon stod nämligen ”Ridning” på schemat. Stackaren blånekade naturligtvis men hann knappt öppna munnen innan hela bussen ekade ”Ridning på torsdag, ja han har ridning på torsdag”. Numera kallas han antingen för riddaren eller ridpojken.
I Jönköping stannade vi till på McDonalds och de som ville sprang även över till Systemet för att inhandla en del nödvändiga saker. Givetvis lyckades två av mina vänner springa bort sig i Jönköping när de letade efter Bolaget men de hann tillbaka i tid. Efter matintaget var alla igång på allvar. Det sjöngs framför allt om Oremo. Den mannen har faktiskt ett sjukt stöd bland fansen trots sin misslyckade säsong.
Det blev mörkare och mörkare ju närmare Sveriges baksida vi kom. När vi såg Liseberg började det sjungas riktigt ordentligt ”Hata hata hata Liseberg, Grönalund Grönalund Grönalund” för att sedan avsluta med ”SM-guld SM-guld SM-guld”. Och föga överraskande regnade det ordentligt när vi kom fram. Men vem hade förväntat sig någonting annat? Det är ju ändå Göteborg vi pratar om.
Eftersom jag och mina vänner inte hittar någonstans i Göteborg bestämde vi oss bara för att följa efter några andra blåränder. Tyvärr verkade de gå en rejäl omväg. Vi var helt vilse någonstans i Göteborg. Till slut hittade vi till Key Bar där det redan var en del Djurgårdare samtidigt som fler och fler dök upp. Där sjöngs det riktigt ordentligt och stämningen var på topp.
Med cirka en halvtimme kvar till avspark började vi ta oss till arenan, minst lika taggade som vanligt. Efter att ha blivit visiterade var det dags att köpa biljetter. Biljettluckorna (det fanns bara två) lyckas vara byggda på ett så sjukt osmart sätt att det bildas en jättelik vattenpöl som sträcker sig flera meter ifrån biljettluckan. Nästan som en vallgrav. När jag väl lyckats ta mig därifrån med en biljett fick jag veta att den tidigare nämnde ridpojken fick en biljett gratis ”av någon som sa att han hade en över”. Vissa har flyt helt enkelt. Vi var uppskattningsvis 250 supportrar på bortasektionen. Trist som fan att vi inte blev fler. Förstår heller inte varför folk envisas med att ställa sig så utspritt på läktaren hela tiden.
Matchen började som vanligt. Tidigt baklängesmål och knappt en passning rätt. Allt kändes så hopplöst. Kunde just då svära på att vi åker ur Allsvenskan. Sen fick tysken bollen. Han dribblade sig in mot straffområdet och hittade in till Daniel Sjölund som lyfte in bollen i bortre krysset. Kunde knappt tro det. Djurgården hade gjort sitt första spelmål på över fem matcher. Det här var långt ifrån min första Djurgårdsmatch men jag kan svära på att jag aldrig varit med om ett sånt kaos på läktaren efter ett mål tidigare. Det var en så känslosam glädjeexplosion som jag aldrig upplevt tidigare.
Resten av matchen kämpade vi som dårar på läktaren. Publikfavoriten Hrvoje Milic var centimeter ifrån att avgöra och därmed bli matchhjälte men det ville sig inte för Djurgården. När domaren blåste av började vi genast sjunga ”Vi ger aldrig upp Djurgår’n” Det var ingen som uppmanade oss att stanna. Alla bara stod kvar utan att titta på varandra och fortsatte sjunga som aldrig förr. Planen blev tom men vi fortsatte. Till slut kom Djurgårdsspelarna ut för att jogga ner och vi fortsatte sjunga. Till slut bestämde sig Hrvoje Milic för att slänga upp en uppvärmningströja på läktaren. Efter ytterliggare en stund slängde Jan Tauer upp sin matchtröja. Och jag lyckades få tag i ärmen på tröjan men en annan kille fick tag i resten så tyckte att det var rättvist att han fick den.
I 30 minuter stod vi kvar och sjöng samma sak, vi ger aldrig upp Djurgår’n, för att sedan avsluta med ett rejält ”Vi älskar Djurgår’n”. Vi hade dubblat vår poängskörd på bortaplan. Mäktigt! Bussresan hem var en kul sådan. Mycket sång. En del lyckades somna i alla fall. Modigt måste jag säga. Vad som helst kan hända om man råkar somna där, vi snackar givetvis inte galgar och sånt. Men vem vet vad polarna kan hitta på? Som vanligt börjades det pratas om Kim Källström, SM-gulden från förr. Det sjöngs om Micke Dorsin givetvis. Tyckte till och med jag hörde ”Inga hinder – Johan Wallinder!”. Härlig nostalgi. Vi kom äntligen hem till Stockholm runt 04:00. Tyckte nästan lite synd om ridpojken som genast började stappla iväg mot skolan, hyfsat packad ska tilläggas.
Vill tacka alla på JK-bussen för ännu en fantastisk resa med Djurgårdsfamiljen. Nu gäller det att alla står upp för DIF. Då kan vi klara det här tillsammans.
