- -
Vi har inte gett upp. Har ni?
Det här är inget vanligt referat. Det här är en upprörd, arg och besviken supporters tankar, ungefär 45 minuter efter att Sirius skämt ut sig hemma mot Ängelholm.
Ja, hur fan inleder man? Vad fan kan man säga efter en kväll som denna? Jag tror att en av de svåraste och jobbigaste känslorna en människa kan känna är maktlöshet. Att man inte kan göra ett skit åt sin situation. Den situation man befinner sig i och som man upplever som värdelös och trist. Det gäller det mesta som man går igenom i livet. Det gäller framförallt när ens älskade lag spelar så genomuselt som Sirius gjorde i kväll. Jag vill skrika av ilska, jag vill samtidigt förklara på ett nyktert och stillsamt sätt förklara vad som gått fel. Jag vill sitta tyst med andra som känner samma sak som jag, jag vill samtidigt förklara för hela världen hur åt helvete dåligt det var i kväll. Vad göra? You tell me.
Matchen som sådan var inget direkt dramatiskt. Sirius tar tag i taktpinnen som start. Det "stabilare spelet" som anats de senaste omgångarna ser verkligen ut att existera och jag tror i ungefär en halvtimme att vi ska kunna kriga ner dem. Men vi skapar ingenting förutom ett par halvchanser. De skapar knappt heller något, allting känns öppet. Sedan gör de efter 39 minuters spel 1-0 efter hörna med förvirrat försvarsspel. Strax därefter 2-0 efter en fars-likande sekvens som jag måste se om för att kunna uttala mig om vad det var som hände exakt. Domaren blåser för halvtid. Sirius har gjort en av årets klart svagaste halvlekar.
Andra halvek då? Oväntat nog hittar jag på Upsala Nya Tidnings liverapport en kommentar från signaturen "Sverre" som sammanfattar det hela mycket bra:
"Det tråkiga är att det inte ens verkar som Sirius är i närheten av att vilja vara med i kampen om nytt kontrakt."
Precis så. Jag kan acceptera en förlust där man åtminstonde försökt, där man bjudit upp till kamp, visat att man vill. I kväll fanns det inte en tillstymelse till något sådant i andra halvlek. Det var under all som helst kritik. Tanken är iskall och gör ont när den slår en: Är vi inte bättre än såhär? Nej, kanske inte.
Vad gör man på läktaren när laget beter sig på det här sättet? Man försöker sjunga, det låter sådär. Man börjar skämta om Austin Makachas frukostvanor (Leopard på mackan) för att lätta upp det hela en aning. Men ändå, varför kämpar de inte? Varför har vi en tränare som inte en enda gång sen han tog över laget pratar om hjärta, om supportrarna , om att det är så otroligt viktigt för vår förening att vi inte åker ur? Är Jens T Andersson den pådrivare som kan få våra spelare att rädda kontraktet på de 6 återstående omgångarna? Knappast.
Jag vill poängtera att dessa åsikter är mina och endast mina. De representerar ingen supportergrupperings eller vår Svenska Fans redaktions samlade åsikt. Jag vettefan vad jag tycker egentligen. Det enda jag vill är att min älskade klubb ska stanna kvar i Superettan.
Så man lunkar hem i från Studan och funderar på ditt och datt. Man går hem och känner sig sådär. Loggar in på Svenska Fans. Skriver ett referat som skulle göra Ronnie Sandahl grön av avund. Då är det fan illa.
"Sirius vi ger aldrig upp" sjöng Västra Sidan in till slutsignalen i kväll. Och det är sant; vi supportrar har inte gett upp. Den stora frågan, Sirius, är: Har ni?
