Gästkrönika: "Smärta och framtid!"
Sebastian Söderberg har skrivit en läsvärd krönika om sin syn på dagens situation ur ett bredare perspektiv.
Som Bajare har jag burit på en känsla av avgrundsdjup hopplöshet vid ett antal tillfällen. Jag tillhör inte de äldsta Bajare så jag kan inte säga något om -88 eller höstsvenskan eller 19femtionånting. Men jag kan minnas några andra tillfällen. Det första tillfället är från -97 då vi får en straff dömt emot oss i höstmatchen mot aporna. Ni vet, den matchen som slutade i en sådan otrolig eufori när Filip Bergman stöter in 2-2 och den allsvenska platsen i praktiken är klar. Men innan den euforin och det kramkalaset bröt ut så minns jag en annan situation. Jag minns en av våra spelare som hoppar upp med ryggen mot en gårdare som befinner sig någonstans i hörnet av straffområdet närmast klacken och skjuter ett skott som säkert skulle ha gått över målramen. Men bollen går inte över målramen för vår kära spelare är böjd som en banan och armarna är verkligen inte intill kroppen utan hänger rakt ner under magen och bollen träffar klockrent på vänster arm. Jag hinner tänka att ”det kan inte finnas en chans på jorden att domaren blåser straff för någon ofrivillig hands i en sådan här avgörande match”. Och domaren blåser straff. Så klart. Självklart. Glasklart. Klart som faan han blåser straff. Bollen tar på armen i straffområdet och det är straff. Det hade aldrig blivit mål men visst faan ska det vara straff. Totalt jävla hopplöst.
Det andra minnet jag har av total jävla hopplöshet är hösten 2006. Ni vet precis vilket tillfälle jag menar. Historien om Bajen och hösten 2006 kan inte ha undgått en människa i Fotbollssverige. Det är som om hela Fotbollssveriges medvetande vilar på hösten 2006.
Tar jag i nu? Ja, kanske. Antagligen. Men alla kan nog säga någon om planstormning och raketer hösten -06. Även om de inte kan någonting annat om någonting annat i Fotbollssverige. Det är som att svensk supporterkultur kan dateras till ett före och ett efter hösten 2006. Till och med de i ett århundrade så självständiga Bajarna kan inte längre slita sig från den i övriga Fotbollssverige så finkänsliga uppdelningen i ett före och efter hösten -06. Hösten -06 dog ju fotbollen som vi alla vet. Om jag inte minns helt fel så var det Johan Esk på DN som myntade uttrycket. Han gick hem från matchen och kände sig allmänt våldtagen och lurad på produkten fotboll och produkten Hammarby och produkten Söderstadion. Han hade ju läst och skrivit i flera år om festen på Söderstadion. Stackaren.
Jag kände mig aldrig våldtagen. Jag har ingen aning om hur det känns och vill helst inte veta. Men däremot så kände jag mig totalt jävla hopplös. Varför?
Det jag menar är ungefär det här. För det första så är det sant att ett antal och som det sägs om och om igen ”en liten del” av publiken levde rövare och kastade in saker. En liten del som märks mycket. 99% av tiden hyllar vi den del av publiken som lever rövare. Men vi fattar det inte själva. Faktum är att vi grundläggs av dem som sjunger hela tiden. Och därigenom så hyllar vi dem när vi hyllar oss själva som en fantastiskt klack. Och det är faktiskt samma personer som vi också talar illa om när vi säger: ”De där jobbiga jävlarna med deras jävla bokstavskombinationer, både yttre och inre, med deras jävla trumma och mummelramsor”… Men de är trots allt de mest hängivna vi har. Vi kan bortförklara det med ålder, att vi är så gamla och har jobb och familj och inga pengar över. Men det ändrar inte den objektiva situationen. De var där, jag var det antagligen inte. Var menar jag? Välj valfri bortamatch eller tifouppladdning eller planering för whatever. Jag åker på 2-5 bortamatcher per år och går på alla hemmamatcher. Och var jag än är ser jag samma ansikten varje gång. De är dessa ansikten som är personer med engagemang som går lite utöver mitt och hos några lite utöver det normala och lagliga ibland. Inte alltid. Inte ofta. Ibland. När de verkligen inte borde.
”Men så har det ju alltid varit” är det något som skriker inom mig när jag några dagar efter derbyt mot aporna hösten -06 försöker tänka igenom vad som har hänt. När känslorna lugnat ned sig. När Johan Esk kanske inte längre känner sig våldtagen och smågrabbarna på gården vågar ta fram fotbollen igen när de upptäckt att den alls inte var död. Den hade inte ens pyspunka. Det var ju bara jag och Johan och 99% av Fotbollssverige som hade fått punka med någon kärring på Expressen som ledare. En riktig pyspunka.
Om jag skulle illustrera det med en bild så kanske det var så att när Filip Bergman satte 2-2 och Johan Andersson hade fått en dank inkastad från klacken i huvudet och därigenom fått smeknamnet ”Danken” började någon, kanske alla Bajare, kanske Canal+, att blåsa i mer luft i Fotbollen än vad den hade utrymme för. Det kanske var så att alla Bajare älskade den uppmärksamhet som Canal+ och därigenom andra medier gav att de tappade bort vad det var att vara Bajare.
Och det var kanske här det verkligen började gå fel. Bilden av Bajaren, uppförande, lojalitet i med och motgång, historier om hissåkande i divisionerna, MA på mittfältet och Werner på topp, gavs inte längre från en Bajare till en annan på en SL-buss på väg till någon obskyr förort i Nacka eller på Tjongavallens bortaläktare. Utan genom Canal+ tävling om bästa Tifo eller Sportbladets ranking av sång och stöd i derbyna och superlativ riktade mot klacken. Helt plötsligt var det som att makten över vår egna identitet hade getts till någon annan. Någon anonym snubbe på Sportbladet som antagligen kom från en landsort, kanske småstad som Göteborg och som överhuvudtaget saknar förmåga till djupare analyser av en supporters liv och leverne, handlingar och ohandlingar. Hat och Kärlek. Ett helt nytt fenomen uppstod efter derbyna mot gnagarna -98 och accelererade otroligt efter hösten -06. Helt plötsligt skulle man efter hemkomst och glädje eller sorg, mest sorg, förklara för andra människor i skolan eller på arbetet vad ”Bajens Fans” hade gjort dagen innan.
Då har jag alltid velat svara: ”För det första heter det ”Bajen Fans” och för det andra kan man inte fråga vad de har gjort. Det är som att fråga vad ”Sverige” gjorde igår.” Men ungefär där är samtalet slut. Helt enkelt därför att det stod i Sportbladet igår att ”Bajens Fans” hade skämt ut sig och kastat in plaströr, eller haft flaggor med döskallar eller sjungit om någon hora. Och eftersom det står att de har skämt ut sig i Sportbladet så måste det innebära att frågar man en Bajare vad han/hon gjorde igår så borde personen i fråga rodna och be om ursäkt. Och börjar Bajaren i fråga argumentera om något annat så är den bara uppstudsig och det bevisar saken. Pack! Att Bajaren är som det stod i Sportbladet. Punkt slut.
2-2 matchen mot aporna och premiären -98 mot Örebro var publikfester nästan utan dess like i Sverige. Det var som att något fantastiskt hade vaknat till liv. För oss Bajare var det ju gammal skåpmat, både bengaler, tifo, sång och inkastade föremål. För att inte snacka om att storma planen. Själv har jag gjort det två gånger har jag för mig. Men då var det inte straffbart och ingen brydde sig, inte ens barnfamiljerna. Ingen dog heller. Och Johan Esk hade sin oskuld intakt.
Men jag vill inte påstå att de som nuförtiden bränner bengaler och stormar plan och kastar in diverse saker har fått lära sig hur det är att vara Bajare genom media. Knappast. Det är tvärtom. De är ju dom som är mest ivriga i bojkott av Sportbladet och dylikt snusk. Det är snarare så att det är vi ”gamlingar” som har köpt myten. Inte den gamla myten. Utan den nya. Den som Sportbladet med vänner har skapat. Den som i ett antal år blåser upp festen och blundar för bråken för att sakta men säkert vända kappan efter vinden.
Vilken vind?
För något år sedan lyssnade jag på en professor på SVT24 som förklarade för publiken att svensken hade blivit rädd. Mätbart rädd. I takt med att världen blivit mindre och informationen om all världens fanskap kommit närmare så har svensken tagit på sig hjälm, knäskydd, hamstrat tamiflu, bengalförbud och avskaffat helvetet och införskaffat pedofiler. Man fick se diagram över rädslan. Kurvor hit och kurvor dit och allting pekade mot att vi snart inte skulle låta barnen gå utanför dörren själva. Eller så var det redan så kanske, jag minns inte riktigt. Jag minns att alla skrattade när professorn berättade att han minsann fick gå till skolan längsmed den hårt trafikerade landsvägen mellan Lund och Malmö för 30 år sedan.
Någonting inom mig säger att det på något sätt hänger ihop. För den riktigt stora och obehagliga sanningen är att det alltid bränts med bengaler. Men när vi blev rädda och hittade förbuden i någon mapp i förbundskansliet då blev det farligt på riktigt när bengalerna tvingades upp på läktaren. Det har alltid stormats planer men när vi blev rädda då blev också domarna rädda och då blev Robert Laul också rädd och sedan dess är alla mer och mer rädda för varje match som blåses igång.
Kan man inte sin historia då är det lätt för den som skriker högst att kidnappa ens sinne och framtidstro. För att inte snacka om folkmassans sinne och framtidstro. Och kära vänner, nästan inga kan svensk fotbolls nutidshistoria. Av dagstidningarna kan vi förvänta oss intet. De har inget intresse av att bry sig om saker som att det inte alltid är som det ser ut. Sånt sysslar fjolliga akademiker med på universitetet. Det är till och med skrämmande hur dåligt pålästa de flesta Bajare är om sin egen historia. Så dåligt att man köper Sportbladets historieskrivning. Och där är vi idag. Och där var vi igår. Istället för att alla Bajare läser Osynliga handen så läser man Sportbladet. Ridå.
Den tredje gången jag känt en jävla hopplöshet var när jag gick in på hammarbyfotboll.se för 37:e gången igår för att fiska efter någonting nytt. Där såg jag att det fanns ett öppet brev. Jag började genast fantisera om ett öppet brev med en enkel uppmaning: ”Kära systrar och bröder i Bajen. Låt oss samlas kring det vi håller kärt. I denna stund av kamp behövs vi alla, oavsett vilka vi är eller vad vi tycker. Det är i dessa stunder som vi gör skillnad och skiljer oss åt. Agnarna från vetet. Samla därför ihop alla Bajare du känner, nya som gamla för att stödja laget de matcher som är kvar. Ta med detta brev till shopen på Hornsgatan, passa på att köpa en halsduk eller tröja, visa sedan upp brevet och du får 50% på biljetterna om du köper till hela hösten! Heja Bajen!”
Men icke!
I denna stund när vi verkligen behöver enas, behöver glömma bort vad pojkarna och flickan på Sportbladets redaktion tycker och tänker om den myten de konstruerat så kör herrarna Thorsell och Sundling ner ytterligare en kil mellan vad de kallar ”verkliga supportrar” och ”sabotörer”. Mest ironiskt blir det när brevet är riktat till ”alla som älskar Hammarby”.
Har de inte hört talas om missriktad kärlek?
Om Hammarby ska kunna fortsätta vara en familj med ett gemensamt mål, för det behöver vi, så måste vi kunna höja oss över enskilda händelser och utomståendes beskrivningar av händelserna. Vi måste våga stå emot grannar, media och myndigheter. Vi måste sätta agendan själva. Vi glömmer ofta bort det viktigaste av allt i diskussionen om publiken. Vi, som i Hammarby, behövde aldrig medias draghjälp för att fylla Söderstadion till att börja med. Det var resten av Sverige som behövde det. Det var klubbar som Ifk gbg, Kalsong FF, Giffarna osv. som behövde en hype skapad av media. Vi fyllde och de andra hängde på. Media började skälla på oss och folk tappade lusten. Ingen dog, men tappade lusten. Ingen i Hammarbys ledning har gjort något för att motverka denna ”bilden”. För det är just en ”bild” av vad som händer och har hänt. Bajengruppen har och gör ett försök att motverka att makten över Bajen ska ligga någon annanstans än i våra egna händer. Men det räcker inte så länge inte alla Bajare förstår vilken makt man har att antingen ena eller söndra.
Jag menar inte att det är medias fel alltihop. Det är vårt fel. Men felet är att vi lyssnar på media och låter vår syn på Bajen och kulturen skapas där ifrån.
Min fråga för framtiden. Oavsett om vi åker ur eller inte. Hur vill vi ha det? Med betoning på VI! Vi kan inte dela upp oss för då kommer den bortdelade delen av den kropp som är Bajen att reagera såsom den som är bortvald reagerar. Jag skulle önska att vi ville skapa en Bajen-familj där vi talar med varandra. Där VI äger dagordningen. Där VI berättar för varandra hur det var på matchen. Där VI berättar för varandra varför det blev som det blev. Där VI berättar för våra sponsorer vad som hände på matchen. Där VI är alla VI och kan skapa ett forum där vi kan mötas och diskutera Bajen så ofta att eventuell frustration inte går så långt att den får ett destruktivt uttryck på läktaren. Där VI framförallt vågar mötas ansikte mot ansikte.
Ta tillbaka makten över oss själva!
