The boy from Utrecht - min bild av Rick Kruys!
Dagens gästskribent är ett välkänt namn i MFF-kretsar. Han har skrivit om laget både på MFF.se och i Metro Stadion. Numera bloggar han om Malmö FF på Nyheter24. I en krönika ger Måns Renntun oss sin bild av favoritspelaren Rick Kruys.
Detta kommer att bli långt, men jag vill måla upp min bild av Rick Kruys. Den Kruys som inte bara är min favoritspelare i MFF just nu, utan har varit så ett bra tag.
Det finns något i Kruys drygt ettåriga MFF-historia som kanske kan förklara varför han gjorde den onödiga hyschningen mot DIF-publiken i måndags kväll. Vi får väl se mot slutet av texten.
Ja, Kruys förtjänade sitt gula kort för den onödiga och dumma gesten. Men trots det är han ändå min absoluta favorit, även om hans år i Malmö inte direkt varit en dans på rosor.
Låt oss vrida tillbaka klockan till 27 juli 2008. På mff.se kan man läsa att MFF värvat holländaren Rick Kruys, vilket innebär att samtidigt som svenskarna fyller holländska ligans spelartrupper så tar Rick den motsatta vägen. Superlativen (som jag ville minnas fanns att läsa även på mff.se, men så verkar inte vara fallet nu) och YouTube-klippen avlöste varandra och där någonstans började det gå fel redan från början.
En matchotränad Kruys anlände till Sverige och valde i samråd med klubben att varva upp i U21-laget, till mångas stora förtret. Varför ger klubben tröja nummer 10 till en spelare som inte ens tar plats i a-laget efter ankomsten. Missförstånden var många. Vad gjorde han i U21-laget, undrade folk? Kritiken riktade sig dock inte mot Rick personligen, men han fick agera syndabock då många ansåg att klubbens värvningar inte höll måttet. Men när jag märkte att Rick, trots allt snack, faktiskt valde att hellre hitta formen i motvinden på Vångavallen än att säga ”ok, jag är i form nu, jag ska spela från start nästa match” så anade jag att den här killen nog hade karaktär. Eller cojones, som Zlatan hade uttryckt det.
I mitten av september var det dags för premiär från start (efter ett par matcher på bänken) och det gick väl i ärlighetens namn sådär. Konstgräset i Borås var inte nådigt mot honom och han upptäckte ganska omgående två saker: 1) att vara innermittfältare i Sverige innebär helt andra uppgifter än i Eredivisie. 2) ögonblicket efter att man fått bollen i Allsvenskan har man Per ”Texas” Johansson eller hans likar i hasorna.
Jag träffade honom på Lilla torg ett par dagar efter Elfsborgs-matchen för att intervjua honom för Metro Stadion. Han hade med sig sin flickvän och vi pratade länge om det mesta man kan tänka sig. När det var dags för Drago att fotografera honom bad Rick att slippa bli fotograferad ute på Lilla torg.
– Jag bor här i närheten och går förbi här varje dag och jag vill inte att folk ska se mig som någon stjärna.
Det var nog första gången jag hört någon resonerat så av alla de femtiotalet MFF:are som jag intervjuat genom åren. Vi tog bilderna inne på Hedmanska gården istället.
Snacket om hur scoutingen av Rick egentligen gått till började tillta (som om man behöver scouta en kille med över etthundra matcher i Eredivisie). Samtidigt gick Ricks vad sönder och inför derbyt mot HIF var han borta. Resten av året bestod av någon enstaka match men framförallt operationsresor till Holland för att fixa en krånglande ljumske.
Men kontraktet löpte på fyra och ett halvt år och egentligen skulle hans sejour i Malmö inte börja på riktigt förrän säsongen 2009. Inhoppet på Rambergsvallen skvallrade om att den där Rick Kruys som hade fått superlativen sommaren 2008 kanske var i antågande trots allt. Ungefär så fortsatte det tills nyligen. Begreppen ”dålig tajming” och ”Rick Kruys” gick hand i hand. Någon gång hade han varit i bra form, fått speltid men bänkades efter ett litet tag för att tränarna ville undvika överansträngning.
Ytterligare ett minne: Rick står tillsammans med Dahan och bollar lite på planen bredvid den där den vanliga träningen pågår. Han tittar upp, ser mig och hejar. Någon säger att Rick nog är på väg tillbaka snart, men få vid staketet verkar bry sig nämnvärt.
Efter att ha varit skadad i princip oavbrutet sedan ankomsten började han kunna spela matcher hyfsat kontinuerligt. Innermittfältet med tre spelare var som skapat för honom. Han gjorde bra ifrån sig. Då bytte Rolle (eller om det var Madsen) spelsystem till 4-4-2 och det var bara för Kruys att ta plats på bänken. Jag har inte pratat med Rick själv, men jag har hört från flera håll att han varit riktigt frustrerad över att inte ha fått spela trots att han bevisligen varit i god form. Konstigt vore väl annars.
Men det är nu som en annan Rick Kruys än den beskedlige, språkkunnige (flytande svenska på mindre än ett år), sympatiske men ofta alltför försiktigt bolltrillande holländaren som vi lärt känna börjar tona fram. Han började rada upp frustande viljeinsatser efter varandra och det kulminerade med en hysch-gest mot Djurgårdspubliken (som bara väntade på att bli provocerade) i måndags kväll på Stockholms stadion.
Rick Kruys skulle ju vara en guldlockig spelare som saknade vilja, sades det. En spelare vars första år i MFF inte hade kunnat bli så värst mycket sämre – på de allra flesta fronter. Helt plötsligt stod han för viljeinsatser på planen som i sina vildaste stunder förde tankarna till helt andra MFF-tider. Jag njöt av att se honom flimra runt på plan och jag njöt av att se hur han alltid verkade ha gott om tid med bollen. Han hade uppenbarligen lärt sig hur han skulle placera sig i Allsvenskan för att ha tid att slå sin passning till rätt adress. Men det var ju det här med dålig tajming. Wilton drar på sig ett gult kort, blir utbytt och Rick kommer in och gör en, om inte bländande så i alla fall strålande, halvlek. Fram tills den där hörnan.
Rick Kruys vill helt enkelt mer än de flesta tror. Det var någonstans där det blev lite fel i måndags kväll. Precis när han hade den stora chansen att cementera sig på mittfältet så hyschade han mot publiken, fick ett reglementsenligt gult kort och straffade ut sig från kommande match.
Han vill bara väldigt mycket.
Jag såg matchen i efterhand och visste att saker och ting skulle balla ur framåt sjuttionde minuten. Därför studerade jag Rick lite extra noga minuterna innan turbulensen och såg hur han gestikulerade, viftade med armarna och snackade med motståndare. Kalla det övertändning om ni vill, men det var den ”nye” Rick Kruys som ni såg. Jag har hela tiden varit övertygad om att Rick Kruys har en nivå som vi inte sett till än. Han har börjat plocka fram den nu, och även om det var onödigt att hyscha mot publiken tror jag att det är just för att han börjat visa en förbannad vilja att vinna som kommer att göra att han kan börja spela ut.
Synd bara att det dröjer ytterligare en match. Det var ju det här med tajming…
******
Måns Renntuns MFF-blogg kan du läsa här.
