- -
Fast i bottenträsket, Bajen
Hammarby - GAIS slutar 1-2 inför drygt 8000 åskådare på Söderstadion och därmed är kampen för allsvensk existens än mer prekär för Bajen.
Suck. Dubbelsuck. Hjärtat är trasigt. Själen är tung. Humöret är i botten. Tårar i ögonen. Det är sannerligenupplyftande att gå på fotboll.
Än en gång är det en tung hemgång från Söderstadion. Denna gång är det med läktartjafs och idioter inne på innerplan flyttandes reklamskyltar jag har på näthinnan. Varför ska det behöva bli så? Och återigen ett uddlöst och stelt Hammarby. Och än en gång en helvetes jävla förlust.
Det var straff. När Martin Hansson blåste i andra halvlek var min första känsla att straffen ändå var korrekt. Reprisen på storbilden tyckte jag visade det. Har inte sett några fler repriser men känslan är ändå att Igor är på tok för sen in.
Å andra sidan tycker jag att det känns tufft mot föreningen Hammarby att man låter Martin Hansson döma just den här matchen med tanke på vår historia sinsemellan. Det är liksom upplagt för skit. Hansson skötte sig egentligen okej idag. Men vi har inget tålamod med honom. Och ska heller inte ha. Han har liksom förbrukat det sen gammalt.
Första halvlek var i stort sett helt fri från chanser. Ändå leder GAIS med 1-0 i paus. Det är lite så säsongen 2009 känns för mig. Vi är förjävla enkla att göra mål på. En hörna där vi inte alls kommer upp i markeringar som vi ska och Fredrik Lundgren får stå vid bortre stolpen och nästintill ostörd knoppa in ledningsmålet. GAIS ligger rätt i positionerna matchen igenom. Å andra sidan är vi nog rätt lätta att försvara oss mot. Det är alldeles för orörligt och modfällt. Det finns liksom ingen inspiration. Låsningen känns total.
Jag måste dock ge en eloge till merparten av alla på plats idag. Stämningen på läktarplats var riktigt, riktigt bra stundtals. Det är fascinerande att se så många på plats gång, på gång, på gång och verkligen ge järnet. Jag står i klacken, nära mittlinjen, och det är sällan man ser sånt fantastiskt engagemang som resten av Norra gav idag. Ståendes, sjungandes och rent utsagt ett förjävla bra drag. Det är DE bilderna jag ska försöka ta med mig ur den här kvällen.
Det smärtar att vi bara ställer upp med en forward. Att ha Nathan på plan och slå långar bollar mot honom kanske hade varit okej om det fanns någon han kunnat toucha bollen vidare till. Istället skulle han - med en usel bolltouch - försöka hålla i bollen. Det går inte. Jag vill se två anfallare, punkt slut.
Dessutom vill jag se inlägg med kvalité. När vi väl kommer upp i anfall måste det vara möjligt att slå inlägg som inte hamnar till inkast på borta änden eller långt upp på kortsideläktarna.
Fredrik Söderström får mycket skit i supporterkretsar. Jag vill ändå framhäva hans insats idag. Tycker att han som central, defensiv mittfältare gör sitt jobb med bravur.
Uddlöst, idéfattigt och viljelöst. Så känns de första 75 minuterna. Mot slutet av matchen såg det tack och lov lite mer forcerat ut. Men det är ju å andra sidan dags då.
Straffen satte Wanderson hur säkert som helst i nättaket.
Efter avbrottet tyckte jag nog att Hammarby åtminstone försökte. Man fick in ett reduceringsmål genom Patrik Gerrbrand efter en frispark av Emil Johansson. Skönt för laget att de fick göra mål men jag undrar om det spelar någon roll.
När slutsignalen gick låg flera spelare kvar på plan. Känslan av uppgivenhet fyllde mig och såg även ut att fylla flera av spelarna. Än finns det mycket kvar att spela om men personligen är jag orolig för att det var tåget som gick. Vi vinner inte ens på hemmaplan. Vi skapar alldeles för få klara målchanser, även om Haris faktiskt idag hade åtminstone två ganska tunga skott på mål som Dime tippar till hörna.
Dags att gå och dra täcket över huvudet och än en gång vakna upp till en grå bajenvärld. Det är onekligen vidriga tider. Trösten blir att vi är många som delar ångesten. Att vi är många som tänker fortsätta stötta laget hur det än går. Med sång, med engagemang och med drömmar om fortsatt allsvenskt spel.
Även om hjärtat fortsätter att värka.
