Isidors Hörna: Det var bättre förr…och sämre…och likadant
Allt går upp och ner, fram och tillbaks. Just nu går det bra, mycket bra. Men hur var det förr med AIK och fotbollen? Samma gamla? Är allt nytt nytt? Raffe Sundberg besvarar allt i veckans Isidors Hörna
Jag satt och SMS:ade med Redaktionschef Strigén här om dagen. Han ville bolla över denna veckas Isidors Hörna på mig, då han hade det pressat, skulle laga nachos, saknade inspiration osv osv. Jag tvekade eftersom jag själv inte hade mycket inspiration för att försöka klämma ur mig varken något analytiskt eller något som åtminstone liknade humor. Vi enades till sist om att det är mycket svårt att hitta inspiration till skrivande när allting går så jävla bra som det nu gör, och om att jag skulle skriva Isidors Hörna (jag tog lite martyrpoäng där). För egen del vet jag nog varför jag tycker det är svårt; det har att göra med att jag är en gnällig fan, vilket alla mina kamrater på läktaren kan skriva under på. Dessutom är det roligare att provocera Özkan-klicken på GF än att skriva om och om igen hur bra Ivan Óbolo är. Det kan nog de flesta förstå.
I jakten på inspiration slog jag i alla fall upp en gammal lunta jag haft i bokhyllan ett bra tag, Torbjörn Anderssons ”Kung Fotboll – Den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950” (Symposion Förlag). Allt var ju skit förr som jag minns det, så jag trodde att jag där kunde hitta något bittert att skriva om. Nu blev det inte riktigt så, utan istället följer en liten exposé om vad som var bättre förr, sämre förr och även om det som var likadant, både gällande AIK, journalistik och svensk fotboll i allmänhet.
AIK:s publik
Något som det skrivs en hel del om av såkallade sportjournalister är publik, våld och publikvåld. Dåligt uppträdande, skandaler och liknande. Vi AIK:are har ju utan tvekan fått vår släng av den Mats Olsson-skeden. Förr var det andra takter. Andersson redogör för hur AIK:s publik i början av 1900-talet ”lovordades”. Han beskriver det som att en bild målades upp om att laget hade en ”närmast organisk samhörighet” med publiken 1904. Det är ju Likadant som nu, inte mycket att orda om där. Vidare stod det att läsa i Nordiskt Idrottslif nr 45 1904 om AIK-publiken att:
”Allmänna idrottsklubben är den mest sympatiska af allesammans och är äfven otvivelaktigt den hos stockholmspubliken mest populära…”
Även där är det ju fortfarande Likadant. Det som var Bättre förr var att observatörerna (journalisterna) av sporten faktiskt förstod hur det stod till med publikens entusiasm. Prisandet fortsätter, och efter SM-finalen 1911 kunde man läsa (denna gång i Idrottslif nr 55 1911) att:
”Sällan ha vi för övrigt sett en så genuint sakförståndig publik som i söndags”
Samma som nu då alltså, jag är åtminstone aldrig partisk på match, utan applåderar alla domslut, Anders Frisk eller inte. Man ska nog dock komma ihåg att detta var en tid då lokalpatriotism (som att faktiskt hålla på det lag som fanns på orten) sågs som något ganska osportsligt. Det var Sämre förr gällande den aspekten (sportsmanship, my ass).
Göteborg- Bättre förr
I Göteborg var det mer ordning och reda förr i tiden, och det hamnar i kategorin Bättre. Tydligen krökade IFK:s spelare så mycket i början på 1900-talet att de vandaliserade Jonsered i nådens år 1907 när de var där och spelade match. IFK:s ledning skyllde på en ensam stackars Örgryte-kille som var på besök i stan samtidigt. Det gjorde grosshandlare Carl Helgesson (Örgrytes styrelseledamot) lite putt, varpå han kallade IFK:s spelare för ”lymlar och slynglar” som inte gick att styra ”utan piska”. Ack, om sådan klarhet i uttalandena bara kunde finnas idag i Göteborg! För övrigt uteslöts två IFK:are ur föreningen 1916 då dom krökat för mycket på tåget hem från en bortamatch. (se Andersson, s.186).
Ständig stil- Likadant
Stil och klass har alltid varit förenat med AIK. Och det är nu bevisat att detta är sant, då kategorin Likadant får ännu en medlem. Som tidigare nämnts var alla amatörer på den gamla tiden och man såg mycket negativt på alla typer av betalningar och ersättningar till spelare. Det sket AIK högaktningsfullt i. Utöver att spelarna kunde få 500 kronor och en kaffeservis när de gifte sig så var AIK noggranna med att spelarna skulle klä sig med stil. Andersson konstaterar (s.322) att:
”Den kvinna som höll ihop med en AIK:are kunde vara säker att ha en partner med propert yttre, eftersom spelaren på klubbens bekostnad klätts från topp till tå i de allra senaste kostymerna”
Med sådana här små trick – och trevliga fester och utflykter till skärgården – kunde AIK säkra sin position som ett av Sveriges främsta lag (Likadant igen!). Osäkert dock om ovanstående citat även utsträcker sig till att omfatta AIK:s supportrar.
Mäktigt AIK- Likadant och Bättre förr
När jag ändå räknar upp saker som var Likadana kan vi ju klämma till med att AIK även förr i tiden klassificerades som Sveriges mäktigaste förening samt att AIK redan på tidigt 30-tal bildade ett aktiebolag för att hindra snyltare från att inkräkta på varumärket (s.338).
En del andra saker var Bättre förr; främst de ekonomiska. Som nämnts ovan var AIK mäktiga även på den gamla goda tiden och 1937 hade AIK faktiskt större tillgångar än själva Svenska Fotbollsförbundet (s.345). Det här var innan förbundet började håva in kosing med slentrianmässiga bötesbelopp bör tilläggas.
Bortamatcher- Bättre förr
En sak som definitivt var Bättre förr var bortaresandet. Jag har själv svikit på den punkten på senare år och skäms betänkligt. Men kan man jämföra? Det fina året 1932 erbjöd nämligen föreningen Sportresor AIK:s supportrar tur- och returtåg till bortamatch i Eskilstuna (dock bara ”städade ynglingar med bra ölsinne”) för 3 kronor och 75 öre. Hela 4.200 AIK:are nappade på detta erbjudande och invaderade Eskilstuna.
Att folk söp mycket i fotbollssammanhang hamnar dock under kategorin Likadant. När GAIS supportrar hälsade på i Helsingborg i Guds år 1932 dök 3.200 personer upp, varpå polisens arrester fylldes i såväl Helsingborg som Helsingör i Danmark (s.478). Att göra resa över sundet för billig pilsner är alltså att ära en tradition och inget annat. Priset på bortaresor på denna tid låg ibland på en fjärdedel av det vanliga priset för att tuffa fram med SJ. Kategori Bättre, och kanske något för Smokinglirarna att ta efter?
Våld och stök- Nästan Likadant
Dags att återvända till det här med publik och våld; något som utmålas i pressen som ett nytt och farligt fenomen. Till dess sura gubbjävlar kan man bland annat notera följande: 1939 besökte IFK Göteborg Borås med cirkus 3.500 man, varpå man lite på lyset slogs med polisen och 20 man åkte i finkan. Ja just det, det bör tilläggas tidningarna på denna tid också var med och anordnade bortaresorna. Värt att tillägga är även att fotbollsfylleriet och våldet även skedde långt från matchplatsen, vilket de flesta förmodligen inte väntat sig (s.479). Att det till och med gick vildare till förut kan till viss del bevisas i och med att Karlskoga IF blev avstängt från allt spel i ett år under mellankrigstiden. Först stormade dess supportrar, efter en match mot Kristinehamn där domaren påstods vara partisk, in på plan och slog helt sonika ner en spelare i motståndarlaget. Kristinehamns fotbollslag förföljdes senare till Vattentornet, där ”ytterliggare våldsamheter begingos”. En spelare slogs ”sanslös”. Huga. Kategori Sämre förr (s.495).
En härlig tidningsrubrik från denna tid är: ”Boråsare ofredade Halmstad!” (s.479). Jag har också ofredat Halmstad (kategori Likadant).
Dagens publik är även ohyfsad får man lära sig. Men här blir det ännu ett tillägg i kategorin Likadant. Den fanatiska publiken i Hörnefors (plats okänd, förmodligen Norrland) skall bland annat, på 20-talet, ha skrikit, med adress motståndarna IFK Umeå: ”Ta en planka och slå dem i skallen”, samt till domaren ”Blåser du frispark flå’ vi dej!”. Inte ens dagens publik hotar med att flå domaren, något som låter mycket otrevligt (s.483). De var otrevliga på andra sätt också på den här tiden, då så hugade kunde lösa medlemskap i ”Föreningen AIK-hatets Vänner” (nästan Likadant, men nu heter föreningen DIF).
Hån, spott och spe- Likadant
Att håna IFK Göteborg gjorde vi AIK:are också förr i tiden, och så även Hammarby (ta mig fan ingenting har förändrats märker jag nu). Medan Hammarby gillade att håna IFK:s styrelsemedlem Carl ”Ceve” Linde med ramsan ”Ingen glädje, bara sorg – Ceve får i Göteborg” använde sig AIK av den något kryptiska:
”Heja Kålle – Heja Ada – Nu kan ni gå hem och bada”
Exakt vad detta skall innebära vet jag inte, men det låter synnerligen elakt. Mest otrevliga var dock DIF, vars ramsor kommenterades i pressen med ”…de råheter, som denna klack öste ur sig, kunna knappast återges i tryck.” (s.494)
Polisen- Nästan Likadan, men kanske Sämre
Polisen gillade att veva med batongen även förr i tiden (kategori Likadant). Inför en match mellan AIK och Brage 1937 försökte tusentals människor ta sig in på arenan, då Brage på den tiden var ett jävligt häftigt lag att möta, varpå ridande polis gick till attack mot den korvmumsande hopen. Den remarkabla tidningen Aftonbladet rapporterade i sin rubrik dagen efter: ”Publik stormar Råsundastadion! Dragna polissablar mot 2.000 fotbollsentusiaster” (s.507). Nu drar polisen inte längre sabel, så detta får hamna i kategorin Sämre förr. För att göra en allt längre historia kort så rubricerar faktiskt Andersson mellankrigstiden som ”Publikbråkens tid”. Men det är kanske för mycket att kräva att fotbollsjournalister faktiskt ska kunna något om fotbollens kulturhistoria.
Till sist...
Jag vill avsluta denna nu bisarrt långa krönika med en sista observation. I Anderssons lunta står att läsa att AIK i en match år 1900 ställde upp med en elva bestående av fyra kontorister, en bokhållare, en student, en tjänsteman, en guldsmed, en modellör och en bagare (plus en okänd). Bättre eller sämre än nu? Jag vet inte, men dom rodde i alla fall hem guldet. Dags snart att se om en elva bestående av proffs kan stå för samma insats.
(Samtliga referenser från Torbjörn Anderssons ”Kung Fotboll”, Symposion Förlag. Köp en du med och bli mer kunnig på fotboll än alla andra)
