Måndag morgon: Den rätta läran
Livet är enkelt när man sett ljuset och vet att man har rätt. Problemet är ju de som ser saken annorlunda.
Från början fanns det inget intresse av att gå dit. Antagligen för att han inte förstod bättre. Det var för många vuxna och för mycket allvar för honom. Sen är det ju klart, han var för liten för att förstå.
Förstå och begripa hur viktigt det är att gå till templet en gång i veckan, träffa likasinnade, diskutera de viktiga frågorna och framförallt – visa sin kärlek.
När han blev större, och enligt egen utsago vuxnare, gick han dit. Efter ett tag blev besöken de viktigaste i livet. Han började mer och mer intressera sig för ritualerna, förstå dem, lyssna på dem som vet hur det ska vara, ord som han begrundade, sög till sig och stämde in i.
”Det är så rätt”, tänkte han. ”Och jag gör det enda rätta.” Uppfylld av glädjen i gemenskapen men också glädjen i att veta och göra det som är riktigt.
Men den som gör rätt börjar också tycka att andra har fel.
För hur otroligt det än verkade för honom så fanns det andra som inte tyckte samma. Som inte såg skönheten i den lära och det system som han förespråkade. Människor som helt enkelt inte förstod, som var vilseledda. Varför kunde de inte älska som han? Ser de inte det uppenbara? Känner de inte det självklara? Att hans syn på systemet och läran är den sanna. Och självklart den som gäller.
Han funderade mycket på det.
”Jag vet att jag har rätt. Så som jag älskar ska alla andra älska.”
Lösningen blev att försöka omvända de som inte tror. Först genom argumentation, sedan genom att ge sig på dem som tyckte annorlunda med aggressivt hån. Ändå hjälpte det inte. Till sist såg han sig tvungen att ge sig på de som såg saken från ett annat håll med våld.
När han väl bestämt sig var känslan fantastisk. En blandning av rättfärdighet och makt spred sig inom honom när han med hårda ord och hårda nävar predikade det budskap som han menade måste överföras till den som inte hade den rätta kärleken till laget.
Han hade blivit en supporterfundamentalist…
