Klackrader: Äntligen lite trumma
Att summera ihop en artikel om klacken från derbyt är inte svårt: Trumma, kaostifo och sång.
Har man ett nästan konstant trummande så visar det sig att färre klappar och istället sjunger.
Har man ett tifo där organiseringen ligger i "bakgrunden" så är antagligen fler benägna att hänga på, eller så hade bara de flesta bara vaknat på rätt sida. Och igen, sång istället för klappande. Tyckte vi körde stenhårt första halvleken, ungefär som vi brukar i första kvarten, för att sen svalna, nu var det fullt ös hela tiden.
Det märktes att HIF-spelarna inte var vana vid tifo. Makondele stod väl mer och räfsade
toarullar än han spelade fotboll - nämn en gång han hade bollen?
Själv hamnade jag i någon sorts barnklack där 10-åringarna hade kommandot.
"Här, ta dom och kasta när spelarna kommer", "Här, flagga för mig, jag blir trött i armarna" och så vidare. Antar att de inte var de mest aktiva nästa dag i skolan med handuppräkningen.
Annars smällde det på bra under matchen, inte alls som bortamatchen som mer var som en irriterande huvudvärk av gnagande på varandra. Sudic råkapningen borde prisas, delar inte Support ut "Årets HIF-dödare"?. Killen gick för övrigt runt med tifo i hela pannan under några minuter.
Andra halvlekens början var sångmässigt i en egen klass. "Från München till Solna stad" har nog aldrig sjungits så länge så högt med random folk som vrålar "högre" mellan raderna. Kodak moment.
Tittade man över plan i samma stund låg det en gråsvart dimma över bortaklacken, påminner mig om Soho-kvarteren i London från en språkresa för tio år sen, "Smog, dont go there" som läraren sa.
Och när väl folk slutat klappa så får man ju gnälla om något annat.
De här med mobiltelefonerna som ska upp och fotografera mest hela tiden har jag ingen förståelse för, med lite google så hittar man lätt till mff-familjen.se där högupplösta kvalitetsbilder ligger.
Antagligen hade stadion exploderat om de lyckats trycka in en boll, nu blev det som vanligt.
Man går hem, trycker en folköl och somnar.
