Gästkrönikan: Som ett grinigt och trotsande barn
Ibland får det negativa alldeles för mycket plats. Så till den grad att den skapar en bild som avskärmar sig från sanningen. Fotbollssupportern idag är en som ses med skepsism från oinsatta. Gästkrönikören Matthias Rienzburg skriver om varför fotbollsförbundet måste ändra bilden av supportern.
Fotboll är passion.
En fantastisk passion.
En bra fotbollsmatch är som att slå en slägga mot ett städ - hårt mot hårt i ett spel om blod, svett och tårar. Det engagerar, berör och skapar åsikter.
Och det senare är inte en bristvara även hos pressen, som suktar efter att skapa en rubrik för att rädda en sjunkande lösnummerförsäljning. Det är tydligen roligare att läsa om Dulee Johnsons förehavanden utanför plan, än vilken fantastisk spelare han är. Det, och hur många meter Zlatan springer på Barcelonas träning, men Zlatan är Zlatan.
Jag är nog bara en i raden som börjar lessna på att höra hur dagstidningarna plockar fram rollern och går loss med den svarta, kontrastlös färgen.
Det är svart eller vitt, allting är antingen eller.
Inte någonstans finns det utrymme för grå färg, en verklig skildring.
Inte någonstans skrivs det om att "Hey, pyroteknik! Det är ett roligt inslag i ett lags tifo. Varför får inte utbildade professionella handskas med det på matcher?".
Det som är det positiva kring och med matcher. Nu mer än förut har bengalen blivit en starkare symbol för huliganism och våldsverkan. Sorgligt när det egentligen är magiskt vackert. AIKs kaostifo mot Djurgården 2006 inleddes med fyrverkeri och avslutades med ett helt nedsläckt Råsunda där bengalernas röda skimmer var det enda som syntes, är något av det vackraste jag har sett. Om det inte är fansen som har bidragit till den magiska inramningen vid matcher. Vem är det då?
Det är självklart att hot och annat, som inte hör hemma på en fotbollsmatch eller är fotbollsrelaterat, behövs skrivas om och inte munkavlas. Att klubbdirektörer i allsvenska klubbar går ut och pratar om hot som en del av sin vardag är bra, det är ett problem som måste belysas och tas itu med.
Öppenhet och ärlighet är det bästa strategin för att belysa problem och ta itu med problem, se bara på AIK anno 2009. Men ingen kan ärligt säga att drakarnas rapportering i fallen är objektiv enligt god journalistisk sed.
Pennan är mäktigare än svärdet. Det står inte på tidningsjättarnas agenda att lyfta fram en god läktarkultur, och det kommer inte göra det heller ifall inte någon griper in.Till slut blir gemene man less och vänder ryggen som ett trotsande, grinigt barn. Ingen vill bli utmålad som en huligan, bara för att man är en supporter. Tror någon att det kommer fler folk till matcherna ifall negativa rubriker är det som dominerar pressen?
Men vem äger problemet? Rimligtvis borde det vara Svenska Fotbollsförbundet. Vad säger de? Inte ett ord. Vad har de gjort för att locka folk till fotbollsarenor land och rike runt? Varför ska fotbollen ställa sig på knä inför de kommersiella krafter som egentligen styr sporten som en marionettdocka?
Mitt huvud bubblar av frågor en kväll som denna - blir någon klok på detta? Det borde egentligen vara de som har störst intresse av att locka mer folk till sporten och det gör man inte genom att titta på, utan det gör man när man agerar.
Ha en öppen dialog med fans och klubbar, förmedla och stöd detta. Inte enbart gentemot pressen, utan ge bidrag till fanzines, tifogrupper med mera, som bidrar med en positiv bild och ger ett djup till en fantastisk sport.
Som Winston Churchill sa
"En kompromiss är konsten att dela en kaka så att alla tror att man fått den största biten". Nu känns det som att alla tror att de fått den minsta biten.
